Det lätta handtaget

Det var en helt vanlig dag, man satt där framför skolbänken och tänkte på det förflutna. Det var så bra på den tiden, man skratta mycket mera och hade alltid kul då. Robin satt vid bänken framför mig i klassrummet och skrattade, samtidigt som han roade sig med dem andra i klassen. Det var bara en person som inte skrattade i den klassen, och det var jag. Kalle, som var den snobbig i klassen, var inte alls trevlig att prata med. Han var den som alltid fick all uppmärksamhet, och som roade sig utav det istället. ”Folk borde skämmas” tänkte jag surt för mig själv, ”dem visar ingen respekt för oss andra, i alla fall ingen som Kalle”.

Varje dag, då jag kom hem, gick jag alltid in på mitt rum och satte mig framför fönstret och kollade ut på höstvädret. Det var så mycket att tänka på när man gick sista året på högstadiet. Det regnade ute, jag följde regndropparna med ögonen, när dem rann ner för fönstret. De såg ut som tårar, det var så deprimerande, varför skulle jag bli utsatt såhär. Det började plötsligt knacka högljutt på dörren. ”Jag är inte hungrig” tänkte jag samtidigt som dörren öppnades. – ”Maten är klar” säger mamma och går sen med lätta steg tillbaka till köket.

Efter lunchrasten på väg till nästa lektion känner jag ett slag på axeln och ser Kalle gående bredvid mig.

- Tjenare kompis! Säger han högt, då visste jag inte riktigt alls vad jag skulle svara.

- Hej Kalle, ska du på språkvalet eller mot matte lektion?

Sen svängde han med blicken framåt igen och såg lite muttrande ut.

- Det ska väl du skita i svarade Kalle tillbaka drygt och gick iväg.

Jag suckade och kollade upp i taket och sa, – ”jag hoppas verkligen att du ser det här”.

Varje dag när ett barn kommer hem, är det inte då barnet ska krama om sin underbara mamma och pappa, säga hej vad blir det för mat och vara skapligt glad? Är det inte alla barn som ska ha ett leende som är format som en banan hela tiden?

Är det inte alla ungdomar som kommer hem och ska vara pratglada?

När jag kommer hem hänger jag bara upp väskan på kroken i hallen och går raka vägen in till mitt rum, sätter mig på träpallen och glor ut igenom fönstret. Tar ibland en kik på kortet som sitter fast i fönster ramen, då fäller jag alltid en tår.

Om jag ändå fick se dig en sista gång, innan du lämnade Tellus.

Det är smärtsamt att gå till skolan för många, för Robin och Kalle är det förmodligen inga problem. Inte säkert för någon annan i klassen heller. Dem vill säkert till skolan, allihopa av dem. De är taggade, taggade för att vara hur glada som helst. Ingen visar någon nåd, ingen.

Vi har matte prov snart, snön börjar falla, det börjar bli kallt utan dig. Jag vill helst inte se det på något negativt sett alls, vi alla älskar ju julen. Jag skulle bara behöva en kram ifrån dig.

För ungefär två veckor sedan skrev jag ett långt brev, och på brevet står det att jag saknar dig.

Solen skiner, det är äntligen sommar och jag ska snart börja gymnasiet på en ny start! Nya vänner, nya lärare och nya saker man lär sig. Det ska bli fantastiskt tänkte jag bara några dagar innan jag skulle började gymnasiet.

När skolan var slut första dagen hade många skaffat nya vänner, men jag sprang hem hjälplös som en ivrig liten fisk som ligger på landet och kämpar för sitt liv, utan hopp, utan stöd och hjälp. Folk förstår bara inte, men jag lever lyckligt i min egna lilla väg.

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (14 röster)
Det lätta handtaget, 3.4 out of 5 based on 14 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.