Företaget som vaporiserades Eller Bakom Dörren

Förord.
När jag hösten 2012 debuterade med min roman Tage Thynii kom aldrig till Klippiga bergen var jag både nöjd och missnöjd. Det var blandade känslor. Givetvis var jag nöjd med vad jag skrivit och framför allt nöjd med att jag skrivit, och givit ut, en roman. Jag minns dagen när jag fick boken i handen. Det var överväldigande. Det är överväldigande att bara minnas det. Emellertid var jag missnöjd med en rad olika saker. Jag var missnöjd med försäljningen till en början, även om det blev mycket bättre med tiden. Jag var missnöjd med korrekturläsningen; den var nästan skandalös. Jag var missnöjd med saker på ett positivt sätt. Jag ville ta till mig kritiken, bli förbannad och sedan ivrig att fortsätta producera, fast bättre.
Jag hade även en liten kris förra hösten. Det förstås, att skriva en roman, att vara med på bokmässan, att skapa och få dela med sig av det man har skapat, är allt annat än vad skolan erbjuder. Förra hösten började jag gymnasiet. Det var under samma period som min övertygelse om att det är författarskapet mitt liv ska handla om stärktes. Det var allt annat än lätt. Skolan har alltid försökt att döda allt jag är, och den hösten försökte skolan allra värst. Men den lyckades inte. Den var långt ifrån att förstöra mig, långt ifrån med hästlängder.
Den här romanen är en hyllning till förnuft, idéer, tankekraft och individualism. Men först och främst är det en hyllning till nyfikenhet och självständighet. Företaget som vaporiserades är en helt förvriden och bisarr berättelse som går till botten med vad som händer om ett samhälle försöker ta kål på nyfikenhet och undran. Det är en konkretiserat, och komprimerad, bild av dödad skepticism. Jag vet inte vilket syfte den ska tjäna, men jag hoppas att den kan tjäna något.
121224. Göteborg.

Prolog.
Tage Thynii kom aldrig till Klippiga bergen. Det har ingenting som helst att göra med det som kommer att berättas, men det är värt att nämna det då Frank Talic, en kompromisslös nyfikenhetsutövare och fritänkare, hade en bror som var besatt av att genmanipulera fiskar.
År 2015 begav sig denne brodern till Tornedalen och till sjön Touppijervi där Tage Thynii själv hade badat många gånger i sitt liv. Franks broder begav sig dit med en uppgift: att implantera en viss ny typ av genmanipulerad sötvattenmakrill i sjön. Hans intentioner och motiv är helt okända.

Om du inte känner till varför, och resultaten av att, Tage Thynii aldrig kom till Klippiga bergen är det fullkomligt irrelevant. Historien som nu ska berättas är nämligen en annan…

Del 1 – Maskinen 689.
Maskinen 689 var namnet på ett av de få mycket framgångsrika företagen i hela det stora riket. De tillverkade allt möjligt, alltifrån självbevattningssystem till flygmaskiner och märkliga bilar. Deras mest berömda uppfinning var en gél. Denna gélen fungerade på så vis att om man smetade på den på vilken yta som helst i hela universum, vad som än bestod av materia, bildade gélen en display som man i sin tur kunde koppla till valfri modul eller dator. Emellertid så var Maskinen 689 ett mycket märkligt företag. Inte bara på grund av dess extraordinära innovationer men på grund av en mängd andra saker. Först och främst var det faktumet at ingen visste vem som hade grundat, eller ägde, Maskinen 689. Företaget hade av någon anledning inte heller någon dokumenterad historia; allt som fanns var rykten, myter och legender. Företaget omsatte dock flera tusentals miljarder dollar varje år. Det var vad man kunde kalla en framgångsrik siffra. I vilket fall som helst fanns det mer som gjorde företaget till ett mycket skumt sådant. Det som alla borde undra över, men ingen faktiskt gjorde, var att man inte visste var idéerna till alla innovationer kom ifrån. Ingen hade en aning, inte ens verkställande direktör Gustavsson. Givetvis visste man var ifrån man fick idéerna men inte vem som kom på dem. Och det är med uppgift att berätta just det som den här historian tar sin egentliga början…
På våningsplan ett i företagets skyskrapa i huvudstaden fanns två korridorer. En åt höger. En åt vänster. Om man istället fortsatte rakt fram för att gå igenom en mycket gammal och lortig dörr kunde finna att det faktiskt existerade en tredje korridor. I slutet av denna, mycket långa, korridor fanns ännu en dörr. Varje dag, runt tolv, mitt på dagen, kunde man känna än stank ifrån vad som nu fanns bakom dörren och ut under dörren forsade massor med rök. Det var inget mindre än marijuanarök. Emellertid, utan att diskutera olagligheter, så var det strax efter att marijuanaröken forsats ut ur rummet som ett papper sköts ut under dörren. Det var på det här pappret som alla idéer om innovationer stod skrivet på. Allting stod skrivet på pappret, till och med instruktionerna om hur man skulle förverkliga idéerna. VD Gustavsson kom alltid förbi någon gång efter lunch för att plocka upp papprena och för att lägga fram en ny arbetsplan utifrån vad för idéer man nu kunde tänkas få skickade till sig. Sanningen är emellertid att jag ljög för dig förut. Det är egentligen med uppgift att berätta en helt annan historia som den här berättelsen tar sin början. Den tar sin början på våningsplan fem, rum sju, vid ett alldeles för litet och trångt skrivbord. För det var vid det här skrivbordet som någon först började fundera.
Frank Talic var namnet på mannen som först började fundera. Han hade precis kommit in från sin lunch och slagit sig ner för att dricka kaffe och för att sortera papper(främst för att dricka kaffe). I vilket fall som helst så arbetade Frank Talic som administratör på Maskinen 689 och hans jobb var allt annat än kreativt. Men det var nu, när han tittade på skissen av en ny motor, som tanken om kreation och skapande slog honom. Han tänkte att man skulle kunna förbättra den här motorn på ett flertal olika vis. Men då slogs han av ännu en tanke; tanken av att han tänkte. Han hade aldrig tidigare tänkt vare sig det förstnämnda eller sistnämnda och den tredje tanken, tanken på allt som en svävande ande utanför, förbryllande honom minst sagt. Han försökte skaka av sig tankarna men när han avslutat sitt sorterande av papper, stängt av datorn och slutligen var på väg hem kunde han inte sluta tänka på det.
