Skriket i hyreshuset

Sanna vaknade upp med ett ryck, och sneglade oroligt mot väckarklockan, displayen visade 01:30 med gröna lysande siffror. Det svaga ljusskenet från gatlyktorna utanför lyste in genom det tunna vita tyget som hänger slarvigt framför fönstret. Hon satte sig upp i sängen och stirrade med panik på skrivbordet mittemot, blicken fortsatte längst väggen och stannade inte fören varenda litet hörn i det stora mörka rummet var genomsökt. Det var den 3.e natten i den nya lägenheten och hon har ännu inte kunnat sova igenom en hel natt. Detta trots att hyresvärden satt upp ett extra lås på ytterdörren och ett antal gånger försäkrat henne om att huset är utrustat med en tiosiffrig kod, som bara hon och de övriga hyresgästerna känner till. Sanna har aldrig varit särskilt rädd av sig men det är något kusligt med det knäpptysta området, höghuset och inte minst grannarna. Kanske är det bara omställningen från hennes förra lägenhet som var raka motsatsen till denna, det var ett radhus mitt i stan, vägg och vägg med en högljudd barnfamilj. En djup suck hörs plötsligt ifrån andra sidan rummet, det var taxen Leo som i brist på sovplats hade lagt sig tillrätta i en av de tomma flyttlådorna. Flytten var till fördel för Leo eftersom det inte så långt bort från hyreshuset ligger en stor skog med både rådjur och en och annan hare. Han snubblar klantigt ur flyttlådan och hoppar upp och lägger sig tillrätta bredvid sanna som tillslut somnar om. Men inte långt därefter vaknar hon av ett ljud, ett högt outhärdligt skrik som varar i flera minuter. I panik drar hon täcket närmar sig och sträcker sig efter mobiltelefonen, men blir avbruten av att Leo argsint morrar mot dörren, det är någon som knackar på. Hjärtat dunkar snabbt och hon känner att paniken ökar, försiktigt vänder hon sig mot väckarklockan som visar 2:00. Motvilligt kliver hon ned från sängen och går med tunga steg ut ur sovrummet förbi det än så länge omöblerade vardagsrummet, och stannar framför ytterdörren. Leo springer förskräckt tillbaka till sovrummet och gömmer sig i en av flyktlådorna när sanna långsamt vrider om de två låsen och öppnar dörren. Framför henne står en kort, skäggig man i 30 års ålder, han verkar bekant, hinner sanna tänka innan hon lättat inser att den oväntade gästen var hennes hyresvärd, Pär. Det var inte underligt att hon inte kände igen honom från början, för den pär som hon träffat senast dagen innan hade ett så lugnt och glatt och sätt att vara. Istället stod han nu stelt framför henne och frågade med stammande röst – är du okej? Jag hörde ett skrik! Med darrig röst svarade hon- ja, jag hörde det med, vad är det som hänt? Utan att svara på Sannas fråga fortsatte han snabbt till lägenheten bredvid.

