En ‘Khatam’-ram för fru Vedanski

” Vi utlänningar har en sorglig framtid, en oviss framtid. Igår kom vi till ett land som vi inte kände, lärde oss språket, gick till skolan, arbetade och…levde. Först tänkte vi att det var lugnt och ro. Att det inte fanns bekymmer. Men det kom. Bekymmer över framtiden som jag sade, för våra barns framtid: Skulle de kunna lära sig sitt modersmål, eller om de kunde det redan så hur kunde de behålla det. Att inte glömma det och sitt land. Skulle de tycka om det land som är långt, långt borta och som de kanske aldrig har sett? Skulle de återvända dit en dag… Och tusen frågor till. Nu har också någon, jag vet inte vem, en mördare som kallas för ”Lasermannen” kommit och skjuter mot utlänningar. En fråga till alltså: Kan man överleva? När jag går på gatan tänker jag hela tiden att ett vapen är riktat mot mig. Tänk, att till exempel man har gått ut och omedvetet om sitt öde, kommer någon och… Det är fruktansvärt. Liksom de som redan har blivit offer för. Det är det som gör det mycket svårt för en. Trots att jag ska hem om två, tre månader men det är mycket skrämmande ändå. Stackars de som nyligen har kommit. Jag har själv varit här i drygt femton år nu. Tänk om jag också nyligen hade kommit… Det är skrämmande! ”
Jag stod bredvid fru Vedanski och sade allt detta till henne. Från innerst inne i hjärtat. På ett sätt som skulle sitta i hjärtat också. Något som inte var under min kontroll. Jag hade ändå inte berättat om den där indiske Maharajen som hade tappat sin ring på en gata i Stockholm och kunde hitta den efter tre dagar på samma plats inringad i tre ringar som man hade ritat runt för de tre dagarna den befann sig där. Det hade jag hört för länge sedan.
Fru Vedanski lyssnade helt och hållet på mig. Först hade hon mycket snabbt gått upp på en stol för att kolla om den lilla plattspisens säkring var hel. Dagen innan hade jag ringt och hyrt rummet av henne. Det här som vi, jag och fru Vedanski, står nu i och i dess lilla kökvrå. Strax till vänster om dörren när man kommer in i bostaden. Toaletten ligger också där när intill kökvrån.
Jag hade tagit med mig det lilla jag hade: för det mesta mina böcker, en bagage och lite annat och hade kommit hit med tåget. Som om det var första gången jag var i Uppsala fast vi har varit här förut. Jag och min familj som befann sig i Iran nu.
Jag tog farväl från min bror jag bodde hos en kort tid i Stockholm och skulle bo här för de sista poäng jag hade kvar i studierna. Min familj var redan i Iran som sagt. Vi skulle kolla om vi kunde bo där eller inte, därför hade de rest lite tidigare. När jag tänkte på det blev jag glad. Inte för Lasermannens skull. Lasermannen fanns inte alltid. Men för ensamhetens skull. Inte den ensamhet som när mor satt bakom vattenpipan och rökte var eller såg sorgligast ut. Något jag märkte varje gång hon satt. Det kändes så i alla fall. Det kändes när hon pratade med det sorgliga gröna märket på pannan och mellan ögonbrynen. Något när man såg då ville man alltid vara närvarande där och aldrig lämna henne. Att ta del av hennes ensamhet. Trots att det var mycket tungt, och långt ifrån den tid då far sjöng för henne på ett sätt som lockade till skratt när med en speciell gest han sjöng som alltid fick henne att skratta, till skillnad från nu då han också satt stilla då jag var hemma vid några tillfällen och såg att han kastade sin likgiltiga blick ut genom fönstret på gården och sade ingenting.
Här finns bara ensamhet. En ensamhet som man inte kan dela med sig med någon. Nyligen har den s k lågkonjunkturen också börjat.