”Äh, det är väl för lite arbete, jag är väl bara understimulerad!” tänkte han.
Han kände att det var något abnormt med att han tänkte som han gjorde. Det hade han aldrig gjort förut, men det hade inte heller någon annan som arbetade på Maskinen 689 gjort. Gustavsson fick sina idéer skickade under dörren och alla andra anställda fick sina arbetsuppgifter och slutligen fick man sin lön. Det var inte svårare än så. Frank fortsatte i vilket fall hem. Det var höst ute. Det blåste och det regnade. Kylan och regnet piskade som en läderpiska mot kinderna och liksom tvingade en framåt. Var detta vad människor skulle få nöja sig med? Frank Talic var inte nöjd, men han var inte heller missnöjd. Han var ganska intetsägande. Det var i och för sig nästan alla andra också. Det hade emellertid redan börjat mörkna då Frank steg in i sin lilla etta, belägen strax intill konstnärskvarteren i huvudstaden. Han orkade inte laga någon middag idag; det hade varit en alltför hektisk dag. Inte alltför mycket arbete, men de abnormala tankarna tog på krafterna, tänkte han. Istället kraschade han på soffan framför TV:n med blicken ut i det kusliga och hemska höstvädret…
Jag nämnde tidigare att Frank Talic var en tämligen intetsägande man, och det var han, även till utseendet. Frank befann sig i den tidiga 30-års åldern och var ganska välbehållen för sin ålder. Hans ansikte hölls ihop av en spänstig slät hy. Han hade västerländska, raka och tämligen vanliga drag, och ett getskägg. Ja, det var det där getskägget som kanske utmärkte honom mest, även om det inte var särskilt utmärkande. Det var mörkt, tunt och välansatt. Han såg vårdad ut. Håret på hans huvud var också mörkt, alltid välklippt och slickat. Resten av hans ansikte var också ganska vanligt. Hans näsa var av normallängd. Den var rak men inte särskilt spetsig utan lite platt. När Frank Talic nu vaknade denna morgon var han utsövd. Han var mer än så – han var pigg. Idag skippade han morgonkaffet med följde morgonrutinerna som vanligt. Äta frukost, läsa nyheterna, svälja vitaminpillren, morgonstretching, duscha, ta på sig kläder och till sist: låsa ytterdörren för att sedan ta en hurtig promenad till jobbet. Frank hade inte långt att gå, endast några kilometer eller så. Det, och hans morgonstretching, var den enda konditionsträningen han fick. Men utöver att han tränade väldigt lite var han en väldigt hälsosam människa. Han rökte inte, han drack inte och han sysslade inte med några andra droger. Han var i många andras ögon tråkig. Men det brydde han sig inte om. Han hade sitt jobb, sina fritidsintressen, sitt hem. Han hade sin vardig. Han skötte sitt, andra skötte deras. Så enkelt var det. När Frank slutligen kom fram till jobbet den här morgonen och snart började sortera papper igen kom han över pappret med skissen på motorn som han tittat på den föregående dagen. Tankarna som han hade bråkat med kom snart tillbaka och Frank kände sig nästan svimfärdig.
”Inget kaffe!” tänkte han direkt, ”Jag måste dricka kaffe!”
Han skyndade sig till fikarummet och tillbaka. Med sig hade han två koppar kaffe, utan socker, utan mjölk, som han klunkade i sig en hejdundrande fart. Men kaffet hjälpte inte. Franks tankar, och tankar om tankar, och tankar om tankar om tankar, fanns fortfarande kvar i hans huvud. De bråkade med honom som små, men mycket arga, bin. Det värsta var att ju mer han tänkte på att inte försöka tänka på tankarna, ju mer tänkte han dem. Det var ett rent helvete. Men efter en hel förmiddag av funderande, och funderande kring funderande, bestämde han sig för att gå till verkställande direktör Gustavsson. Han ringde upp till direktören och frågade om han fick komma in på en kaffe för att diskutera en särskild fråga. Direktören gick med på det. I samma sekund som Frank Talic steg in på direktörens kontor med en kaffe i handen slog klockan 12.00 och huvudstadens kyrkklockor ringde så högt att Frank och Gustavsson knappt hörde varandras röster och fick således nästa skrika på varandra den första minuten av samtalet.
”Ja, du kom hit för att diskutera någonting?!”
”Ja, mitt namn är Frank Talic och jag jobbar nere på administrationen!”
”Jag känner till dig! Jag har sett dig en del gånger här i huset!”
”Vad roligt! Jag har nämligen en fråga!”
Frank höll skissen på motorn i handen.
”Det är nämligen så att jag…jo, jag har…”
”Vad har du?!”
”Jag har en fråga!”
”Jag hör inte vad du säger! Vad har du för någonting?!”
”En fråga, till dig!
”Jaha! Men vad kan det tänkas vara för fråga?!”
Kyrkklockorna slutade snart ringa och de båda männen kunde snart börja tala i vanlig samtalston igen. Frank satte sig ner i en av fåtöljerna på kontoren. Han smuttade på sitt kaffe.
”Du förstår, när jag sorterade papper igår slog en tanke mig, en tanke om förändring, en tanke om skapande, en idé slog mig!”
”Vad var det här för idé? Jag har aldrig hört att en anställd kommer med någon sådan förut.”
”Det var en idé till förändring av den här motorn som jag har fått en skiss på.”
Han lade den på Gustavssons skrivbord. Gustavsson såg konfunderad och nästan bekymrad ut.
”Men inte nog med det här så kom jag på en fråga. Alltså, alla dessa skisser, tankar om skapelser, alla dessa idéer, var kommer de ifrån?”