Solen lyste sakta upp rummet morgonen därpå, trots att sanna hängt upp det vita tyget i hop om att det skulle stänga ljuset ute och ge henne en valbehövd sovmorgon. Leo däremot hoppade glatt ner från sängen och satte sig förväntansfullt framför ytterdörren. Nattens dramatiska besök hade hållit henne vaken, nu kände hon sig om möjligt ännu otryggare än innan.- vem av hennes nya grannar var det som skrikit, och varför? tänkte hon. Pär kanske fick reda på något igår natt, han bodde i husets källare, vilket var lite underligt, men det hade hon inte tänkt på eftersom han verkade så öppen och trevlig. Dessutom så var källaren ganska hemtrevlig, hon hade varit därnere två gånger, första gången när hyreskontraktet skrevs på och andra när hon frågade efter det extra låset. Efter en snabb frukost gick hon fram till Leo som otåligt väntade på sin dagliga morgonpromenad i skogen. Hon låser upp dörren och kikar ut mot trapphuset, det var tomt, vilket inte var så konstigt med tanke på att det är tidigt på lördagsmorgonen. Med försiktiga steg går hon ned längst den långa trappan i sten, den mellersta våningen var lika grå och förfallen som den översta och den nedersta var inte mycket bättre. Väl framme vid porten stannar hon plötsligt och stirrar tomt mot källardörren en bit bort, ljuset från den ensamma glödlampan hängandes i taket räckte inte för att lysa upp hela källartrappan, vilket fick hyresvärdens dörr att se ut som ett oändligt svart hål. Sanna bestämde sig för att prata med honom om nattens händelse så fort hon kom tillbaka från promenaden. Leo som var helt ointresserad av mattes bekymmer krafsade irriterat på porten för att påskynda det hela. Så fort porten stängdes bakom dem kände sanna kylan, det var mitt i vintern och hade det inte varit för det tjocka lagret snö på asfaltvägen så skulle det ha varit för mörkt för att se skogen en dryg kilometer bort. det var dock inget problem för Leo som i andra sidan kopplet, målmedvetet satte fart mot skogen med sanna hak i häl. Medan Leo med sina kort ben desperat försökte ta sig över en stor snövall, vände hon sig om och tittade mot huset. Den obehagliga synen fick henne att rysa till, några av de nya grannarna stod i respektive fönster och stirrade tillbaka på henne. Det var inte första gången något sådant hade hänt, tankarna gick direkt till flyttdagen tidigare i veckan. Hon hade kommit kånkandes med en av flyttlådorna uppför trapporna, när en av dem, en kille i svart munkjacka hade ståt utanför hennes ytterdörr och kikat in i brevinkastet. När han såg henne komma presenterade han sig snabbt som Jonas och försvann in i hans lägenhet intill Sannas. Leo som efter ett antal klumpiga försök äntligen lyckats ta sig över snövallen, skuttade glatt in i den mörka skogen så fort sanna knäppte av kopplet. Det knastrande under skorna när hon gick över den orörda snön, djupare och djupare in i skogen. Plötsligt lite längre fram bland träden ser hon något som lyser, en tunn, svag ljusstråle som blir tydligare och tydligare. Nu ser hon, det är en ficklampa som lyser, en svartklädd figur kommer närmare. Med nattens dramatiska händelse i färskt minne så var detta ingen idealisk situation för att gå fram och presentera sig, Istället smyger hon försiktigt in bakom en tjock trädstam, medan den svartklädda figuren sakta närmar sig. Med darrande händer höll hon för munnen för att hindra sig själv från att skrika, när hon med förskräckelse såg att den svartklädda figuren, som nu stod bara några meter framför henne hade en spade i ena handen. Med luvan från den svarta jackan neddragen för ansiktet, började han gräva ett hål i den djupa snön. Efter någon minut lägger han ifrån sig spaden, för att ta fram något ur ryggsäcken som hela tiden hängt över axeln. Sanna höll andan medan han drog fram en grå luvtröja, full med stora blodfläckar!
Med hjärtat i halsgropen lyfter hon upp Leo och springer, hon följer fotspåren ut ur skogen och fortsätter på asfaltsvägen. Leo tittar förvirrat på sanna medan hon flåsandes slår hon in koden i portlåset. En kort signal hördes från porten innan den öppnades automatisk, hyrensvärden hade skrytigt om den inbrottssäkra porten som skulle vara det allra nyaste som fanns, vilket kändes tryggt. De tre stentrapporna hade aldrig känts så långa när hon rusade upp till sin lägenhet på översta våningen. Med några sekunders marginal från att klämma Leos svans smällde hon igen dörren och låste ordentligt efter sig.

