Vägen till ljuset

Prolog
Hösten du försvann förändrades allt. Allt gick från en dröm till ett helvete. Den hösten du försvann och jag blev kvar. Helt ensam mot alla och allt.

”Charlie… Charlie… CHARLIE!”
Någon ropar, men jag orkar inte bry mig. Vad spelar det för roll?
”Chaarliie!”
Nu tittar jag upp, bara för att se varför alla skriker.
”Vad är det med dig?” frågar någon, som jag efter några sekunder förstår är min mentor Lars. ”Du kan inte hålla på såhär, följ med mig ut i korridoren nu, ni andra fortsätter läsa.”
Jag följer efter honom och sätter mig på en bänk.
”Vad håller du på med? Det är nog bäst att du går upp till Fia.”
Jag går upp för de tre trapporna och går in i rummet som jag besökt så många gånger den här hösten.
”Hej Charlie, hur är det?” frågar Fia, kurator på skolan.
”Allt rasar, bit för bit.” säger jag och tittar på regnet som faller utanför.
”Kan jag göra något för dig?” frågar hon och tittar på mig med en orolig blick.
Ta mig härifrån. Låt mig försvinna. ”Varför. Varför gjorde han det?” frågar jag istället med svag röst.
”Det är något som vi alla undrar över…” säger hon och tittar ledset på mig.
Jag går hem, Fia sa att det nog var bäst. När jag kommer hem springer jag upp på mitt rum, tar fram iPoden och slänger mig på sängen. Blundar, låter allt komma tillbaka. Dagen allt försvann. Livslusten, glädjen, alla drömmar som fanns. Kvar blev endast skalet jag nu befinner mig i.

Det var en varm dag i september, löven hade börjat falla och allt var vackert. Jag var på väg hem från skolan och vi hade bestämt att jag skulle komma till dig. Då fick jag meddelandet. ”Charlie, jag kommer aldrig glömma dig. Tack för att du finns, jag älskar dig. Men nu orkar jag inte mer, tänk på mig när du tittar på himlen. Du är den enda som fattar, den enda som bryr sig – men… Hejdå.”
Jag började springa, tårarna rann. Men jag kom för sent, du var redan borta.

Jag öppnar ögonen, tårarna rinner och svarta ränder från mascaran tar form på mina kinder. Jag saknar dig. Saknar dig, saknar dig så att det gör ont. Snälla, kom tillbaka.
”Fly away, and please take away the pain, don’t go back, to the shadows”
Du låg bara där, som om du sov. Med ett leende på läpparna. Bilden har etsat sig fast i hjärnan, det är de enda jag ser när jag blundar. Ditt lidande är slut och jag förstår att du inte orkade mer. Men jag saknar dig så obeskrivligt mycket. Varför lämnade du mig i mörkret?

Tre knackningar på dörren.
”Mm…”
”Hur är det? Fia ringde.” säger mamma och kommer och sätter sig på min sängkant.
”Dåligt.” säger jag och tittar på de röda tapeterna i mitt lilla rum.
Mamma stryker mig över det blonda håret. ”Gumman…” hon tittar oroligt på mig. ”Har du tagit medicinerna?”
”Nej.” De där idiotiska pillrena som skulle göra mig gladare. Haha, vilket skämt.
Mamma suckar och går. Efter några minuter kommer hon tillbaka med ett vattenglas och pillrena.
”Här.” hon ger mig medicinen och vattenglaset. ”Vi äter om en halvtimme, jag ropar.” hon ler och går ut ur rummet.

Samma skola, samma, samma, samma. Fast nej, inte utan dig.
Jag kände blickarna bränna på ryggen. Jag har blivit van, men det är ändå otroligt jobbigt. Jag låser upp skåpet, slänger in jackan och tar fram svenska sakerna. När jag vänder mig om står Liza och Lollo där.
”Heejj Charlie!” säger de i kör med sina töntiga röster.
”Hej.” säger jag och suckar. Jag börjar gå mot svenska salen och de följer efter.
”Alltså, du åkte ju hem igår” börjar Liza.
”Är allt okej eller?” fortsätter Lollo. Dom tittar på mig med falsk oro i ansiktet. De tror verkligen att jag ska prata med dem. Jag vet att det enda de vill är att ha något att skvallra om.
”Mm, det är okej” säger jag och snabbar på stegen.
”Okej.” säger Liza och putar med dom rosa läppstifts målade läpparna och himlar med ögonen.
”Jag måste gå på toa.” säger jag och smiter snabbt in på toan och låser dörren. Jag sjunker ner på toa locket och pustar ut.