”Först och främst, min käre anställde, min käre Frans…”
”Frank! Ursäkta, jag heter Frank.”
”Ja, min käre Franko. Först och främst vill jag påpeka att anställda aldrig kommer med idéer. ”
”Var för då?”
”Det är bara så. Det har alltid varit så. Varför skulle det inte vara så?”
”Inte vet jag.”
”Nej, precis.”
”Men var kommer alla idéer ifrån då?”
”Men vad du frågar! Men vad du tänker!”
”Ja, jag undrar…”
”Idéerna kommer ut underifrån en dörr i slutet av den tredje korridoren på plan ett. Du vet att det är på det viset.”
”Ja, men vad finns bakom dörren? Vad kommer idéerna ifrån egentligen?”
”Hur är det relevant? Varför frågar du?”
”För att jag undrar.”
”Varför undrar du?”
”Inte vet jag, jag bara undrar!”
”Exakt. Det är dumt. Du vet ju inte ens varför du undrar. Varför då undra? Trams! Jag måste fortsätta jobba nu. Det föreslår jag att du gör också. Trevlig pratstund med dig, Fabian.”
Gustavsson ställde sig upp, sedan visade han Frank ut. Den nu mycket bekymrade Frank gick sakta tillbaka till sitt kontor med en kaffekopp i ena handen och med skissen av motorn i den andra.
”Jag måste veta vad som finns bakom den där dörren!” tänkte han och suckade. Han tittade ut genom ett fönster. Det regnade ute. Det blåste. Det var höst.

Del 2 – Förnuftets antites.

Flera veckor senare hade redan den första snön hunnit falla. Huvudstaden låg nu i ett myller av snö och kyla och inte minst av uppjagade människor som stressade upp sig över att fira Jesu födelsedag. Likadant var det för företagets anställda, inte minst Frank Talic själv, som skulle fira julen med sin familj, i deras hus långt uppe i bergen. Det var ännu veckor kvar till julhelgen och Frank jobbade fortfarande. Eller ja, han hade precis slutat och kommit ut i snörstormen då han nästan höll på att snubbla över sin gamla vän Matthew.
”Frank? Frank! Nej, men är det verkligen du Frank?”
”Matthew? Du skojar?! Herredjävlar, det var länge sedan!”
”Det var det verkligen. Det måste minst ha varit fem-sex år sedan vi träffades. Hur är livet?”
”Det är bra. Hur är det själv?”
”Det är bra. Jag arbetar här, på Maskinen 689!”
”Jaha ja! På det viset, ja. Jo, man har ju hört om Maskinen. Företaget ska ju vara ytterst framgångsrikt, men ledning är märkligt må jag säga. De berättar knappt någonting till medierna. Hur kommer det sig?”
”Det kanske inte finns något att berätta…” svarade Frank som i stunden plötsligt blev ytterst konfunderat.
”Inget att berätta?”
”Det var i alla fall svaret ledningen hade givit dig. Jag måste kila nu, men det var trevligt att stöta på dig, gamle Matthew. Vi borde träffas någon dag…”
”…över några öl!” lade Matthew till.
”Ja, verkligen. Det var länge sedan.”
Sedan utbytte de båda telefonnummer och försvann ut i vinterkylan.
Maskinen 689:s högkvarter hade allting för sina anställda, till och med en exklusiv resturang på ett av de högre planen. Resturangen var olik alla andra resturanger i huvudstaden på flera olika vis. Det är inte förvånansvärt; allt hos Maskinen 689 var annorlunda. Hela resturangen, och allting man åt, var gjort på hampa! Stolarna, baren, spriten, maten, tallrikarna, besticken, väggarna och golvet, ja, allting var gjort på hampa. Detta lockade givetvis många besökare från hela huvudstaden till resturangen och det var ett fantastiskt tillfälle för företaget att marknadsföra sina produkter. Det var emellertid på den här resturangen som Frank och Matthew bestämt sig för att träffas. Och visst satt Frank där i baren och smuttade på sin minst sagt vedervärdiga, och svindyra, hampadrink när Matthew kom in. Golvet knakade medan han kom gående mot Frank.
”Hallå där!” ropade han med en munter ton, ”Där sitter du, ja!”.
I samma sekund fick Frank sin på Matthew.
”Matthew! Åh, så fantastiskt att se dig igen.”
Han reste sig upp och kramade om sin gamle vän.
”Det var länge sedan vi gjorde det här. Vi borde göra det oftare. Jag har så mycket att berätta, de senaste veckorna har varit oerhört omvälvande…”
”Hur kommer det sig, Frank? Mycket stress?”
”Nja, inte riktigt. Sätt dig ner så ska jag berätta.”
Matthew beställde en drink, och så satte han sig ned på en av de mycket obekväma hampastolarna i baren.
”Så, Frank, hur är det? Berätta om ditt jobb nu; vad det är du gör nu för tiden.”
”Nå, jag jobbar som administratör här, på Maskinen 689. Det är ett bra jobb, men det är inte värst roligt.”

”Vad är? Alla tar väl hand om sig, jobbar, sköter sitt helt enkelt. Världen är inte värst roligt.”
”Jag tror att den hade kunnat vara roligare. Världen har på senare år blivit synnerligen tråkig, fast det kanske bara är jag.”
”Det är bara du, min gamle Frank, bara du.”
”Det är egentligen det jag ville prata om idag…”
”Att världen har blivit tråkigare?”
”Ja, på sätt och vis. Du förstår, som alla vet är ju Maskinen 689 ett mycket märkligt och skumt företag. Men ingen har någonsin ifrågasatt någonting. Ingen vet var företagets idéer kommer ifrån, ingen vet vem som äger det eller har grundat det. Men några veckor sedan när jag sorterade papper kom jag över en skiss på en motor. Som du kanske minns så studerade jag ju motorteknik på universitet och jag fick genast en hel del idéer om hur jag skulle kunna förbättra motorn. Och i samma stund slog en fråga mig – var kommer alla idéer ifrån? Jag menar, så mycket som jag vet, och alla andra som jobbar på företaget, skickas de under en dörr varje dag. Men ingen verkar veta vad som finns på andra sidan, inte ens direktör Gustavsson.”
