Jag mötte en fransk ängel i öknen

Jag satt på balkongen och njöt av morgonkylan. Borta var den kvava värmen från mina många månader i Sydostasien och Indien. Jag var nyduschad och det hände minsann inte varje dag. Det kändes gudomligt skönt i både kropp och själ. Över hustaken såg jag solen stiga allt högre, smygande som en mohikan, eller kanske en taliban. Böneutropen från minareterna, som hade väckt mig, hade nu tystnat. Tiden rörde sig i sakta mak, liksom en nyvaken kropp som behövde morna sig. Jag hade inte bråttom. Jag hade aldrig bråttom då jag njöt, och njöt, det gjorde jag. ”Det går liksom inte att njuta om man har bråttom”, tänkte jag, ”och det går inte att ha bråttom när man njuter”. Att få känna kylig luft mot kroppen, och i kroppen, var en nygammal upplevelse. En fläkt från ”hemma”. Det var skönt efter den kvava värme som jag hade levt i under många månader.
Att andas in den kalla, friska morgonluften gav ny energi till såväl kroppen som hjärnan. Det var som en nordan som hastigt sveper in genom spjälorna i en sedan länge övergiven lada ute på slätten. Damm, sand, löv och spindelväv som försvinner bort med vinden. Gamla tankar kom fram, och nya. Hela maskineriet gick både smidigare och snabbare. Det enda bekymret som malde var min ekonomi. Jag var mycket van vid att tänka lågbudget. Men när jag tydligt såg botten i kistan, och nästa ”vätskekontroll”, eller påfyllning av pengar, låg långt borta, så fick jag vända på varenda öre. Och då menar jag öre. Min mor skickade pengar efter mina önskemål, men jag hade en förmåga att beräkna framtida utgifter alltför snålt. Jag ville inte ha alltför stora summor i min packning, med tanke på rånrisken. Jag hade fått kassapåfyllning i Lahore i Pakistan och väntade nästa påfyllning i den persiska huvudstaden Teheran. Nu var kassan ganska tom. jag hoppades givetvis på att det skulle klara sig, men som plan B gällde att lifta genom Afghanistan och vidare. Att lifta gick visserligen långsammare och innebar fler övernattningar, så kanhända det skulle bli hugget som stucket.
Jag hörde hur morgonlivet makligt började nere på gatan. Det rörde sig lite folk fram och åter. Någon kom småspringande förbi, kanske sen till morgonbönen i moskén, andra gick i rask takt, ofta med något i händerna eller på huvudet. Att promenera i största allmänhet var inte aktuellt. Alla hade ett ärende. Man hörde hur det växlades några hälsningsfraser. Jag reste mig upp och lutade mig mot balkongräcket för att kunna studera gatulivet ännu bättre. Det var fortfarande var sparsamt. Jag såg en kvinna med några barn som slank in genom en port. En man längre bort tog undan skyddsluckorna framför affärsfönstren, låste upp dörren och började plocka ut varor på trottoaren, allt medan han skojade med mannen i grannaffären som redan var klar, och satt på en trälåda och drack något varmt i en kopp. Andra kom småspringande med kärror fyllda med varor. Transporterna på gatan var garanterat koldioxidfria. Inte en bil syntes till. Jag njöt.
Stunden på balkongen kändes som en nystart. Inte bara en nystart av dagen, utan av så mycket mer. Det var en glad känsla. En skön känsla. Det var egentligen inte så mycket konkret som hade hänt. men varje nytt land, varje ny huvudstad och varje ny morgon, gav mej den här känslan. Känslan av lycka. Jag hade varit ute på resa så länge. Det var nu åtta, nio månader sedan jag hade lämnat hemmet, och under den tiden hade jag inte alls pratat med dem där hemma, inte sett svensk TV eller svenska tidningar. Jo, vid några tillfällen, på svenska ambassader, hade jag kunnat läsa lite svenska nyheter. På ambassaderna hade jag också kunnat hämta brev från mina föräldrar. Kanske fyra, fem stycken under trekvarts år. Och varje brev hemifrån hade jag läst otaliga gånger. Jag var ung, kanske alltför ung. Jag var trött. Och jag längtade hem. Det gick nog inte en dag utan att jag fantiserade om hur hemkomsten skulle bli. Hur min mamma skulle stå där i hallen, i den ljusblå städrocken, och ta emot mig med öppna armar, tårade ögon och nybakade bullar. Och varje nytt land, varje ny huvudstad var ett tecken på att jag var ytterligare ett steg närmare hemmet.