Solen hade nu gått upp och sanna tittade bekymrat ut genom vardagsrumsfönstret, med utsikt över skogen- Jag måste reda ut det här, tänkte hon. Med bestämda steg gick hon ut till hallen och sträckte sig efter skorna, som ännu inte hunnit torka. Leo gnällde ynkligt efter henne när hon låste dörren och började gå ned för trapporna för att prata med hyresvärden pär. Källardörren såg inte alls lika skräckinjagande ut nu när dagsljuset från de två stora rundade fönstern ersatt den gamla trötta glödlampan. Med bestämda steg går hon fram till den stora sten dörren, och knackar. – kom in, ropade en glad röst därinifrån. Med en ordentlig knuff lyckades hon få upp den tunga dörren, som samtidigt gav ifrån sig ett lite kusligt gnissel. Trotts att det var den tredje gången som sanna klivit in i den lite underliga men samtidigt hemtrevliga hallen, så var intrycken många. de trista stenväggarna var nästan helt täckta av olika tavlor, i alla möjliga motiv och färger. I samma stund som hon ställde sina blöta skor på skohyllan så kom Pär gåendes mot hallen med ett stort leende. Det varma välkomnandet och Pärs hemtrevliga källarlägenhet gav en trygg känsla och hon kände sig manad att prata med honom om de senaste dagarnas otäcka händelser. Medan Pär gick in i köket för att göra iordning kaffe satte hon sig på kanten av den stora bruna soffan i vardagsrummet. avundsjukt konstaterade hon att den och de två matchande skinnfåtöljerna mittemot, måste ha kostat mer än hennes månadslön från städfirman. Med uppmärksamheten halvt riktad på en stor tavla med en sovande cockerspaniel tog hon emot koppen med kaffe. – jag ser att du tycker om mina tavlor, sa pär glatt, och slog sig ned i en av fåtöljerna. – ja absolut de är jätte fina, svarade hon lite generat och tog en försiktig klunk ur den varma koppen. – men jag antar att du kom hit på grund av skriket igår natt? fortsätter Pär. – ja, bland annat, vad var det som hade hänt? Pär ställde ner sin kaffekopp på soffbordet mellan dem, och tittade allvarligt på sanna innan han började. – jag hade gått ut till trapphuset för att dubbelkolla att porten var låst, när jag hörde ett skrik från någon av lägenheterna. Som du vet så sprang jag upp, för att kolla vilken lägenhet skriket kom ifrån. När jag hade varit hos dig så fortsatte jag till den sista lägenheten, Jonas och Moas. Det var Jonas som öppnade när jag knackade på och frågade om skriket. Han tittade nervöst bakom sig mot hallen innan han, utan ett ord, slängde igen dörren framför ansiktet på mig.
Sanna ryste till när hon hörde Jonas namn, vilket inte var så konstigt med tanke på att han för inte så länge sedan, ståt och kikat in i hennes brevinkast. Hon stirrar tomt på pär, som helt oberörd sitter mittemot, när hon, utan att tänka sig för, utbrister- tror du att Jonas kan vara inblandad? Kan han ha skadat Moa? Pär tittar frågande på sanna och tänkte efter en stund innan han svarade, – Jag har känt Jonas länge och även fast han är lite skum så tror jag inte att han skulle kunna skada någon. Och på tal om Moa så lovade hon mig i går kväll att skotta gången till parkeringen denna morgon, och det har hon minsann inte gjort, avslutade han surt. Sanna kände hur kroppen stelnade till, paniken kom krypande, kan skriket från grannarna ha med händelsen i skogen och göra? Var det Jonas som var i skogen? Har Jonas dödat sin flickvän Moa? tankarna snurrade i huvudet. Hon bestämde sig för att inte berätta för Pär om det som hände i skogen eller hennes misstankar om Moa, han verkar ju känna Jonas ganska väl och det fanns ju inga bevis, ännu. Efter ett snabbt hej då kliver hon i skorna som äntligen torkat, och knuffar sedan upp sten dörren. Andetagen blir bara tyngre och tyngre för varje trappsteg upp till hennes lägenhet, tänk om Jonas kommer gåendes nedför trappan nu, tänker hon nervöst. Väl uppe på översta våningen slår hon en snabb blick mot hans dörr intill hennes, innan hon går in till sej och låser de båda låsen. Leo som suttit framför ytterdörren och tyckt synd om sig själv den senaste halvtimman, hoppade upp och ned av glädje när matte steg in genom dörren. Hon lyfter upp honom i famnen och sätter sig på sängen i sovrummet, tyget framför fönstret hade fallit ned och hon kunde se snön falla lätt på grannhusens tak. Plötsligt faller hennes blick ned på skrivbordet under, det ligger något där, en lapp! Motvilligt reser hon sig från sängen och tittar närmare på den lilla fyrkantiga lappen, och läser med skräckslagen blick ”sluta snoka, annars går du samma öde tillmötes som Moa”. Hon stelnade återigen till och såg sig om kring i rummet, någon måste ha varit inne i lägenheten, en granne, eftersom det bara är de som har portkoden till hyreshuset, som dessutom måste ha haft en nyckel till hennes dörr. Fort tog hon tag i Leo, som nöjt hade somnat på sängen, och gick med darrande men bestämda steg mot hallen. Utan att bry sig om att låsa så börjar hon gå ned för stentrapporna med Leo tätt bakom, men bara några meter från porten får hon plötsligt syn på något. En trä dörr står på glänt bredvid källardörren, hon hade aldrig lagt märke till den tidigare. Utan att bry sig om att Leo, med all sin kraft drog mot motsatt hål, smög hon sakta in igenom dörren. Trots att rummet helt saknade fönster kunde hon med hjälp av ljuset från mobiltelefonen, se att det verkade vara ett förråd. Hon lyste längst ena väggen där det stod höga staplar av köksstolar, lite längre in fanns det ett par bruna kartonger, annars var det ganska tomt. I samma stund som Leo fick syn på en tom låda att sova i, såg sanna något i ett hörn, till sin förskräckelse såg hon att det var en livlös kropp. – Det måste vara Moa. Skriket måste ha varit Moas, någon i huset måste ha mördat henne, det måste vara Jonas! och så gick han ut till skogen morgonen efter för att göra sig av med sin blodiga tröja! Det var inte längre någon tvekan om saken, tänkte hon panikslaget. Efter att ha samlat sig vände hon sig om för att ringa polisen, när hon plötsligt fick syn på någon i dörröppningen. Med lättnad såg hon att det var Pär som stod där, ivrigt gick hon fram till honom för att berätta allt. Men han hinner före och säger hotfullt- jag varnade dig ju att sluta snoka. Det var det sista sanna hörde innan hon fick ett hårt slag mot huvudet.

VN:F [1.9.11_1134]
3.1/5 (29 röster)
Skriket i hyreshuset, 3.1 out of 5 based on 29 ratings

1 kommentar

  1. Beccan Skriver:

    Jätte bra och spännande. Du skriver bra:-)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 2.3/5 (4 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.