Fru Vedanski kom själv till järnvägsstationen och tog mig med sin gamla Volvo hit. Hon hade också med sig lite kakor. Hembakade kakor till mig. Kanske hade hon undrat eller var bekymrad om jag var hungrig och inte hade ätit något, eller för välkomstens skull och sådant som. Hon hade tidigare i telefonen sagt, när jag pratade med henne och hyrde rummet alltså:
-” I rummet finns ingen dusch ” och jag hade accepterat det
-”… du får inte röka i rummet! ” och jag hade accepterat det också. Jag rökte inte, jo, fast mycket sällan. Jag rökte pipa. Någon gång eller ett par gånger om dan. Det kunde jag göra ute också
-”… du får röka ute! ” hade hon också tillagt. Nu när jag sitter och tänker på det är gardinen helt fördragen. Det har gått en tid sedan jag flyttade in här. Jag har dragit för gardinen för att inte se den blyaktiga färgen ute, strax utanför fönstret som framkallade ensamheten på ett grymt sätt. Den gråa luften tryckte in den i rummet, som om den bara hade mitt fönster i sikte. Men fru Vedanski hade inte låtit det ske. Hon klev in i rummet från lilla köksvrån först och jag efter:
-” Det är skrämmande! ” Min fruktan som hon redan hade hört bekräftade hon nu
-” Vi tycker inte om såna ” och det räckte för mig att se att hon hela tiden var med mig
-” Nu kan du koka te! ” hade hon sagt när hon hade klivit ner från stolen, hade satt på den lilla spisen och samtidigt känt på plattan om den blev varm för att se om allting var rätt och i ordning och hade till sist sett övertygad ut. Sedan dess såg jag att det trista, tomma och envisa utrymmet behärskades av hennes ständiga närvaro. En närvaro som för mig skapade en känsla, en upptäcktsresa genom tid och rum
-” Jag är också invandrare ”
Jag hade tappat hakan. Jag hade bott här i många år som sagt. År som ingen kom att dela ensamheten med. Jag hade också något att ge, fast det var främmande, fast det bara hörde till mig: Drömmen. Drömmen som avbildades i Längtan. Vad skulle jag göra? Det var så för mig. Jag kände mig tillhöra fjärran. Och det betydde inte att jag hatade det jag hade nära. Tvärtom. Det var bara en känsla. Någonting som var så kär hos mig. Någonting som skulle bli nyckeln till ett bekantskap senare. Min bekantskap med fru Vedanski hade också baserats på det. Liksom att se sig själv i en spegel för att senare inte se några bekymmer. Fast det var bara fru Vedanski som talade och jag lyssnade. Det var så i alla fall. Det var också kanske det, längtan som tog mig bort ifrån verkligheten, från vardagen och människorna. För att alltid låta det gråa som kändes hela tiden ute skulle komma. För att den underbara känslan inte skulle försvinna: drömmen, den ljuva och härliga drömmen att återvända hem någon gång.
Fru Vedanski hade först stått i rummet och med sitt blick gått runt och tittat på de olika saker som fanns där och mina ögon följde efter: sängen i ena hörnet, sedan en liten byrå med lådor som aldrig öppnades så länge jag var där, en bordslampa över byrån och en tavla av friska och fräscha blommor i en vas fast lite dammig, en gammal ram och en fåtölj i den andra hörnan och sedan skrivbordet och stolen framför fönstret och strax efter det en låg bokhylla tom av böcker och en fåtölj till och till sist ett litet kylskåp som hade målats grönt och som såg ut som annat än som ett kylskåp. Allt i en kort radie och i 360 grader. Om fru Vedanski inte hade satt på kylskåpet för att höra frr-frr –ljudet så skulle jag aldrig ha vetat att det var en kylskåp. Gardinen hade inte dragits för och jag såg att gatbelysningen ännu inte tänts och det hade inte heller blivit ljust i fönstren i huset framför
-” Men du ska ju återvända” hade hon lugnt och stilla sagt. Mina tankar hade redan hunnit ut och fäst sig vid de bladlösa träden. Det var en sen höstdag. Jag hade berättat i bilen för henne att jag skulle återvända hem senare. Hon hade suttit i fåtöljen nära blomtavlan och jag i den andra på andra sidan, i den som nu är till höger om mig när jag sitter vid skrivbordet. Jag hade bara dragit den närmare till lilla bordet som från början stod i mitten av rummet men fru Vedanski dragit det närmare fåtöljerna. På bordet hade jag lagt de kakor fru Vedanski hade med sig och som var i en tallrik. Tallriken och allt annat som fanns i det lilla skåpet i kokvrån och allt annat liksom den plattiga spisen hörde till fru Vedanski.
