Nekromantiker

Krig. Det kom i många olika varianter och former, men i nio av tio fall slutade det likadant. Ett slagfält, täckt med de ruttnande liken av hundratusentals män. Mareldarna som ännu inte slocknat än, där de slickade marken runt sina förkolnade offer. Fåglarna som bedömt området som säkert, och nu svepte ned, hackandes, pickandes, gällt skriandes då de slogs om de bästa delarna. Och överlevarna. De få av dem som fortfarande dröjde sig kvar, vandrade runt bland sina fallna kamrater. Disorienterade, förvirrade, bedövade. De unga männen som sett för mycket död för att någonsin igen kunna sova om natten.
Jag hade sett det förut, och jag skulle se det igen. Ändå stod jag alltid där och bara betraktade, innan jag förmådde mig genomföra det jag kommit för.
’‘Det är hemskt, inte sant?’’
Jag tittade över axeln, förvånad. Aldrig tidigare hade någon tilltalat mig på det sättet.
En ung man, kort men senig hade stannat snett bakom mig på klippan, och precis som jag blickade han ut över förödelsen där nedanför. Jag noterade läderskyddet på hans vänstra underarm. En bågskytt. Förmodligen stationerad i de bakre leden. Annars skulle han ha varit död. Eller önskat att han vore det.
Jag nickade kort åt hans ord. Det var ett enkelt konstaterande av en uppenbar sanning.
’‘Och det är fortfarande inte över än. De sa att det här skulle vara det avgörande slaget. Men tydligen förväntas vi fortsätta slåss. Ha!’’, sa han bittert, ’‘Tre fjärdedelar av oss är döda. En tiondel galna. Ytterligare en har deserterat. Och vet du hur de tänker ersätta dem?’’
Jag svarade inte på hans fråga, men lyssnade uppmärksamt på hans ord. Det var intressant. Han fnös, och gjorde en gest ut mot det rykande fältet.
’‘Lik. Djävla lik. Kungen har lejt en nekromantiker. De tänker låta oss slåss sida vid sida med våra vänners själlösa kroppar. Och våra fiender.’’
Han spottade mot marken.
’’De tvingar oss in i det här kriget, hotar oss, utpressar oss. De lovar oss ära och evig rikedom. Sedan lär de oss vilken ände av ett svärd man ska hålla i, och skickar ut oss i strid. När våra befälhavares inkompetens leder oss i döden låter de en djävla svartkonstnär styra våra döda kroppar som marionettdockor. Vi kommer förlora det här kriget, sanna mina ord, och det kommer vara deras fel när likskändaren vänder sig mot oss.’’
Stora ord. Stora ord för någon som utan tvekan flytt vi minsta tecken av fara, och hållit sig gömd då hans kamrater skjutits, huggits, krossats och bränts till döds. Ynkrygg. Jag hade hört det förut, men aldrig hade det sagts mig personligen.
Han suckade, och för första gången verkade han faktiskt titta på mig.
’‘Vilket kompani är du ifrån? Fotsoldater? Du ser inte ut som en svärdskämpe. Spjut?’’
Jag skakade på huvudet.
’‘Inget. Jag kom just hit.’’
Han såg förvånad ut.
’’En nykomling? Trodde inte att någon var dumdristig eller självmordsbenägen nog att ansluta sig till armén vid den här punkten.’’
Jag ryckte på axlarna.
‘’Det är vad jag gör.’’
Han rynkade pannan.
’‘Vad är du, en legosoldat?’’
’‘Någonting sådant.’’, svarade jag mjukt.
Han betraktade mig genomträngande i några sekunder till, men skakade sedan på huvudet.
’’Du behöver inte prata om dig själv med mig. Jag är bara en gammal man som svamlar.’’
Gammal? Ha! Han var minst fem år yngre än jag var, knappast äldre än tjugo. Skulle jag tolka det som en förolämpning?
Helt ovetandes om mina giftiga tankar sträckte han förstrött på sig.
’’Nå. Jag ska inte störa dig. Borde aldrig ha gjort det. Men du förstår säkert.’’
Jag nickade, trots att jag inte förstod.
’’Ja. Vi kanske möts igen om vi överlever invasionen av de döda.’’
Han log snett och gick därifrån samma väg som han kommit. Jag betraktade tankfullt hans retirerande rygg. Förmodligen skulle han var en av dem som försökte hugga mig i ryggen så fort han fick chansen. En av dem som inte förstod.
Jag skakade på huvudet, avfärdade mina tankar. Nå. Jag hade arbete att utföra.
Jag höjde handen, mumlade ett par ord och reste de döda.

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (11 röster)
Nekromantiker, 3.5 out of 5 based on 11 ratings

1 kommentar

  1. Jenny Löf Skriver:

    Helt sjukt bra novell! Fastande vid första meningen. Utmärkta ordval och förtjusande historia. Underbart!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.7/5 (3 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.