Jack the ripper

Jag börjar med att säga mitt namn är Luigi och är av italienskt härkomst. Och en sak till jag är vampyr. Jag är idag en av de äldsta som lever men detta är allt jag tänker säga om mig själv just nu i alla fall men nu till denna berättelse.
Detta skrivs bara för att få lite lugn i själen om nu en sådan som jag har en vill säga. Man har sett så mycket hemskt igenom århundraden men nog om detta. I slutet på augusti 1888 blev jag kontaktad av ett sällskap som vars namn inte ska här yttras men som igenom historien så har dom ibland använts sig av mina tjänster. Dom bad mig att inne från skuggorna ta reda på vad som hände. För efter det första mordet på Mary Ann Nichols den 31 augusti så var mystiken stor då offret fått sin strupe avskuren men det kunde inte dölja märkena efter två vässade tänder fanns där och sällskapet förstod att brottet hade begåtts av en vampyr så det är här jag kommer in i bilden. Jag ankom till London dagen efter det första mordet och såg liket på bårhuset under natten. Spåren efter tänderna hade inte riktigt gått bort där mördaren har gjort sitt snitt och det syntes att detta gjorts i all hast. Jag hade efteråt en känsla att denna mördare var någon man redan visste om alltså då i vampyr kretsar.
Några dagar gick och ju mer tiden rann iväg så blev min oro allt större då jag började inse att denna gärningsman hade jag stött tidigare. Det andra mordet skede den 8 september och offret hette Annie Chapman och hon var som Mary Ann en prostituerad. Och igen fanns en avskuren hals.
Det var här som jag då satt på det lilla vindsrum jag hyrt för att undvika all uppmärksamhet.
För det gör man om man som jag måste sova om dagen och vara uppe om natten. Om folk blir för nyfikna och det har dom ofta i alla tider blivit så brukar jag säga att jag har en slags sällsynt ögonsjukdom. Efter att ha tittat på Annie då hon låg på Bårhus så visste jag att gärningsmannen gillade lösaktiga kvinnor och det var svaghet han haft sedan tiden då han varit en grym härskare i ett land som en gång kallats för Transsylvanien och hans namn var Vlad Tepes eller det namn han fått igenom tiden nämligen Dracula av någon konstig anledning
Jag kände till hans sätt att gå till väga och hur omfattande hans kunskaper i anatomi var efter som han gillade tortyr och jag visste inte hur jag skulle fånga och förmodligen också en gång för alla ta hans liv.
Denne Vlad hade gäckat mig två gånger tidigare först i 1610-talets japan då en hel del samurajer dog på ett konstigt sätt i huvudstaden. Och ytterligare en gång men då fanns bara en misstanke om hans närvaro i Stockholm på några hektiska dagar under 1750-talet.
Jag la upp spaning med hjälp av en av sällskapets högre medlemmar som var polischefen Sir Robert Andersson. Några poliser under hans befäl fick instruktioner att vara extra uppmärksam då deras patrullerande av gator gick i just offrens hemtrakter nämligen Whitechapel.
Då jag ofta satt i mitt hyrda lilla rum så gick jag igenom rapport efter rapport som kom in men inget nytt och så på vilket sätt skulle man ta död på denna varelse.
Visst då man själv är av samma sort finns det två säkra sätt nämligen solsken och påle i hjärtat och hur i så fall skulle det med säkerhet då utföras.
Jag måste själv ibland få lite blod och det såg Sir Robert till då jag fick tillgång till dödsdömda fångar så enkelt var det avklarat. Den 30 september slog han till igen och hon hette Catherine Eddowes.
Och nu började polisen bli desperata och Sir Robert var på mig och ville se resultat, det blev ett gräl, jag sa att denna Vlads största svaghet var då hans lust för det makabra när en vis gräns och då den kokar över så måstet han tillfredsställa sig annars skulle han bli tokig. Och så tillade jag att visa begär man ibland hade som människa följer med då man blir vampyr. Sir Robert blev nöjd för stunden såg jag och gick sedan för att ha en sen middag med sin fru.
Då jag såg Catherines lik på bårhuset så insåg jag vikten av att Vlad måste stoppas nu inte senare.
Om man kunde locka ut honom med kvinna men då måste man veta vart han höll till, i dom rapporter som strömmat in fanns bara en vag beskrivning på en mans gestalt som var klädd i skärmmössa och sjömansrock. Vlad var för mig fortfarande efter alla dessa år en gåta men detta visste jag att ju längre han fick gå lös ju farligare blev han.
