Morgan

Jag är 16 år och 6 månader, vilket just denna dag representerar 6041 dagar. Jag är 6041 dagar och gammal och jag har upplevt illa depression. Mellan fjorton och femton var jag så illa deprimerad att jag vissa dagar, var nära på självmord. Mina tankar kvävde mig. Trots att jag omringades av vackra själar kände jag mig otroligt ensam. Det var jag och min brustna själ. Folk som mötte min blick dagligen kunde knappast se min mörka insida. Jag var inte jag och jag vet inte vart jag var. Jag var borta.

Jag straffade mig själv, för allt som hänt tidigare detta år. Han hade lämnat mig under min depression. Jag förstod honom. Ingen ville vara med äckliga deprimerade smällfeta jag.

Jag förstod inte varför min farbror inte tagit sina mediciner, jag förstår inte varför samhället kostade honom så mycket så han inte hade råd att besöka en doktor.

Hans död fick mig att hata samhället. Hans död fick mig att hata mig själv för att inte kunna göra någonting åt det. Jag förstod inte, varför han fick dö. Mannen som varit som min fader hela mitt liv, varför skulle han dö och inte min biologiska pappa som gjort mig så ont.

När han dog och Morgan lämnade mig, började jag straffa mig själv. Det var min kropp som förde alla handlingar eftersom jag var borta. Demonerna hade tagit över.

Jag var jämnt ute med mina vänner, varje helg var det något nytt piller som jag provade. Jag brydde mig inte alls om alla hälsopapper och samtal jag fått med BUP. Ingenting spelade någon roll. Jag skämdes så mycket över mig själv, så mycket att jag knappt vågade se min egna mamma i ögonen längre.

På kvällarna låste jag in mig själv på badrummet. Jag skar mig själv, mina tårar droppade på blodet som rann längs mina armar. Ärren blev djupare, medan de demoner som inkräktat i mitt huvud sa till mig att det inte räckte, att jag förtjänade mer. Det sa åt mig att trycka hårdare mot huden.

Jag kände ingen lust för att träna då jag var för trött. Ingenting var bra med mig själv, demonerna skrek åt mig varje dag, att jag räckte inte till. Deras röster skar igenom hela hjärnan. Ett tag försökte jag hålla dom borta men det gick inte då min egen spegelbild äcklade mig. Jag började hets äta, och sedan så fort som möjligt spy upp maten jag tryck i mig. Jag var så äcklig och ful, ingen skulle någonsin vilja ha mig.

Jag blev diagnosticerad med ”Bulimi” i mitten på juli. I en månad bodde jag på behandlingshem, tills den 13 oktober då jag äntligen fick flytta hem igen. Jag såg mig själv som frisk. Hemma hade mamma tagit bort vågen och spegeln i mitt rum fanns inte heller kvar. Jag var glad för dagen tills jag försökte få tag på Morgan. När han inte svarade tog jag bussen mot hans hem. På vägen dit såg jag honom tillsammans med en jätte vacker flicka. Hon var mycket vackrare än mig, han såg glad ut

Min värld höll på att rasa igen. Jag visste återigen inte vart jag skulle ta vägen. Jag sprang så fort som möjligt där ifrån och helt plötsligt var jag i centrum tillsammans med mina gamla vänner, det var fyra killar och två tjejer. Mitt gamla jag alltså mitt riktiga jag skulle aldrig ens kolla åt deras håll men nu satt jag här tillsammans med dom. Med en ny rullad joint mellan fingrarna, jag drog sakta in giftet i mina lungor och medan jag sakta försvann, fick jag hålla tårarna inne då jag längtade hem till rakbladen.

Den fjärde november ville jag försvinna. Jag hade ingen som helst lust att möta mina vänners ansikten, trots det gick jag ut i ovädret och satt mig på bussen. På något vis hamnade jag hemma hos någon jag knappt kände. Vi satt fem osäkra tonårstjejer kring ett fyrkantigt bord. Våra glas fylldes med vätska vars oas liknade aceton. Vi försökte blanda ut smaken med saft och julmust.. Trots den förskräckliga smaken, drack vi. Allt för att för en stund inte vara oss själva. Vi fortsatte dricka, glasen fylldes på och tillslut var det svart. Mitt minne är vagt från den kvällen.

Allt gick så snabbt. Ena stunden satt jag skrattandes med mina två bästa vänner och ytligare två, vars namn jag precis lärt mig. Andra sekunden var jag utomhus. Jag sprang ifrån de andra, jag stannade flera gånger på vägen och kräktes. Jag hade inga skor på mig men jag gillade plågan. Jag ville aldrig sluta springa, men jag orkade inte längre. Jag satte mig ned och blundade ett tag.

När jag plötsligt öppnade ögonen, låg jag i famnen på Morgan. Morgan hade räddat mitt liv. Jag hade tydligen ringt honom och han hade kommit direkt, jag hade inte haft styrkan eller sinnet att gå själv så han hade burit mig till bussen och tagit med mig hem till honom, eftersom det var mycket närmare.

Till en början tänkte han ringa min mamma direkt, men han berättade att han ångrat sig då han ville prata med mig och hindra mig från att åka hem och göra mig själv illa. Han berättade att han visste allting. Att han velat besöka mig på behandlingshemmet men han blivit stoppad och tillsagd att jag behövde min tid för rehabilitering och att minsta lilla distraktion kunde förstöra hela processen.

Den kvällen kollade vi varann i ögonen i flera timmar utan att använda ord. Efter dessa timmar av stirrande. Brast Morgan ut i skratt, jag kollade frågandes på honom och han började gråta. Jag satt mig upp och greppade tag runt hans nacke, frågade vad det var och plötsligt kysste han mig. Jag kunde knappt fatta ord, men efter allt jag gått igenom kände jag fortfarande gnistan. Jag log inombords, han berättade hur mycket han saknade mig och hur han aldrig skulle låta någonting liknande hända mig igen. Jag kunde inte låta bli att tro på honom

Morgans utstrålning av lycka, var vad jag saknat. Lyckan han gav mig, fyllde allt mörka inom mig. Han fick mig att försöka, försöka att bli bättre igen.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (12 röster)
Morgan, 3.9 out of 5 based on 12 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.