”Men snälla Frank, varför skulle man vilja veta? Har det ett egenvärde? Jag förstår mig inte på dig. Naiv nyfikenhet leder bara till misslyckanden. Det är livsfarligt!”
Frank var upprymd, Matthew var endast oroad och bekymrad.
”Men jag skulle bara vilja öppna den där dörren, se vad som finns där. Vem som finns där! Jag måste komma öga mot öga med den som har skapat det fantastiska företaget. ”
”Ärligt talat, Frank, jag förstår fortfarande inte vad för egenvärde det har.”
”Men det är nyfikenheten – känslan av att man måste veta, Frank! Har du aldrig känt den? Den outhärliga känslan av att du inte vet sanningen?”
”Jag förstår dig inte och alla är vi ju olika. Men snälla Frank, riskera inte mer än vad du tål. Du förtjänar mer.”
”Du vet att jag inte kommer att lyssna på dig, eller hur?”
”Det vet jag. Men jag säger det ändå.”
”Varför då?”
”Var inte så himla nyfiken!”
”Det kanske är min grej att vara nyfiken.”
”Det är din svaghet i så fall, din akilleshäl.”
De båda herrarna spenderade en fortsatt ganska trevig kväll i hampabaren. Men drinkarna smakade som vanligt uselt och stolarna var som vanligt ovanligt obekväma att sitta på. De talade om julen, om julhandeln, om julmaten, om julklapparna och minst sagt om julstressen. Matthew berättade att hans liv inte hade förändrats särskilt mycket, frånsett att han numer hade fru och barn och att han arbetade som försäljare på ett försäkringsbolag.
”Jag kan betala hyran, räkningarna och jag kan försörja min familj. Det är kanske inte det roligaste jobbet i världen men saker går runt.” kommenterade han. ”Och jag menar, vad spelar det för roll vad jag tycker? Vad gör det om hundra år?”
”Det spelar roll för dig nu.”
”Tala för dig själv, Frank, tala för dig själv!

Så snart som drinkarna var uppdruckna bestämde de sig för att lämna för baren för att gå en promenade. De gick längs de stora avenyerna i den snöbeklädda staden. Snön liksom knastrade under deras fötter. Folk skrek om julerbjudanden, ljudet av bjällror kunde höras lite varstans och överklädda julgranar som mer såg ut som om dem var hämtade ur en thailändsk bordell kunde skymtas nästan i varje skyltfönster. Frank och Matthew spatserade längs avenyerna. Deras samtalsämnen var banala, tråkiga och ja, stundtals faktiskt helt meningslösa. Men det var så man gjorde. Man talade om det man skulle tala om och inte så mycket mer. Det var likt en förbannelse som ingen kunde bryta – vardagslivet. Det var tanken, idéerna och förnuftets antites.
Timmen var sen. Frank satt vid köksbordet med ett par arbetsuppgifter som han tagit med hem för att göra klart. Han avskydde att jobba övertid i kontorsbyggnaden och föredrog att göra restjobb hemma. Han hade suttit med papprena och med en penna i handen i flera timmar, utan att komma någon vart. Det enda han hade åstadkommit var några cirklar, rektanglar och trianglar som han nervöst ritat på baksidan av ett av hans papper. Han led av kognitiv dissonans och kunde inte bestämma sig för vad han skulle göra med den där mystiska dörren på våningsplan ett. Var det alla andra sa sant? Var Frank märklig och onyttigt nyfiken? Var hans beteende sjukligt? Hade Gustavsson och Matthew rätt? Men han kunde fortfarande inte släppa viljan av nyfikenhet. Ivern att upptäcka vad som fanns bakom dörren, att upptäcka det ingen annan tidigare upptäckt. Han bollade alternativen fram och tillbaka mellan hans två samveten. Var han tokig eller var han mänsklig? Han visste knappt vad han grubblade på längre. Till slut reste han sig, druck upp kaffet som nu blivit kallt.
”Jag går en promenad.” tänkte han, ”Då kommer jag säkert få allting klart för mig”.
Han tog på sig kläder och snart så smällde dörren igen efter honom. Nu var klockan strax efter midnatt. Han gick långt och länge. Till slut stannade han upp nere vid hamnen. Det blåste kallt, det var fortfarande vinter. Frank knöt till slut sina nävar och blundade. Han samlade mod, sedan beslutade han sig.
”Imorgon öppnar jag den där satans dörren, även om det är det sista jag gör, även om det ska behöva ta mitt liv och lite till. Jag står inte ut längre.”

Del 3 – Företaget som vaporiserades.
Klockan hade slagit 06.00. Det var ännu mörkt ute. Snön föll ner som mjuka, tunna flingor över gatorna i huvudstaden. Framför den stora kontorsbygganden, som tillhörde Maskinen 689, stod Frank Talic, helt genomsvettig men samtidigt dyblöt av snön som smält över hans ansikte. Han andades och den varma luften svävade ur hans mun som ånga. Hans läppar hade intagit en märklig nyans av blått; det var orsakat av kylan. Frank skälvde av köld. Nu var han ensam på hela avenyn och det var knäpptyst. Men det verkade som om kylan, så stark som den var, susade, lät och dansande omkring i det jordliga morgonmörkret. Himlen var klarsvart och månen syntes tydligt; en ljus och ihålig skära som vilade stilla på himlavalvet. Frank stod där i den outhärdliga kylan. Han var bestämt men kunde fortfarande förnimma en känsla av tvivel. Men den överrumplades snabbt av en manisk och mycket djupare rotat determinism. Byggnaden hade emellertid inte vaknat till liv än men Frank kunde, med hjälp av sitt paserkort, komma in ändå. Han tog några raska kliv, exakt fyra faktiskt, upp för trapporna till porten och gick in i värmen. Han befann sig nu på våningsplan ett. De starka lamporna som hände i taket, i kontrast till mörkret ute, bländade Frank. Miljön var steril. Någon utsmycknad fanns då inte. Åt vänster låg en korridor belägen, åt höger likaså. Framför honom fanns dörren – dörren som gick till dörren. Han tog några steg fram till han stod framför dörren, mer precis exakt fyra. Nu befann han sig precis framför dörren. Han tog ett djupt andetag och sträckte sedan fram handen för att känna efter om dörren var låst. Det var den, till hans besvikelse. Han ryckte i den flera gånger, utan något resultat.