En välbehaglig doft av nygräddat bröd steg upp till balkongen där jag satt. När jag senare satt på det enkla caféet och åt bröd, två kokta ägg och en kopp te, så gjorde jag som brukligt var. Jag drog ut på de stunder som jag gillade. Och jag gillade att fika, att studera människor och att sakta sörpla i mej kopp efter kopp. Jag satt och funderade på hur jag skulle kunna trolla med mina pengar, men hade ju ingen aning om vad bussbiljetterna skulle kosta. Målet med förmiddagen var annars att hitta till stadens busstation för att utröna möjligheterna att komma vidare. Vidare västerut. Vidare mot pengarna och vidare hemåt.
Hit till Kabul hade jag liftat med ett gäng hippies från Holland och USA. Jag hade träffat dem i Peshavar i Pakistan och åkt med dem över det enorma Khyberpasset fram till den afhganska gränsen. Det var en man och en kvinna som hade ägt bussen och som suttit i framsätet. Det hade endast funnitsnde båda framsätena i bussen. Golvet bakom ryggstöden var fyllt med madrasser, kläder, spritkök, lådor och allsköns prylat. Allting låg hullerombuller. Ett par amerikanska ungdomar fanns redan ombord på busssen som liftare, när jag anslöt till sällskapet. Haschpipan gick ofta runt, utan att passera mig, eftersom jag redan vid första varvet klargjort att jag inte var intresserad. De hade skrutit över det fantastiska svenska Electroluxkyskåpet som de hade i bilen, och som hade fungerat felfritt under hela deras vistelse i Indien. Så jag hade fått vara lite stolt över att vara svensk. På vår resa kungjordes att Nobels fredspris hade gått till Henry Kissinger och hans vietnamesiske motpart. Vi hade raljerat över att man först ska starta ett krig, och sen sluta fred, för att få fredspriset. Då hade jag nogsamt påpekat att Fredspriskommittén inte var svensk.
Vid gränsstationen mellan Pakistan och Afghanistan hade det kryllat av grågrönklädda soldater och färgglada vw-bussar med peacemärken och regnbågar. Liknande den vw-buss de själva hade åkt i. Funderingarna hade kommit krypande inom mig varför alla dessa fordon stod där. Oron kröp närmare. Kunde det vara så att alla dessa bussar ägdes av europeiska ungdomar som hade beslagits vid tullen med allehanda narkotiska preparat? Var var dessa ungdomar nu? Arresterade i en okänd fängelsehåla i den afghanska öknen? Dömda till vatten, bröd och kackelackor på obestämd tid? Skräcken hade gripit tag i mej när jag insett att jag inte hade den blekaste aning om vad som fanns i den buss jag själv åkte med! Och ingen tulltjänsteman skulle tro på mig när jag förnekade all kännedom…
Inne i hallen för passvisitation hade det varit trängsel, huvudsakligen män. Det var afhganer och pakistanier, som var mycket ivriga att just deras ärende skulle få förtur. Då och då uppstod handgemäng, så det gällde att hålla sig lite åt sidan. Bakom disken hade det suttit en fetlagd, äldre man i uniform med barsk min. På hans skrivbord fanns två staplar med pass, sammanlagt ett femtiotal. Han hade slagit upp ett av passen, men visade inget intresse för detta. Han hade varit fullt upptagen med att ingjuta respekt hos den ivriga folkmassan, och rya och skrika åt sina undersåtar bakom disken. Han hade inte visat några tecken på att skynda sig. Om proceduren gått för smidigt så hade inhåvandet av mutor avtagit. Det gällde för honom att söla så mycket som möjligt så att viljan från alla ressenärerna att sticka till honom en ”förturspeng” ökade. Passen samlades in av yngre män ute i salen, och när de kommit med en ny hög till den barske bossen, lades dessa ovanpå de andra. Trots det tog han nästa pass från toppen av högen. Stackars sate, vars pass låg i botten. Den som protesterade visades ut. Nåväl, han hade i alla fall visat någon slags hövlighet och barmhärtighet gentemot oss västerlänningar och expedierade våra ärenden relativt snabbt. Måhända visste han att det inte fanns mutor att hämta hos oss. När vi fått våra stämplar och återvänt till bussen kunde vi konstatera att vår buss inte hade genomsökts, så farhågorna för knarkbeslag hade inte besannats. Med haschrök och Bob Dylan-musik i och omkring mig for vi vidare mot huvudstaden Kabul.