Fru Vedanski hade från början tagit av sig sin kappa och hängt den i den lilla hallen vid dörren. Hon hade en randig kjol på sig som hade små fyrkantiga mönster med gul, röd och blå färg. Och en skjorta av satin kanske som var stilig och fin och gav henne ett speciellt utseende, med en scarf av samma kvalitet och färg som knutits strax under halsen. Ja, en gestalt som man utan att anstränga sig skulle alltid komma ihåg
-” Hur länge har du varit här? ”
-” I femton år” svarade jag och ville tillägga, när fru Vedanski associerade en annan tid och rum och en annan person för mig med det sorgliga svarta tatuerade märket på pannan, och med den gest som jag hade då i lilla hallen tidigare: ”… vet ni fru Vedanski, när jag var liten gick vi, jag och mina kamrater till stranden och tittade på horisonten långt, långt bort från. Långt och oändligt. Ibland var det som om det låg i dimma. Det var ensamt och mystikfullt. Därför undrade vi alltid om vad det kunde finnas där borta. Det var som om en hand sträcktes ut därifrån och som skulle ta oss till sin svampaktiga värld. Det var därför vi tog bort ögonen ifrån det…” och hade tillagt, nu när jag sitter och tänker på det: ”… jag letade efter min Nirvana utan att veta att jag redan hade den och lämnat den.” Men jag hade inte sagt det. Inte för att jag kom tillbaka hit senare, då jag såg inte eller hittade inte min Nirvana längre. Jag skulle ändå inte ha sagt det, även om fru Vedanski inte hade tagit mig med sig i sin upptäcktsresa:
-” Jag är också invandrare. Jag kom hit efter kriget.” Hon hade sträckt kakorna mot mig med vänster hand som också som den högra handen var alldeles täckt av den långärmade beigefärgade skjortan. Ända ner till handleden:
-” Jag har tagit dem med mig till dig. Själv dricker jag bara te”
Jag hade kokat vatten i en liten kastrull och hällt det i två glas och lagt två små gula snabb lipton tepåsar i. Ett för fru Vedanski och ett för mig själv. Genom fönstret i ett kort ögonblick, när jag skulle sätta mig igen, såg jag en kvinna, en invandrarkvinna, kanske eritreanska helt inlindad i svarta vinterkläder som gick längs gatan utanför
-”…vi kom båda två hit efter kriget. Vi var små och kände inte varandra. Ödet närmade oss till varandra.” Jag hade försökt att ta den andra också in i bilden, i mina tankar och fantasi. Från en bild i en tidning eller någon dokumentär tv bild som jag inte visste när jag hade sett. För att på något sätt sätta dem bredvid varandra, två ensamma barn i randiga kläder som såg för stora ut för dem. Hand i hand. Precis när jag såg dem så hade de blivit eviga. Nu kom de båda så småningom ut ur bilden och fick en identitet: herr och fru Vedanski, med den långärmade skjortan som täckte nästan hela hennes vänstra hand ända ner till handleden att inte se siffrorna blåa. Var det ändå inte lite märkbart, lite ironiskt att de båda och sedan jag hade kommit hit och sökt skydda på något sett? Hos ett folk som inte ett dugg hade med Lasermannen att göra?
När hon hade gått så hade jag släckt lampan för att vara kvar i det eviga mörkret som hade kommit och omfattat mig. Sedan hade jag gått ner, lutat mig mot lyktstolpen vid gatan och hade tänt på pipan och dragit i mig den varma tobaksröken med några djupa drag som även hade känts i fötterna. För att komma och sova sen, inom en mur av mörker som jag alltid hade dragit mellan mig och verkligheten utanför i många år. Bara för att ge plats för mina drömmar. Drömmar som alltid kom upp även från mörkret och aldrig gav plats för något annat. Var fanns min Nirvana?

På morgonen hade jag gått till livsmedelsaffären som var i hörnet av gatan en liten bit från bostaden. Jag skulle låna deras telefon. Utanför affären stod en hund, nästan helt inlindad i en sorts hundklädsel. Hundklädseln gick runt ryggen och ner och täckte nästan tassarna också. Men han ylade ändå. När jag gick in i affären så fanns det bara tre gamla damer där. Ingen brydde sig om mig. De tittade på konservburkar och bröd och annat men plötsligt när jag frågade kassörskan om telefonen, med en sån brytning som för evigt har satt sig som ett konstigt fenomen i vardagslivet som även själv är trött på, så vände sig alla mot mig. Med ett leende som kändes en smula kallt och overkligt. De hade säkert tänkt sig att jag skulle meddela något misstänkt fall till polisen. Polisen hade sagt i radion här om dagen, att om man- särskilt utlänningar- kände till något misstänkt fall angående lasermannen förstås så skulle man rapportera. Men jag skulle ringa till fru Vedanski och be henne om när hon skulle komma igen, på eftermiddagen som hon själv hade sagt dagen före, att ta med sig någon stekpanna också. Om hon hade någon extra hemma förstås. Tidigare hade jag sagt till henne i telefon att jag föredrog spisen framför en mikrovågsugn, något hon skulle ha tagit med sig först
-” Vi brukar laga ris på spisen, långsamt och på lägre värmenivå. Det blir godare så.” Då hade hon tagit med sig den en plattiga spisen, samtidigt då hon skulle hämta mig från järnvägsstationen
-” Jag berättade det för min man också och han skrattade.”