”Någon måste ha nyckeln till dörren.” tänkte han, ”Och denna någon måste, det måste bara vara direktör Gustavsson.”
Frank tog fart mot ena hissen, steg in och tryckte på knappen som ledde till Gustavssons våningsplan. Förhoppningsvis var Gustavsson inte där, tänkte Frank, och på något sätt skulle han kunna komma in på hans kontor för att stjäla nyckeln. Hissen färdades snabbt upp mot Gustavssons våning och bromsade in med ett högt ljud. Frank klev ur. Hela våningen var nedsläkt, men dörren till Gustavssons kontor var stängd, som Frank förväntat sig. Men han tog några kliv fram i det mörka och tysta rummet för att känna på dörren. Det var knäpptyst och Franks steg ekade medan han gick fram över golvet. Han nådde slutligen dörren, och till hans förvånan var den öppen. Hans puls ökade direkt och han avvaktade med att öppna dörren. Han tänkte att det verkade skumt, men han hade kommit alldeles för långt för att sluta nu. Han öppnade dörren sakta och den öppnades med ett knarrande ljud. I samma sekund som han stängde den efter sig tändes ljuset i rummet och Frank vred sig om hastigt i en svepande rörelse. Framför honom, vid skrivbordet, iklädd sin finförnäma och skräddarsydda kostym, med sin välansade mustasch och med ett säreget leende satt direktör Gustavsson med en fet cigarr mellan tänderna. Det var märkligt nog först nu som Frank kände rökens doft.
”Välkommen, Frank. Jag väntade mig att du skulle komma.”
Gustavsson talade med en dyster ton. Men han talade alltid i samma tonläge.
”Varför då?!” utbrast Frank, ”Varför visste du att jag skulle komma hit?”
”Det var uppenbart. Sen den där gången du steg in på mitt kontor för ett par veckor har jag vetat att du skulle dyka upp för eller senare.”
”Hur kommer det sig?”
”Din entausiasm och nyfikenhet. Den var vidrig att beskåda men den var stark.”
Han lutade sig tillbaka på sin stol och tog några bloss på cigarren. Han log och sedan sade han lugnt: ”Sätt dig ner, Talic. Du har inget att frukta. Får jag bjuda på något. En cigarr, kanske?”
Frank var rädd. Han visste att Gustavsson inte var så pass inbjudande som han var utan att ha något i kikaren. Det var något fuffens. Men Frank sade inte nej. Istället satte han sig ned på en stol, mitt emot direktören.
”Nej, tack.” sade han, ”Det är bra. Men varför är du här nu? Hur visste du att jag skulle komma idag?”
”Hur visste jag?”
”Ja, hur visste du?”
”Jag hade inte en aning om. Jag fick bara instruktionerna skickade till mig. De kom skickade under dörren igår. Hade jag varit lika nyfiken som dig hade jag aldrig kunnat komma hit för att hindra dig.”
”För att hindra mig?”
”Ja, är det inte uppenbart? Jag är här för att hindra dig.”
”Hindra mig från att göra vadå? Jag förstår inte vad du pratar om.”
”Det gör du visst det, Frank. Du vet precis vad jag pratar om. Du kom hit för att öppna dörren. Det är den enda anledningen till att du är här.”
”Hur du förstår det, förstår inte jag. Men det spelar ingen roll!”
Frank hetsade upp sig. Han höjde sig röst och reste sig upp från stolen. Han svettades i. Han höll sin ena näve, knuten, mot direktör Gustavsson.
”Du kan inte stoppa mig med våld. Jag är dig överlägsen – både i styrka och i vilja.”
”Visst, jag kan inte stoppa dig med våld. Men varför skulle jag vilja stoppa dig med våld? Min uppenbarelse räcker ju för att skrämma dig.”
”Det…det är inte sant!” utbrast Frank. Men visst var det sant. Frank skakade av rädsla. Han kallsvettades. Han blev till och med yr. Han hade inte en aning om vad han skulle göra.
”Det här har hänt förut, Frank. Vi har haft många medarbetare före dig som har ifrågasatt vad som finns bakom dörren. De kom precis lika långt som dig. De stod precis framför mig och darrade precis lika mycket av rädsla.”
”Vad sa du till dem?”
”Jag sa precis vad jag säger till dig. De insåg att det inte fanns någon poäng med att stå här och gnälla över sin nyfikenhet om vad som finns bakom den där dörren. Jag sa att vi inte vet vad som finns bakom den där dörren utav en anledning – att vi inte bör veta det för vårt eget bästa.”
”Men om man vill riskera sitt eget bästa då? Det finns människor som har utvecklats oerhört mycket genom att trotsa sådant där trams!”
”Det är inte värt risken. Jag varnar dig. Jag har gjort det tidigare.”
”Kommer du att hindra mig?”
”Nej, jag kommer inte att hindra dig. Inte med våld. Vill du se vad som finns bakom den där dörren så får du göra det, men på egen risk. Om du har kommit såhär långt kommer inget att stoppa dig.”
Plötsligt uppstod en oerhört märklig situation. Till skillnad från alla andra som stått inför direktör Gustavsson, till skillnad från alla de som nu vänt på klacken och vandrat hem i mörkret, sträckte nu Frank Talic fram sin vänsterhand och utbrast: ”Bra. Ge mig nyckeln!”
Det var inte för inte han gjorde detta. Hans psyke, vilja och personlighet skiljde sig från de andras. De andra hade varit nyfikna, men inte lika nyfikna. De hade, när de väl hade det fria valet framför sig, att se efter vad som fanns bakom dörren, givit upp på sin nyfikenhet. De var egentligen inte genuint nyfikna. Men det var Frank. Han var innerligt nyfiken.