Åter till den kabulanska morgonen. Nyduschad, mätt och belåten lämnade jag fiket och sökte mig mot stadens centrala busstorg. Tänk om mina pengar kunde räcka till bussresan ända fram till Teheran och min förnyade reskassa. Jag insåg att bussen måste gå idag, för om jag var tvungen att betala ytterligare en övernattning i Kabul, så var det sannolikt kört. Morgonkylan hade börjat övergå i dagsvärme. Jag valde hela tiden den soliga sidan av gatan, det värmde ganska skönt. Hemlängtan var som bortblåst. Det var den alltid på förmiddagarna, och det hade varit så under hela resan. Stämningslägena kastades mellan ytterligheter. Kvällstimmarna var tunga. Morgontimmarna gudomliga. Däremellan styrdes humöret av omständigheterna. Om jag var frisk, stark, ren och stadd vid kassa så kunde det kännas riktigt bra. Om jag hade motgångar, missat bussar, varit trött, fattig och skitig, så var förståss humöret därefter, och hemlängtan starkare. Nu var det en kombination av de båda. Jag var nyduschad, frisk och mätt, men med knaper kassa. Mina änglar trästade mig dock, och livet kändes trots allt väldigt gott.
Alla morgonbussar hade redan åkt iväg och de små träkioskerna där biljetter såldes var stängda. Jag frågade runt angående bussar västerut och fick olika svar från varje person som jag talade med. Men sådant var jag van vid. Jag hade lärt mig att alltid fråga minst tre, helst fler, personer, då jag ville ha information om någonting. Om två av fyra gav samma svar så var det ett ganska bra tecken på åt vilket håll det lutade. Men man behövde egentligen en ännu större gallupgrupp för att vara riktigt säker. Det var ovänligt att inte svara på folks frågor. Bättre då att svara fel än att inte svara alls. Nu var det bara att vänta, låta förmiddagen gå och så småningom skulle det öppna sig en lösning. Det visste jag. Det skulle säker komma bussar, passagerare eller chaufförer, och bilden skulle sakta klarna. När jag inte satt på nån mur eller nån låda, så vankade jag runt på torget och i gränderna intill. Vid ett tillfälle, då jag stod vid ett bankfönster och kikade förstrött på en tavla med dagens växelkurser, kom en av alla dessa burkaklädda afghanska kvinnor, låste upp en sidodörr och slank in i banklokalen. Framme vid sitt skrivbord började hon kränga av sig burkan och under hade hon en snäv kortkort kjol, höga klackar och en modern blus. Jag log och skakade lite försiktigt på huvudet. Männen omkring mig, knuffade barnsligt på varandra och fnittrade. Jag tyckte ofta att varenda karl i dessa länder var omoget sexfixerade. Jag funderade på om inte alla dessa burkakläder hade motsatt effekt än det avsedda, att skapa större sexfantasier än det motsatta.
Tillbaka på det ganska folktomma busstorget föll mina ögon på en skäggig ung man med västerländska kläder. Och hans blick föll på mig. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om han var europé eller asiat. Han hade långt, yvigt svart hår, en brun skinnjacka, jeans och en sliten axelväska. Hans attiraljer var typiska för västerländska ”travellers”, men hans ansikte var mer typiskt för lokalbefolkningens. Vi närmade oss varandra, log, nickade och började småprata. Han sa att han var fransman och hade samma ärende som jag: att leta upp en buss i riktning mot Iran och därmed mot Europa. Vi tog en kopp te vid ett enkelt tekök i kanten av torget. Han beställde te och konverserade med tekillen på något för mig främmande språk. Var det dari, pashto eller arabiska? Jag blev förvirrad. Var han afghan? Eller arab? Eller var han verkligen fransman? Kanske var han en luring? En sådan som beblandar sig med västerländska resenärer i syfte att kunna roffa åt sig en plånbok, en väska eller en kamera. Sådana hade jag ju stött på många gånger på resor i fjärran land. Hade han haft nån baktanke när han sökte kontakt med mig? Jag försökte ligga lite lågt för att sakta, utan misstankar, dra mig undan min nya kontakt.
