Rötmånad

Födelsedagskalaset var slut och Ylva satt ensam kvar vid köksbordet i sin lägenhet. Hon tände en cigarett och tittade dröjande ut i hallen. Hon kunde riktigt se sin mor stå kvar där med uppspärrade ögon och med förskräckelse utbrista: ”Men Ylva inte röker väl du inne!?”
Hon tog ett djupt halsbloss och blåste rakt ut så att ballongen hon knutit i ett snöre i taklampan gungade till. Hon följde rörelsen och fick minnesbilder från sin 11-årsdag då hennes mamma, pappa och lillasyster Elin stått vid hennes säng och sjungit. Systern med sin irriterande höga röst och med ett flin som skvallrade om att det som låg i paketen inte var något avundsvärt. Inget brunt litet marsvin från djuraffären, som hon så hett hade önskat sig.
Nej, istället var det en röd skrivbordslampa med matchande skrivbordsunderlägg i noggrant inslagna paket. Det nya skrivbordet skulle komma senare, från moster Gunnels sommarstuga, ”Du vet jag sa till Gunnel när hon tänkte slänga bordet att det skulle passa Ylva perfekt, du som älskar att sitta och pyssla för dig själv!” hennes mor hade sett överdrivet självbelåten ut över sin goda gärning att hon spontant där i sängen brast ut i gråt.
Tjugonio födelsedagar låg bakom henne, den 30:e orkade hon inte ens tänka på utan att samtidigt andas i en papperspåse.
”Men Elin har sitt på det torra”, det var modern noga med att få sagt i tid och otid. Ett ordspråk som med tiden hade fått en fadd eftersmak.
Trots systerns ringa 27 år hade hon hunnit skaffa både utbildning och jobb innan hon träffade sin blivande man och blev med barn samma månad. Kära och höggravida gick de sedan på husvisning och slog till på ett radhus i Vällingby. Första ultraljudet visade att de väntade tvillingar och när pojkarna föddes sju månader senare, var lyckan total. Att Ylva under denna tid gick vilse och försvann in i en grå dimma var det ingen som märkte.
Hur såg livet ut nu? tänkte hon där hon satt vid köksbordet och stirrade på de färgglada ballongerna. En rad avhoppade utbildningar och arbeten, en andra hands tvåa på en gata där ingen ville bo och en före detta pojkvän som lämnat henne för en annan man ”Mitt livs kärlek”, hette det.
Det var vid den tidpunkten hon slängde alla kläder och köpte nya på Myrorna.
Inför sin födelsedag stod hon således i en grön storblommig städrock från 70-talet och välkomnade sin familj in i den trånga tvårummaren. Tårtan stod på bordet, ballongerna var uppblåsta till barnen och Sobrilen flödade i hennes blod. ”Välkomna!”
Hon kunde lika gärna ha sagt hejdå eller god natt. ”Ylva pröva att inte ha så mycket socker i grädden nästa gång och istället för sylt så kan man ha färska bär.” Fingervisningen var som en svart korp som plötsligt störtdök mot hennes huvud och pickade till innan den cirkulerade ett varv runt köket och flög ut.
Systern hade knappt rört tårtbiten framför sig. Som alltid när Elin kom på besök var hon ringa intresserad av vad som bjöds på faten. Intresset var svalt för vad hennes storasyster gjorde överhuvudtaget och hade så varit sedan barndomen. Vad kunde Ylva göra som hon inte kunde göra bättre?
Något extra öga på barnen hade hon aldrig när hon släppte dem lösa, det var som tvillingpojkarna slutade existera så fort hon kom över någon annans tröskel. Äkta mannen däremot var av den nervösa sorten, helt uppslukad av att fånga dricksglas och plocka upp kaksmulor från golvet. Elin fick fritt spelrum och berättade intensivt om sina förehavanden för alla som orkade lyssna. Att systern var den som fyllde år hade hon vid det laget redan glömt bort.
Ute i den kvava augustiluften låg förorten dämpad i väntan på kommande åska och regn. Björkfrön föll från träden längs gatan och någon sopade på en balkong. ”Två veckor kvar innan skolorna börjar och alla kommer tillbaks från semestern”, underrättade Ivar, ”det ska bli skönt med vardagslunken igen”, och så tog han en till syltkrans och tryckte in hela kakan i munnen.
Hennes mor gav honom en ogillande blick, snörpte på munnen och var på vippen att börja föreläsa om kolesterol då Ivar parerade genom att smeka henne lätt på låret under bordet.

Men det slog aldrig fel, en timme och trekvart senare började hennes tålamod tryta och hon var tvungen att lämna köksbordet för att gå sin obligatoriska vandring runt i lägenheten. Som en kissnödig hankatt ivrig att markera revir började hon fluffa till kuddar och rätta till tavlor.
”Du borde verkligen fixa den där droppande kranen Ylva och har du hört dig för om de tänker täta fönstren i vardagsrummet?” Som vanligt kunde hon inte lita på sin dotters förmåga att klara sig själv. Eller förstå var hon själv slutade och var hennes dotter började.
I soffan satt barnen, Carl och Dan. Två lintottar med blå dockögon, fnissandes som bara två illvilliga 5-åringar kunde göra och gav henne blickar som om de visste något hon inte visste. Hemligheter som delades i korta viskningar och följdes av förtjusta små tjut. Det var inte längre gulliga små bebisar, utan två lillgamla individer med snelugg, som medvetet torkade av sig på hennes armstöd.
”Men Ylva hur länge har du varit arbetslös nu?” undrade Ivar och det förvånade henne att han frågade eftersom han stundvis inte verkade vara intresserad av något annat än sina akvariefiskar eller bensinprisets upp och nedgång. ”Det är inte så länge”, svarade hon ”ett år ungefär…” Ivar hummade och passade på att ta en syltkrans till medan hennes mamma var utom synhåll.
”Guud va skönt att slippa gå till ett jobb!” utbrast hennes syster och himlade med ögonen, ”jag skulle verkligen behöva några extra veckor att bara ligga i sängen! Ungarna kör fullkomligt slut på mig mellan varven!”
Tvillingarna började mässa under bordet ”Slippa jobba, slippa jobba, slippa jobba!”
Efter två timmar var kalaset över och familjen hade försvunnit ut i hallen lika fort som de uppenbarat sig. Halva tårtan stod kvar på bordet ”Lägg den i kylskåpet så fort du kan, glöm inte att det är… rötmånad” fyllde Ylva i. Modern klappade henne på kinden innan hon puttade ut Ivar i tamburen.
Ylva satt ensam kvar vid köksbordet och började långsamt äta på den söta grädden från tårtfatet. Hon skrapade med t-skeden längs kanten men stannade upp och lade den ifrån sig. I stället sträckte hon sig fram och tog en stor bit med ena handen och började äta obehärskat. Grädden och jordgubbssylten fyllde ut och täppte till. Hon åt bort ljuden, inte bara sina egna utan även andras som ekade kvar i hennes huvud. Hon tuggade och svalde, tuggade och svalde så allt som kändes jobbigt, allt som ömmade och skavde domnade bort. Det blev tyst.
När tårtan var slut och den tillfälliga mättnaden infann sig, sköt hon ifrån sig tårtfatet och tände en cigarett. Stillheten bredde ut sig i lägenheten och ballongen i lampan hängde slött från sitt snöre. Ute hade regnet börjat dugga tätt och någon med tunga matkassar skyndade hem längs gatan.

***
Av Jenny

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.