”Ge mig nyckeln då!”
Han upprepade sig. Direktör Gustavsson svarade på hans begäran genom att nicka, sedan reste han sig upp, rättade till slipsen, öpnnade en av sina lådor och tog upp nyckeln. Det var en torftig liten rostig nyckel. Han sträckte långsamt fram den till Frank som slet den ur händerna på honom. Frank stod sedan en lång stund och stirrade i ögonen på direktören. Han var likgiltig. Helt förlamad. Han verkade känslokall. Emellertid vände Frank på klacken efter någon minut och sprang snart i en hejdans fart mot hissarna. När han väl än en gång nått våningsplan ett hade verksamheten redan satts i rullning. Administratörer, ingenjörer, receptionister, assistenter och allt annat folk var redan där och som Frank kom springade förbi dom hälsade de alla god morgon, men de fick inget gensvar. Frank gick inte att hejda nu. Han stannade i korsningen mellan de två korridorerna på våningsplan ett, precis vid dörren som ledde till dörren. Han förde in nyckeln och vred om. Hantaget gick ner och han öppnade dörren. Franks blick möttes, snart som han öppnat dörren, av vad som verkade vara ett endlöst mörker. Men så snart som han stigit in i korridoren tändes ett flertal lampr som satt jämt utplacerade längs väggarna. Korridoren var inredd i en tydlig art deco stil, i kontrast till resten av byggnadens sterila kontorsmiljöer. Den långa gången utsmyckades av vackra lampor, tapeter och en lång stilig matta med motiv av vad som verkade vara psykadeliska mönster. Tapeterna hade motivet av guldfärgade blommor och lamporna hade formen av små jordglobar och de vilade allihopa på titanen Atlas axlar. Det var hämtat från den grekiska mytologin. Emellertid tog Frank ett par steg in. Exakt fyra steg, faktiskt. Sedan ropade han: ”Hallå? Är det någon här?”
Han visste att det inte var någon där, ändock ropade han. Det var som en reflex. Det ekade inte i korridoren. Inredningen, speciellt den långa mattan, dämpade ljudet. Han tog exakt fyra steg fram igen, sedan stannade han för att tänka. Frank var förbryllad. Innan frågan om vad som fanns bakom dörren som nu stod framför honom hade hans liv varit tämligen banalt och meningslöst. Nu skulle han snart få svar på sitt livs fråga, och det kändes lite som om han ville suga på karamellen lite til. Speciellt nu när han hade chansen. Det var bara fyra steg, om man ska vara exakt, mellan honom och dörren. Han tog ett kliv, sedan ett til, efter det tog han ett tredje kliv och slutligen landade han på det fjärde klivet. Nu stod han där – man möt dörr. I samma ögonblick som han lade handen på dörren så ökade hans puls drastiskt. Han kände att hans hjärta skulle hoppa ur kroppen. Han hörde rösterna utanför. Han visste att det var pretentiöst men någonstans kändes det som om hans liv passerade i revy framför honom. Han tänkte på alla som hade hävdat att han gjorde fel. Han tänkte på Matthew. Han tänkte på Gustavsson. Han tänkte på hela samhället. Han tänkte på allt. Han tänkte på ingenting. Han tänkte att det var här allt skulle börja. Han tänkte att det var här allt skulle sluta. Plötsligt öppnade han dörren. Han drog inte ut på det. Dörren for upp med en gång. Han möttes av ett rum med ett dunkelt ljus men det verkade inte som om det fanns någon källa till ljuset; rummet hade varken lampor eller fönster. Det förvånade honom också att rummet nästan var helt tomt. Det enda som fanns där var en skrivare, en antenn som i skrivaren var kopplad till och en stor högtalare. En stank fanns också i hela rummet. Det var stanken om cannabisrök; skrivaren var nämligen driven på hampa. Plötsligt hördes en röst i högtalaren. En manlig röst med en främmande och mycket märklig dialekt. Mannen talade som om allt han sade var ett skämt, som om allting präglades av sarkasm och ironi.
”Var hälsad, främling!”
”Hallå?”
”Jag kan inte höra dig. Det finns ingen mikrofon där inne. Det kostade för mycket när jag skulle inreda rummet för många herrans år sedan.”
”Vem är du?”
”Jag förmodar att du vill veta vem jag är! Givetvis vill du det. Men jag har inte väntat mig att någon skulle öppna dörren. Jag är förvånad. Det var inte meningen att någon skulle göra det.”
”Varför då?”
”Mitt namn är…?”
”Vad är det för ett namn?”
”Man kan undra vad ? är det för ett namn. Det är ett namn som vilket annat, samtidigt som det är ett namn som inget annat.”
”Vad menar du?”
”Hah! Givetvis är jag bara kryptisk nu. Så kryptisk är jag egentligen inte. Men vill du ta reda på vem jag är, för jag vill för all del veta vem du är, kom till min bostad. Det är ett stort hus på piprensargatan 420, du kommer inte att missa det. Jag lovar”.
Sedan bröts anslutningen. En minst sagt chockad Frank stod helt still. Han funderade på något. Sedan vände han sig om och skynade ut på gatan…
Det hade redan hunnit ljusna när han kom ut på gatan och han bländades av solen som var på väg upp mellan skyskraporna. Han ropade efter första bästa taxi och en halvtimma senare befann han sig på Piprensargatan 420. Huset, som ? bodde i låg beläget i slutet av en lång gata, uppe på en kulle en bit utanför staden. Och något litet hus var det inte heller. Det liknade ett slott i miniatyr, med valv och tron. Det var byggt i sten, men stenen var lila. En stor trädgård med alla exotiska växter man kan tänka sig. Men det var dött nu, vintertid. Men huset var i Franks mening det märkligaste han någonsin sett. Han steg ur bilen, tog några raska steg fram till porten och ringde på. Han hörde en bekant röst ropa inne ifrån huset: ”Kom in! Kom in! Stå inte och frys där ute.”