Tanken att jag själv skulle ut och spionera på gatorna om natten var inte en trevlig tanke om folk nu skulle se mig, då skulle det inte dröja länge för en arg folkmassa var ute efter mig för vi vampyrer ser ganska bleka ut och har konstiga ögon. Jag höll mig till mitt lilla hyrda rum och inväntar rätt tillfälle till att skrida till handling. Under tiden som följde i början av oktober så började jag orda så då man verkligen gick ut så bar jag alltid på ett par tillvässade träbitar och då kors och vitlök inte var på fråga då man själv var vampyr så fick jag använda min mångåriga kunskap.
Ni kanske nu undrar varför jag jagar en av min egen sort och svaret är enkelt, vissa av oss då vi kallar oss för nattens folk så finns det några av oss som är helt onda och dom ska bort från våra led. Och för länge sedan tog jag på den rollen att bli den som gjorde detta så vi andra som är goda inte ska behöva bli upptäckta en slags balansgång så människan inte ska behöva veta om vår existens. Men i vissa fall då sällskapet tar i tu med saker som detta ärende så är så är kontakten mellan vampyr och människa skör så vi vet vart vi har varandra och vi vet våra platser i dagens samhälle.
Då jag satt i mitt hyrda rum och såg dagar komma och gå gick tills i mitten på oktober så kom en rapport av intresse in. En man hade synts och försökt locka till sig en kvinna och sedan hon gått fram för att prata med denne hade en polis stannat till och då sett henne gått bortåt med upprört ansikts drag, denna polis man hade då stoppat kvinnan och begärt att få veta vad mannen i gränden sagt för han stod utom räckhåll för någon gatlyktas som skulle göra hans ansikte synligt. Kvinnan hade sagt mycket argt att mannen i gränden ville kedja fast henne och sedan skära, bara lite grann i hennes hud. Polis mannen hade släppt iväg kvinnan men som tur tagit hennes namn. Han gick till gränden men fann bara en tom gränd och detta var allt. Jag blev plötsligt ivrig och så snart det blev tillräckligt mörkt gav jag mig av och mitt hopp var stort att nu var jag nåt på spåren men då jag kom till den omnämnda gränden fanns det inget att se och inte ens för ett par skarpa vampyrögon.
Men jag visste ändå att det måste ha varit Vlad då han gillar att kedja sina fångar. Då vi hade ett vittne äntligen ,trodde vi men efter att ha gjort lite efterforskning efter kvinnan så fick man reda på att hon setts lämna London väl synlig i en vagn och enligt nära väninnor skulle hon pröva lyckan bland sjömännen i Bristols hamn. Och henne kunde man avskriva då man upptäckte att hon alltid var berusad och var känd för att ha dåligt minne.
Jag började bli mycket rastlös och inte hjälpte det med att jag började tvivla på att denna gång skulle vi få fast honom.
Den 9 november slog han till igen och på samma tillväga gångsätt , hon hette Mary Jane Kelly och hon hade över sin strupe samma spår av en kniv för att dölja märkena av vassa tänder. Men denna gång var jag på plats då jag övertygat Sir Robert att få följa med som en slags expert hjälp. Och det jag möttes av var som hämtat från helvetes bakgård , blod överallt och nu insåg jag att Vlad varit i extas och han måste ha frossat då han gick lös på henne då hon fortfarande var vid liv med en, vad jag såg i dom spår som var på hennes kropp en kirurgs kniv alltså en skalpell och jag blev inte förvånad heller då jag nästa dag läste i en hemlig akt sällskapet hade om Vlad att han hade studerat anatomi. Hans beteende fick Sir Robert att nästan bli tokig och han var också nära att få mig utkastad ur landet men till sist tog han sitt förnuft tillfånga och gav mig fritt spelrum. Nu visste jag säkert att Vlads tankar helt var inne på mord. Han gick runt om nätterna och höll på att välja ut sitt nästa offer så jag tänkte till och insåg att man kanske kunde finna någon gatflicka som ville agera som lockbete.
Efter några dagars sökande fick jag kontakt med en kvinna som satt i häkte och lovade att hjälpa till om hennes åtal för stöld lades ned och med hjälp av en butter Sir Robert så gick det vägen.