När vi satt och småpratade på perfekt ”broken english” kom ett par män och låste upp en av de få bussar som fanns parkerade i närheten. Min fransman, om han nu var fransman, studsade upp och uppmanade mig att följa med. Jag hittade i all hast ingen bra ursäkt, så jag följde försiktigt med. Vi gick till männen vid bussen och min nye kompanjon inledde genast en konversation. Jag kunde utläsa genom vissa geografiska termer, kroppsspråk och huvudrörelser att bussen skulle gå mot den persiska gränsen. Jag förstod också att det inte var möjligt för oss att boka plats eller köpa biljetter. Deras konversation pågick ett tag men ebbade sakta ut. Då lunkade fransmannen fram till mig och förklarade. ”Jag har vuxit upp i Frankrike och bor där, men min familj är från Marocco så jag kan prata arabiska. De här männen kan också lite arabiska.” Efter en stunds paus så återgick han till männen igen och återupptog konversationen. De skrattade och var på gott humör, och plötsligt vinkade de på mig och ledde in oss i den tomma bussen. Min vän förklarade: ”Jag sa till dem: Oss muslimer emellan ska vi vara godhjärtade och hjälpa varandra, bröder!” De hade bara skrattat åt hans kommentar, men så hade han läst flera citat ur Koranen ur minnet och någon muslimsk bön. Då veknade de, och de ville att vi skulle komma in i bussen och peka ut vilka platser de skulle reservera åt oss. Perfekt. Vi blev behandlade som kungar.
Men det fanns ju ett problem. Ett stort problem. Bussbiljetten kostade mer pengar än vad jag ägde! Jag förklarade min situation och att mer pengar väntade på mig i Teheran i Iran. Jag sa moloket att jag tydligen måste lifta dit. Men fransmannen sa genast, glatt leende och med en ryggdunk: ”Du kan låna av mig, vi följs åt till Teheran och du betalar tillbaka pengarna!” Sagt och gjort, och snart stod vi med varsin liten bussbiljett. Vi skildes åt för att mötas i ottan, och då menar jag verkligen i ottan, på ett mörkt myllrande busstorg.
Bussen rullade iväg. Vi satt kungligt på första parkett, med gott om plats för våra långa ben, och vi serverades ”first class morning tea”! En meter framför oss såg vi vägbanan. Både genom vindrutan och genom golvet. Bussen var knökfull av folk och fä. Ja, levande höns, nån gris och massor av väskor, lådor och bylten, var vardagsmat på bussarna i dessa länder. Hål i golvet? Spelar roll?
Resan västerut var lång. Mycket lång. Ökenlandskapet var ömsom bergigt, ömsom platt. Efter några timmar började det sakta ljusna, och exakt då vi kunde se den översta lilla kanten av den stora, röda solen stannade bussen och alla klev av. Mitt ute i ingenstans. Det var sand och grus så långt ögat kunde nå. Passagerarna spred sig i ökensanden, tog av sig sin turbanliknande huvudduk, bredde ut den på marken som en bönematta och vände sig mot Mekka. Själv gick jag på andra sidan bussen, sparkade på några småstenar och mumlade något till min Gud.
Vi åkte halva dagen och kom så småningom till ökenstaden Kandahar. Det visade sig vara slutdestination för bussen och dags för bussbyte. Jag och min fransman hade blivit riktigt bra vänner och jag kunde definitivt glömma mina tidiga farhågor. Det var förstås riktigt bra att ha ett resesällskap som behärskade såväl kulturen som språket. Efter en enkel lunch och inköp av lite proviant på hans bekostnad fick vi tag på bussen som gick vidare till Herat. Den skulle gå sent på eftermiddagen, ja i kvällningen för att ankomma till Herat tidigt nästkommande morgon.