När Frank väl kom in möttes än en gång av en stank. Det var samma starka doft som återfanns bakom dörren. Det var doften av cannabisrök. Den enda skillnaden var att röken låg som en dimma i hela huset, och det var omöjligt att gå in där utan att bli påverkad. Rent stilitisk var inredningen mycket lik den som han sett i korridoren till dörren. Den var som hämtad ur en annan tid. Hur som helst så återfann Frank ? sittande vid ett skrivbord, skrivande på urgammal skrivmaskin kopplad till en antenn, i vardagsrummet på entréplan. ? visade sig ha ett säreget utseende. Han hade långt hår och långt skägg men var säkert inte äldre än 25. Han ansikte var nästan helt fritt från rynkor och hans hy var slät, men blek.
”Ah, du, ja!” utbrast han när han fick syn på Frank, ”Du som öppnade dörren!”
Han pekade plötsligt med sina båda långfingrar på och rörde dom sedan fram och tillbaka medan han skrattade.
”Ja, det är jag. Mitt namn är Frank Talic.”
”Ja, men vad roligt att träffas!”
Han reste sig upp.
”Mitt namn är ?. Men det har jag ju redan berättat.”
”Jag är här för att ställa ett par frågor…”
”Ja, givetvis är du det! Om du inte hade varit nyfiken hade du aldrig öppnat dörren.”
”Så, det är du som är grundaren och ägaren av Maskinen 689?”
”Helt rätt. Det är jag!”
”Och det är du som bestämde att endast en skrivare som skriver ut dina texter ska skicka instruktioner under en dörr?”
”Ja, det var jag förvisso! Det var jag som bestämde det alla gånger! Givetvis!”
”Får jag fråga dig varför?”
”För att underlätta mitt arbete och för att förverkliga mina idéer lättare. Om folk skulle behöva konsultera med mig varje gång skulle det döda min skaparglädje. Innan jag grundade Maskinen 689 ägde jag ett mindre företag. Men det blev problematiskt. Mina ingenjörer skulle ständigt ifrågasätta mina idéer om innovationer, mina ekonomer skulle ständigt ifrågasätta om mina idéer var lämpliga för marknaden, mina biologer, kemister och fysiker skulle ständigt ifrågasätta om mina idéer ens var möjliga att förverkliga. Jag blev trött på det där och därför grundade jag Maskinen 689, med ett helt nytt koncept. Du kan inte säga annat än att jag har lyckats, även om alla pengar går till den där gräsliga direktören, Gustavsson. Det enda jag vill göra är att förverkliga mina innovationer. Något annat är jag intresserad av. Pengar har jag så att det räcker till det jag vill ha – käk, marijuana och el till det här fantastiska huset. Och bläck såklart! Bläck ska vi inte glömma. Det är nödvändigt till min skrivmaskin.”
”Men förstår du inte vad du har gjort med företaget och dess anställda? Förstår du inte att du driver oss till vansinne? Det finns många anställda, inklusive jag själv, som kommer med förbättringar och korrigeringar på idéerna. För ett par månader sedan fick jag en idé om hur man kunde förbättra en av dina motorer. Men det gick ju inte att framföra till någon; allt ska gå enligt dina instruktioner. Vad du egentligen har gjort är att du har dödat den kreativa förmågan hos människor på företaget. Och attityden företagets ledning har åt nyfikenhet är absurd. De har bokstavligen dödat nyfikenheten! Ingen får ifrågasätta någonting. Alla gör vad de är tillsagda. Givetvis går du och dina idéer framåt, men vi hade kunnat skapa mycket bättre idéer om vi sammarbetade och vi tillät nyfikenhet.”
? rynkade ögonenbrynen. Han fördystrades och såg plötsligt oerhört bekymrad ut. Han drog håret bak, kliade sig i skägget och fimpade sedan jointen som han höll i ena handen. Det såg ut som om han skulle säga något, men det tog en lång stund innan han yttrade sig. Till slut utbrast han:
”När du säger det låter det faktiskt inte så dumt, och att döda nyfikenheten var definitivt inte det jag ville göra med Maskinen 689. Den där Gustavsson verkar ju också vara ett jävla svin. Ja, jo, jag har då kommit till beslut. Det finns bara en sak som återstår att göra…”
”Vadå”
? drog plötsligt upp en fjärrkontroll ur en av sina fickor. Han riktade den mot väggen och tryckte ner flera olika knappar samtidigt. Väggen började, från ingenstans, skälva och skaka och snart öppnade sig träplattorna som den var byggd av. Rullande ut ur väggen kom snart en kontrollpanel. Det var en säregen kontrollpanel. Den var gjord av metall och den glänste och det skiljde den från alla andra kontrollpaneler som Frank hade sett i sitt liv var att den endast hade en stor, röd, knapp. ? reste sig hastigt. Han tog ett bar korta steg, exakt fyra faktiskt, fram till panelen.
”Woho! Jippie!” utbrast han i ett glädjerop och pressade med hela sin kraft ner den stora knappen. Frank, förskräckt som han var, stod inklämd i ett hörn och väntade på att något skulle hända. Men till hans förvånan var det enda som hände ingenting. Det utbrast snart en pinsam tystnad.
”Ja, då var det gjort!” sade ? som såg oerhört belåten ut. ”Nu har du fått som du vill!” fortsatte han med ett leende på läpparna.
”Vad var gjort?”
”Jag vaporiserade det givetvis, med min vaporiserare. Det har gått upp i rök.”
”Vad har du vaporiserat? Vad har gått upp i rök?”
”Företag, dumbom! Företaget, givetvis. Det är företaget som har vaporiserats. Vad jag nyss gjorde var att jag vaporiserade företaget med min vaporiserare. Det har gått upp i rök. Ska det vara så svårt och förstå?”
”Nej, det ska det väl inte…”
Frank Talic var överväldigad av intryck. De senaste timmarna hade varit de mest händelserika men samtidigt märkliga timmarna i hans liv. Han var nöjd och euforisk eftersom han fått reda på vad som fanns bakom dörren, och eftersom han hade kommit öga mot öga med ?. Samtidigt var han både konfunderad och förskräckt över att företaget hade vaporiserats. Han kände sig svimfärdig.
