Dom sorglösa

Det ända jag kan se är de vita väggarna, de kala vita väggarna och en grupp med människor. Människorna säger saker till mig men jag hör inte. Jag kan inte heller se vilka dem är, allt är suddigt.

Det är varmt och kvavt i den lilla lägenheten, de unga människorna hoppar till musiken och sjunger falskt med till de dunkande låtarna som alla har på sina mobiler och spotify listor, spriten var uppdukad på det lilla bordet i köket och tjejerna sitter trångt i soffan med sina femton centimeters höga klackar och skrattar. Man kan säga att vi var helt och hållet sorglösa.

Jag sitter tillsammans med Karoline runt det lilla bordet med spriten i högsta hugg.
Jag hade tagit på mig min tajta, svarta fodral klänning och mina röda klackar. Karoline hade hjälpt mig att locka håret och jag tyckte att jag var skitsnygg.

Vi båda visste att våra föräldrar skulle bli vansinniga på oss om de visste att vi var här. Vi hade sagt till dom att vi skulle till en gemensam kompis och äta lite mat och snacka skit, och det skulle vi ju också men inte på det sättet dom trodde.
- Mamma kommer att mörda mig! Skriker jag till Karoline över den höga musiken.
- Äh! Det hon inte vet, skadar henne inte! Skriker hon tillbaka med ett leende.
Med dem orden i hjärnan fortsatte jag med festandet. Vi dansade, flörtade och drack som om det inte fanns en dag efter denna. Jag började känna mig lite lullig och märkte att jag inte kunde se riktigt klart.
- Karoline, jag tror jag vill börja gå hemåt.
- Varför det? Vi har det ju as roligt!
Det tyckte jag också att vi hade men jag ville inte att min mamma skulle se mig såhär och det skulle nog ta lång tid innan denna baksmällan släppte.
- Men jag mår inte så bra. Sa jag till Karoline.
- Fan va tråkig du är! Ropar hon till mig medan hon går bort till dom andra tjejerna och lämnade mig helt ensam.
Jag kände mig sårad och lämnad när jag gick till hallen och började ta på mig min vinterjacka, det var lite krångligt och jag kände mig väldigt klumpig.
Det var flera minus grader när jag kom ut och det hade börjat snöa.
När jag hade gått några steg från porten så märkte jag att det stod tre killar och rökte några meter bort från mig, jag försöker undvika deras blickar och drog jackan närmre mig. Dom tittade på mig och jag kände en obehaglig känsla sprida sig genom kroppen.

- Vart ska du sötnos? Ropar den längsta av killarna till mig.
Jag hoppades att dem bara skulle låta mig passera så jag sa inget till dem. Men det gjorde det bara mycket värre.
- Vafan! Svara honom då! Skriker en av dem andra killarna.
- Precis, din jävla hora!
Jag började bli rädd men jag var inte kapabel till att göra något. Jag var för snurrig i huvudet för att kunna försvara mig mot dem elaka kommentarerna som dem kastade mot mig och jag var rädd för att om jag gjorde det så skulle det bara bli värre. Jag fortsatte att gå rakt fram men rätt som det var då kände jag en hand om min arm. Det var den långa killen som hade kommit fram till mig. Jag kunde känna lukten av alkohol från hans andedräkt och jag kände att jag behövde kräkas.
Han viskade mig högt i örat:
- Jag tror att du ska följa med mig och mina kompisar ett tag.
Han var för stark och jag kunde inte ta mig ur hans grepp. Han drog mig fram till hans kompisar och, sen blev alt svart.
Jag minns bara ögonblicksbilder:
Dom drar upp min klänning.
Mörker.
Känslan av att något rinner nerför mitt ben.
Mörker.
Slag emot mitt ansikte.
Mörker.
Kall snö mot min bara kropp.
Mörker.
Så höll det på. Jag vet inte hur länge, men det kändes som en evighet. Tillslut kände jag inget mer och jag trodde på riktigt att jag var död.

Jag vet inte vad som hände eller hur, men en dag senare vaknade jag upp på sjukhuset. Det ända jag kunde se var de vita väggarna i mitt sjukhus rum och jag hade svårt att hör vad sjukhuspersonalen sa till mig, jag var för chockad för att vilja höra. Minnet av vad de gjorde mot mig kommer alltid att finnas kvar, men jag lever och det skulle jag göra länge.

***
Av Celina Krans

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (2 röster)
Dom sorglösa, 4.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.