Efter några enformiga timmar på bussen, med ett kolsvart mörker utanför, och ett högljutt spelande av afghansk popmusik, slumrade jag till. Natten gick, jag var ömsom vaken, ömsom sovande. Då och då började tankarna löpa. En envis tanke som ofta kom upp handlade om resans star och mål: hemmet. Visst hade jag haft många möjligheter att ta en buss ut till närmaste flygplats och köpa en enkel biljett Saigon-Stockholm, eller New Dehli-Köpenhamn, men den tanken slog jag alltid ur hågen. Jag ville inte missa allt det spännande som låg framför, och att flyga hem, var som att ge upp maratonloppet en knapp mil före mål. Dessutom ville jag inte erkänna för alla dom därhemma att jag inte stortrivdes. De var ju så avundsjuka på mig. Alla hade sagt att det jag gjorde, var den dröm de alla bar på. Men de visste inte hur det egentligen var. De visste ingenting om den smärta som gnagde. Känslan av ensamhet och utsatthet. Och prestigen: att ha liftat runt hela jordklotet, den kampen skulle jag vinna! För det var en kamp. Men också en underbar livsupplevelse. Nja, liftat runt hela jorden kanske inte var helt korrekt. Det första halvåret stämde det. Men när jag kom till södra Asien så var ju lokalbussar och tåg så otroligt billiga så det hade varit idioti att avstå. Dessutom fanns det ju mycket sparsamt med privatfordon. Att ta första flyget hem hade ju inneburit att jag missat alla de spännande platser som låg framför mej; Teheran, Bagdad, Ararat, Jerusalem… De platserna ville jag se och uppleva.
Att ta första flyget hem hade också varit ett avbrott i den inre resan. Att vara ensam så länge hade gett mig obegränsade möjligheter till tankar och känslor, litegrann som ökenbröderna fick i början av den kristna historien. Både bländande ljusa erfarenheter och smärtsamt mörka. Det hade gett mig en viss insikt om hur större delen av världens befolkning lever, om skillnader mellan kulturer och människor, men också om likheter. Ett gråtande barn i en colombiansk indianby gråter likadant som ett gråtande barn i en svensk småstad. Och lyckliga kärlekspar beter sig på samma barnsligt fnittrande sätt runt hela vår jord. Insikten om likheterna berörde mig hårdare än insikten om skillnaderna. Eller… jag måste nog säga att dessa båda insikter vävdes samman. Hemma, vid TV-apparaten, var jag van att se svältande svarta barn. Det hade nästan byggt upp en uppfattning att svarta barn klarar av svält bättre än vita barn. Men svält är svält, oavsett ras eller religion. Hur skulle den svenska TV-publiken reagera om de fick se ett utmärglat ljushylt barn med blonda lockar och horder av flugor runt ögonen? Den långa bussresan i den svarta natten gav mig många tankar. Men den gav också några timmars sömn, då och så.
En Nissan minibuss tog oss de få milen från Herat till den persiska gränsen och Iran låg framför oss. Härligt. Ytterligare en milsten på resan hem. Det hade väl inte varit något större fel på Afghanistan. Kabul var friskt och skönt, mycket beroende på den höga höjden. 1790 möh är nästan lika högt som Kebnekajses topp. Folk var trevliga, och det var mitt första möte med ett renodlat muslimskt land. Men nu låg det bakom. Standarden var betydligt högre i Iran. Det var stoppade plastfåtöljer på tullstationen. Det var perstorpsskivor på caféborden. Kvinnorna hade västerländska kläder. Shahens fru Farah Diba, vars bild satt upphängd överallt, var vacker.
Vi satte oss på bussen mot huvudstaden Teheran. Det var morgon, lite skönt kyligt, så temperaturen påminde mycket om en höstmorgon hemma i Svedala. Det pitoreska med trasiga bussar, fattiga byar och enkel mat, kändes inte, efter ett halvår, så pitoreskt länge. Här var det inte stora rosthål i bussgolvet, ryggstöden slutade inte i svanken och sätena gick att fälla. Det var västerländska bussar, visserligen för längesedan kasserade av europeiska fordonsbesiktningar, men ändå betydligt lyxigare än både i Pakistan och i Afghanistan.