Kvinnan hette Elizabeth Stride och jag måste säga det att hon var mycket modig för att ställa upp och då vi pratade då och då eftersom hon själv brukade komma och lämna rapport, så kunde jag samtidigt som hon fick lite varm mat i sig också ta dö på de rykten som gick att jag var en konstig man som bara satt inomhus hela dagen men som nu började ta upp en kvinna. Elizabeth sa att hon gjorde detta för att hennes vänner på gatan inte skulle fara illa.
Men hur som helst kom det en dag då hon om på kvällen inte dök upp, det var den 27 november och jag tyckte det var synd för jag hade börja tycka om våra samtal. Det visade sig då vi kommit in närmare varandra igenom våra samtal att hon kom från Sverige och var född i staden Torslanda. Hon hade kommit hit bara för att bli övergiven av sin man som hittat en annan. Och hon hade inga pengar att köpa en ny biljett hem och så kunde hon inte språket så bra och det ena ledde till det andra som gjorde att hon börja gå på gatan. Senare på kvällen kom sorgens besked.
Elizabeth hade blivit offer nummer 5. Polismannen som berättade detta såg hur ledsen jag blivit och skulle just gå då en annan polis dök upp och berättade att man hade hittad den misstänkte i ett förfallet hus nära hamnen. Men hur frågade jag. Två vittnen som otroligt nog var poliser som just skulle gå av sina pass då dom passerade gränden där dådet just blivit utfört och såg någon springa därifrån. Så en av polismännen följde efter och den andre slog larm till Sir Robert personligen.
Vi tog oss alltså jag och de två polismännen som var två av Sir Roberts betrodda till det förfallna huset och där såg vi den speciella polisstyrkan vara på plats och alla var utvalda av Sir Robert för dom visste vem jag var och vem dom hade med att göra i huset. Huset i sig hade nog någon gång varit ett större lager för det fanns hyllor överallt som täcktes av damm och spindelväv. Poliserna delade upp sig två och två. Jag gick själv. En del av polisstyrkan gick ner i källarens mörker och andra upp på vinden. Men detta gjorde inte jag , min steg tog mig bortåt emot den tegelvägg som var emot kajen.
Jag trodde redan eller snarare misstänkte att Vlad visste vi var här och letade. Denna tegelvägg var solid och rejält byggd och i dessa mitt fanns en lastport som sedan länge var igenspikad. Jag gick vidare sakta och kom till en igenmurad ugnslucka och kom på att kanske det var här han sov om dagarna men då måste det finnas en slags lönndörr av nåt slag i så fall. Jag skulle just titta efter denna dörr då jag fick ett överraskade påhopp bakifrån och jag insåg att Vlad suttit på en takbjälke då han nu attackerad min rygg tavla med en vässad träbit och jag kom snabbt på fötter och har hade snabbt ryckt åt mig en av mina egna träpålar. Hans attack kom av sig då jag gled undan och nu kretsade vi i en cirkel och det hela hade skett så snabbt och tyst att poliserna inte märkt något.
Jag ville att detta skulle vara över så snabbt som möjligt efter som jag inte vill se Vlad mörda mera. Så nu eller aldrig tänkte jag och gick till attack snabbare än jag någonsin gjort i hela mitt långa liv. Jag kände bara ursinne då jag ryckte fram, jag duckade för ett utfall från Vlad och rände sen min vässade träpåle i hans bröstkorg. Han stapplade några steg bakåt och jag såg i den stunden att han var döende. Jag stod kvar och tittade på hans dödsryckningar tills det var över. Jag gick sen och samlade poliserna och fick en att springa till Sir Robert och säga att det hela var över. Utanför hade solen nu gått upp och då bad jag några av poliserna att ta ut kroppen som de tidigare täckt över med några gamla tygsäckar och så togs dessa bort. Och vi såg medan jag stod inne i huset hur kroppen blev till stoft som sen togs av vinden osynliga händer och förde ut det över floden.

Sir Robert och de poliser som varit med under hela utredningen gav sina rapporter till sällskapet och det gjorde jag med. Efter det sade vi adjö och gick våra egna vägar. Det har nu i årtionden skrivits om vad som hände och nu då det enda överlevande som finns är jag så lämnar jag bara denna korta berättelse för skulle jag verkligen berätta allt skulle ni inte tro mig.

***

Av Johan Lövås

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (25 röster)
Jack the ripper, 3.8 out of 5 based on 25 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.