Efter en minut går jag ut från toan och springer till svenska salen.
Helvete, fem minuter sen. Jag rycker pustande upp dörren och mumlar ett ”ursäkta” till läraren.
Alla tittar på mig och fnissar och viskar. Som om jag inte var där. Jag sätter mig i hörnet längst bak, alla fortsätter viska.

Någon slänger ett pappersflygplan mot min bänk och jag tittar upp och ser Robin flina mot mig. Jag vecklar upp det, känner hur hjärtat stannar och ögonen fylls med tårar.
”Dumma unge. Kan du inte bara försvinna precis som din idiot kompis? Ingen vill ha dig här ändå.”
Jag reser mig snabbt upp. Tre stora bestämda steg och jag är framme vid Robin. Vi tittar på varandra i några iskalla sekunder. Han fortsätter flina. Helvetes idiot. Utan att riktigt själv veta vad jag gör, knyter jag näven och slår till honom. Slaget träffar näsan och blodet sprutar. Perfekt.
”Idiot.” väser jag åt honom. Inom fem sekunder är läraren där.
”Och vad håller ni på med?” skriker läraren samtidigt som hon försöker stoppa blodet. ”Nu går Robin till skolsyster, och du Charlie. Du och jag ska gå till rektorn. Resten, ni får sluta nu. Anton, du kan väll följa Robin?”
Utan ett ord följer jag efter läraren till rektorn. Hon knackar ilsket på dörren och går in.

”Charlie här har gjort något helt oacceptabelt.” säger hon och berättar allt.
Rektorn harklar sig. ”Stämmer det, Charlie?”
”Ja.” säger jag med tydlig röst.
”Varför?” undrar han.
”Varför inte?” svarar jag och blänger på honom. Jag har ingen större lust att berätta allt.
”Ja du Charlie… vad ska vi göra åt en flicka som du?” säger han och tittar genomträngande på mig.
Jag är tyst.
”Okej, jag ringer din mamma.” säger han och lyfter på luren. Han knappar in något på datorn och slår in telefon numret.
”Hej, det är rektorn på din dotter Charlies skola. Det har hänt en liten incident.”
Rösten tonar bort och jag faller in i en dimma.
Jag och Leo på en åker. Allt är ljust och vackert, som i en dröm.
”Jag har saknat dig Charlie.” säger Leo med sin kärleksfulla röst. ”Äntligen du och jag igen, sida vid sida.” han ler och sträcker sin hand mot mig. Jag försöker ta den, men jag når inte. Han slits ifrån mig, jag skriker rätt ut. ”Jag väntar…” är det sista han säger innan han är borta helt.
Jag skriker rakt ut.
”Charlie!” ropar en förskräckt röst. ”Charlie, hör du mig?”
Jag hör. Men jag kan inget annat än skrika.
Någon stryker mig över håret. Mamma. Jag faller ut i gråt, tårarna rinner och jag lutar mig mot hennes axel.
”Jag klarar det inte…” viskar jag mellan snyftningarna.
”Jodå gumman.” säger mamma och kramar om mig.
Nej. Det gör jag inte, tänker jag.
”Gumman, jag måste fara in till jobbet några timmar. Tror du det går bra?” frågar mamma och kramar om mig en till gång.
”Jodå.” säger jag och pressar fram ett leende.
Jag tittar mig omkring, jag sitter hemma i soffan. Hur jag kom hem eller hur det gick hos rektorn orkar jag inte bry mig om. Jag orkar inte bry mig om något längre.
Orden ekar i mitt huvud. ”Jag väntar.”

Jag överväger saken i någon minut. Sen bestämmer jag mig. Vem bryr sig?
Jag kränger på mig jackan, stoppar fötterna i mina nötta svarta converse och springer. När jag kommer fram till mitt mål, den gamla bron högt över forsen, ställer jag mig på räcket och blundar.
”Leo, nu kommer jag.” säger jag högt med tårarna rinnande som floder nerför kinderna.
Ett steg. En sekund. Så enkelt. Plötsligt ett mörker, följt av ett härligt ljus. Och jag känner mig lugn.
Äntligen.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (23 röster)
Vägen till ljuset, 3.8 out of 5 based on 23 ratings

1 kommentar

  1. Sofia Skriver:

    Så sorglig, så verklighetstrogen. Tårarna började lätt rinna!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.