”Vadå vaporiserats?” frågade han, ”Vadå gått upp i rök? Du menar väl inte allvarligt att företaget inte existerar längre?”
”Nej, det är klart att företaget fortfarande existerar! Att förinta materia fungerar ju inte. Det har vetenskapen sagt. Som jag sa, det har gått upp i rök. Det finns fortfarande, fast i gasform.”
”Är alltså alla byggnaden, direktör Gustavsson och alla anställda i gasform? Har du tagit kål på dem allihopa?!”
Frank blev plötsligt ursunnig och skrek på ? i sitt vredesutbrott.
”Nej, ta det lugnt nu! Jag har inte tagit kål på någon. Det enda jag har gjort är att vaporisera företaget.”
”Och vad är då föregaget om inte de anställda, byggnaden och direktören?”
”Företaget är ekonomin – deras sammarbete. Det är sammarbetet jag har tagit kål på och vaporiserat. Det var vad vi kom överens om. Det ledde ändå inte till något gott.”
”Hur kan man ta kål på ett samarbete via ett knapptryck? Det är omöjligt!”
”Det är det inte alls det. Det är vad jag precis gjorde. Men det spelar ingen roll ändå – jag ska på ett viktigt möte. Jag måste iväg.”
”Var ska du?”
”Det vet jag knappt själv.”
”Får jag följa med? Jag har ändå ingenting kvar att göra här; företaget har ju gått upp i rök, säger du ju.”
”Helt rätt. Det är min skyldighet att ta med dig till var jag än ska.”
I all hast hetsade ? upp för trapporna till övervåning med Frank bakom sig och med så mycket bläck och marijuana han kunde ta med sig i händerna. Frank var förvirrad men ? tycktes ha allting under kontroll. Det var också vad han tjöt medan han genomsvettig och stressad tryckte in en stor röd knapp som fanns placerad på väggen.
”Jag har allting under kontroll!” ropade han till Frank i samma ögonblick som hela hustaket plötsligt lyfte från resten av byggnaden och ur golvet hissades en massiv helikopterplattform upp. Fast vad som stod på plattformen var allt men en helikopter. Det var en helikopeter, något mycket bättre, om man lyssnade på ?. Farkosten, eller helikopetern, var formad som en mindre helikopter. Men den gick till skillnad från helikoptern på hampabränsle. Helikopetern såg ut att vara byggd i trä och var utrustad med både vingar och propeller. Den var också tämligen platt och den erhöll endast utrymme för två.
”Ah! Min helikopeter!” utbrast ? och placerade sig så snart i förarsätet. Frank följde per automatik efter och placerade sig bredvid. Snart lyfte helikopetern upp mot himmelen. Frank blickade ner mot marken. Han blev yr av svindel. Snart syntes inte längre människor, hus, eller några detaljer alls. Allt som fanns var en otydlig kontur av landskapet. När de passerade huvudstaden syntes något som liknade en stor dimma, eller ånga, på mitten av en av de större avenyerna.
”Ah! Där är det!” utbrast ?.
”Vadå?” frågade Frank.
”Företaget som vaporiserades!”

Epilog.
Efter flera timmars flygtur skingrade sig till slut molnen då ? gjorde en störtdykning, Nedanför flygmaskinen och de båda herrarna låg nu ett grönt landskap i bottnen på en dalgång. De befann sig uppe i bergen. Men det var inte bara ett stort grönt fält, det kunde Frank se mycket tydligt. Det såg ut som gigantiska maskiner som rörde på sig, maskiner som lös och blinkade i olika färger och ju närmare man kom kunde man höra människors skrik tydligare och tydligare. Vad som låg under dem var ett enormt nöjesfält.
”Ah, fantastiskt! Stependum!” utbrast ? i ett skratt.
”Step…vadå?” frågade den förbryllade Frank som fortfarande befann sig i chock.
”Stependum! Mitt magnum opus. Det här är allt resultat av att gräva gropar. Jag gick loss i den här dalgången för några år sedan och här är resultatet.”
”Vad snackar du om?”
”Ja, vad snackar om egentligen?” utbrast ? med en sarkastisk blick.
Han gjorde ännu en störtdykning och flygmaskinen flög snart i hög fart över det enorma nöjesfältet.
”Där nere!” skrek ?, ”Där nere ska vi landa!”
Han pekade på en tämligen liten helikopterplatta med ett stort frågetecken på. Efter blott någon minut hade de landat stabilt på helikopterplattan och nu stod de båda herrarna ute på plattformen.
”Välkommen till Stependum!” utbrast ?.
”Vad är det här? Det är ju bara en massa buskar?”
”Oj, just det.”
Vad ? och Frank egentligen tittade på var bara ett fält av cannabisplantor.”
”Följ mig. Den här vägen!” utbrast ? samtidigt som han satte fart genom cannabisfälten med en machete i handen som han verkade ha trollat fram från ingenstans. Frank rusade efter ? och hittade honom snart långt inne i cannabisfälten, stående vid en plantan som han plockade blommor av. Han placerade dem sedan i sin glaspipa för att röka dem.
”Men ?, behöver man inte torka cannabis för att röka det?”
”Hah! Trams. De här plantorna är ju givetvis självtorkande. Han drog ett par djupa bloss på sin pipa och blåste ut röken rakt upp i luften.
”Ah, jag känner mig som en ny människa nu. Nu sätter vi fart!”
Han fortsatte genom fälten med Frank efter sig. Till slut stod de båda på en stor kulle där de kunde se hela nöjesfältet framför dem.
”Ja, här har vi det. Stependumt – drogutopisternas dröm. Välkommen!” ropade ?.
”Det är här vi kommer göra framgång, det här är det riktiga äventyret börjar.”
? satte sig ner i gräset, tog upp en joint ur fickan och tände den. Han tog ett par b loss, gav den sedan till Frank och med fingrarna målade han ett hampablad i luften.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (2 röster)
Företaget som vaporiserades Eller Bakom Dörren, 5.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.