Jag och min franske vän satt och småpratade om religion, kultur, politik och dividerade om vilket land som hade de vackraste kvinnorna. Enbart djupa frågor, alltså. Några kilometer in i landet stannade bussen i en vägspärr. Det var en tullkontroll mitt ute i öknen. Vi tog fram våra pass. De flesta på bussen hade bara något slitet papper som ett slags identitetsdokument. I mitt svenska pass låg även den gula vaccinationsboken. Jag visste att jag hade allt i ordning, så det kändes helt lugnt. Men, nej. Tulltjänstemännen började diskutera mitt vaccinationsdokument. Dokumentet vandrade från hand till hand och alla verkade vara överens. Jag skulle inte få åka in i landet. Jag fick snabbt plocka ihop mina grejer och lämna bussen. Jag tittade bekymrat på min fransman. Jag var ju skyldig honom pengar för flera biljetter, mat och proviant. ”Det ordnar sig”, sa han. Han gav mig namnet på ett hostel i Teheran, som han skulle bo på. Han skrev det snabbt på en lapp, och vi gjorde upp att jag skulle söka upp honom där.
När bussen rullade iväg förklarade tulltjänstemännen att min koleravaccinering hade gått ut. De sa att jag hade rest genom ett område i Afghanistan där en koleraepidemi grasserade. Det stod klart och tydligt i mina papper att mitt vaccin var verksamt i sex månader. Det var nu den 6 november och i dokumentet stod det att jag vaccinerats 73/03/07, alltså den sjunde mars. ”Nä”, sa jag, ”som du ser vaccinerades jag i USA och där kastar de om siffrorna. 73/03/07 betyder tredje juli. De skakade på huvudet och log. Mina argument bet inte, och jag fick följa med i en minibuss. Jag skulle sättas i karantän. Det var sand så långt ögat nådde, men så började en ensam byggnad skönjas borta i horisonten. När vi så småningom kom fram, såg jag en modern byggnad i rött tegel som såg ut som en liten svensk vårdcentral eller äldreboende. Den var inhägnad av tre meter höga staket och en fantastiskt grön gräsmatta och fina blomsterrabatter.
I denna byggnad skulle jag stanna i tre dagar. Jag tyckte det var riktigt lyxigt. Efter flera månader i ruckel med kakelackor och råttor så var ju detta rena drömmen. Och det kostade gratis! De tog prover som skulle skickas till laboratorium för analys. Svaret skulle komma dagen efter, men det kom först efter tre dagar. Tristessen tog överhand efter en halv dag och det enda jag kunde göra för att fördriva tiden var att äta och sova.
Anläggningen var anpassad för ett hundratal patienter. Så även bemanningen. Vi var två ”patienter”. En afghansk lastbilschaufför och jag. Vi kunde inte varandras språk, så det blev på sin höjd ett leende och en liten knix på huvudet som hälsning. Anläggningen var som sagt överbemannad, och vid ett tillfälle hörde jag ljudet av bordtennisspel långt borta i en korridor. I de tomma och öde lokalerna hördes minsta knappnål mot golvet mycket tydligt. Jag gick mot ping-pong-ljudet och ställde mig nyfiket i dörröppningen. I samma stund slog en av de manliga vårdarna bollen i nät, de fick syn på mej i dörröppningen och sa: ”Haschisch”, till mig. ”Nej”, sa jag, ”jag har inga droger”. Alla i rummet tittade på mig och började gapskratta. De vek sig i sina glädjeyttringar. Det de hade sagt var ”hasht – sish”, vilket betyder åtta-sex, på farsi… nätbollen hade gett en av spelarna en tvåpoängsledning.
Efter tre dagar på ”lyxhotellet” blev jag friskförklarad och skjutsad till Teheranbussen inne i Meched. De ordnade så att min gamla bussbiljett skulle fungera på den nya bussen. I den persiska huvudstaden väntade nya fräscha pengar på mig och jag kunde återgälda min skuld till fransmannen.
I Teheran sökte jag genast upp den svenska ambassaden dit mamma hade skickat ytterligare pengar till min reskassa. Därefter tog jag mig snabbt till den adress som jag fått av fransmannen och skulden reglerades. Jag bestämde mig för att bo på samma ställe över natten.
I det gemensamma toalettutrymmet, som fanns en trappa upp, stod jag vid ett tillfälle vid en pissoar och hörde någon från en av wc-båsen vissla på Brudmarsch från Äppelbo. Men det är en helt annan historia.

***
Av Halvard Olsson

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (14 röster)
Jag mötte en fransk ängel i öknen, 3.9 out of 5 based on 14 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.