Junimorgon

”Följ med! Men kom då!” skrattade hon och höll ut sin hand mot honom där hon sprang barfota i sin vita sommarklänning längs med den lilla stigen. Det smultronblonda håret svallade och böljade likt skimmrande vågor ner över hennes solbrända axlar. Han skrattade, sprang ifatt henne och tog hennes lilla hand i sin större. Tillsammans sprang de i den trollska junimorgonens dova ljus, rakt in i skogen, mot sitt mål. Mot sina minnen, mot friheten.

”Hur många fingrar håller jag upp?”
”Men jag vet ju inte har jag ju sagt” muttrade han tjurigt med stänga ögonlock.
”Men! Gissa då!”
”Tre?”
”Nej.”
”åtta?”
”Nä.”
”Femtiotre?”
”Meh, vad du är dum!” Han öppnade ögonen och såg på henne där hon satt, sin docka i ena handen och en knubbig hand med fem korviga fingrar utsträckta, spretandes likt små korta träpinnar. Han såg dumt på henne. Hon lipade åt honom och skrattade sedan.
”Ska vi leka en lek?” Föreslog hon.
”Visst” sa han blygt och ryckte på axlarna. Hon kröp närmare honom och satte sig på sina myggbitna knän bara någon decimeter ifrån honom på kojans ojämna trägolv.
”Först ska du klappa mig på kinden” sa hon. Han såg på henne under lugg. Han var så blyg och hon var så modig, så bestämd, och han kunde sällan säga nej till henne, inte ens när hon föreslog något så konstigt som det här. Han sträckte osäkert fram en hand och rörde försiktigt vid hennes kind. Hon skrattade och gluggen mellan hennes två framtänder blev synlig.
”Bra! Nu ska du gnugga din näsa mot min!” sa hon bestämt.
”okej…” sa han och lutade försiktigt fram, satte sin näsa mot hennes och gnuggade den långsamt, fram och tillbaka. Hon fnittrade.
”Okej okej, det kittlas!” skrek hon och vred bort huvudet från hans. Han log fåraktigt mot henne.
”John” sade hon sedan och blev plötsligt allvarlig. ”Nu ska du pussa mig.”
Han rynkade på näsan. Vad var det här för besynnerlig lek?
”Nää…” sa han och skakade osäkert på huvudet. ”Vill inte.”
”Vill du inte pussa mig?” Sa hon förnärmat. Sedan knep hon slugt ihop ögonen och lutade sig fram. ”Är du en fegis?” väste hon i örat på honom.
”Nä” sa han surt och lade armarna i kors. ”Jag vill bara inte.”
”John är en fegis, John är en fegis!” messade hon. ”Kom igen nu. Eller är du rädd för tjejbaciller?”
Han blängde på henne. Han var visst inte rädd för några fåniga tjejbaciller.
”Är jag ju inte” sa han. ”Jag kan väl pussa dig då, om det nu ska vara nödvändigt.”
”Bra!” sade hon och skuttade närmare honom. Sen slöt hon ögonen och putade med läpparna.
”På munnen?” frågade han osäkert.
”På munnen.”
Han svalde och slickade sig nervöst om läpparna. Sedan slöt även han sina ögon, lutade sig fram och….
”Pilutta dig!” Skrek hon och knep åt om näsan på honom. Han öppnade ögonen. Hon låg på golvet och vred sig av skratt.
”Gick du på den lätta?” tjöt hon. ”Lurad!” Han var så förvirrad att han inte ens kunde blinka. Hon skrattade och satte sig upp igen.
”Tönt, nu leker vi kull. Du är han!” Hon slog till honom lite lätt på armen och sprang sedan tvärs över golvet och ut genom dörren, nerför repstegen och stod och balanserade på en sten nedanför innan han ens hunnit reagera.
”Kom nu!” skrek hon och sprang iväg genom skogen. Han följde efter.

Han släppte hennes hand och lät henne klättra före honom uppför den slitna repstegen. När han såg att hon stod stadigt på plattformen ovanför klättrade han själv efter.
De satte sig tillsammans på sin vanliga plats, den västra väggen hade de sagt då, men vad visste de om det egentligen, det kunde lika gärna vara den norra, den östra eller västra också för den delen. Han omslöt henne med sina armar, höll henne nära och kysste hennes hår. Hennes fingrar smekte långsamt inristningen på väggen. J + S för alltid. John och Sofie. Sofie och John. Bara två barn då. Så mycket hade hänt sedan dess. Hon vred sitt huvud mot honom och såg med sina klarblåa ögon rakt in i hans bruna.
”Vi för alltid” Viskade hon.
”Vi för alltid” svarade han.
”Ska vi leka en lek?” föreslog hon. Han skrattade och kysste henne. Deras händer fann varandra och deras fingrar flätades samman. Ja, mycket hade förändrats, men känslan av hennes hjärtslag mot hans bröst var densamma. Skulle förbli densamma. Deras koja, deras fristad mitt i allt kaos. Alltid skulle de ha den. Från barnsbenen ända fram till slutet.
För alltid.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (29 röster)
Junimorgon, 3.9 out of 5 based on 29 ratings

1 kommentar

  1. Viktoria Skriver:

    Favoritnovell.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.