-” Du fryser väl inte? ” Sedan gick hon och öppnat fönstret
-”… det är bra med lite friskt luft! ” något jag inte hade något emot heller. Men nu när jag har lagt mig igen är det stängt. Det är inte så mycket kvar tills jag ska resa härifrån: ” det är bra att ge något till fru Vedanski när jag går. Något som ett minne” tänker jag ”… den där ramen som mors svartvita bild sitter i, den som visar hennes gröna märke, det tatuerade lilla märket på pannan som ser svart ut nu”. Jag har den, ramen, i väskan. Förutom den har jag inget annat som skulle passa fru Vedanski: ” … var så god fru Vedanski, ett minne från mig. Jag hoppas att ni tycker om den. Ni kan ha er bild tillsammans i. Bilden av barndomens tid. Den har plats för det, såsom den har haft för mig i alla år. Plats bredvid de geometriska formerna. Är det inte sorgligt? Men de har blivit kvar ändå. De tätt intill varandra lagda strukturerna som ser ut som om de har vävts bredvid varandra. Som en labyrint; gård i gård. Varje gård med ett fönster mot den andra.” Och med sina egna bilder: en ensam hjort som går och letar efter sin partner men aldrig hittar; en liten bäck med påfåglar runt omkring och en grupp duvor som sitter törstiga och dricker ur bäcken och bekymrad flyger igen och… människan, en enda människa ensam bland andra varelser och som brister i tårar, till ett vattenfall. Ensam ska hon vara med sina plågor och sorg, ensam iklädd, randiga eller svarta kläder spelar ingen roll: ”Bibi, Bibi Khatoon, jag lät de tatuera det gröna märket på din panna för att du inte skulle försvinna, för att jag alltid skulle känna igen dig…” säger mormor till mor från en tid och rum långt, långt bort ifrån mig. Far sjunger igen och dansar på ett märkligt och löjligt sätt: ” Var inte löjlig nu. Barnen ser…” säger mor. Sade alltid mor. Man måste alltid gömma glädjen. När blev den, glädjen alltså till en evig synd? kärleken också? Där står åter en ensam och törstig duva på grinden till gården. Världen är fylld av bekymmer och rädsla. Duvan flyger igen och fars tunga blick, i sina gamla dagar är fortfarande svetsade i en punkt som ingen kan ta ifrån till sig själv. Jag fortsätter. Jag går långt, långt in i en mörk tunnel och inget kan stoppa mig. Jag är på ett tåg och ser genom fönstret ensamheten. Den verkar inte vara min fast ändå… jag står och tittar, med det rakade huvudet och en randig och lång skjorta som är för stor för mig. Vart jag reser vet inte. Det är bara ensamheten och rädslan som skapas i mörkret. Och också kylan. Jag har tagit ner skjortärmen ända ner till handleden så att bara fingrarna syns. Jag är bara ett barn: ” Bara ett barn. Vet ni inte det? Visste ni inte? ” och gråter
-” Vi var bara barn! ” säger fru Vedanski och jag ser tårarna som öppnar väg ner till kinden. Lugnt och stilla men som rinner sedan som ett vattenfall inom mig. När hon redan har tagit ner skjortärmen igen, den som är av satin, för att täcka handleden, som om det aldrig hade hänt något.

Den dag jag ska resa har fru Vedanski också kommit. Inte bara för att ta nyckeln, utan också för att säga adjö. Hon står i rummet:
-” Jag skulle komma för att säga adjö, men så tidigt ville jag verkligen inte komma” och fortsätter bekymrat:
-”… har du hört nyheten? ”
-” Nej ” säger jag och ser bekymrad själv nu på henne som hon plötsligt upptäcker och rusar hastigt in i mina tankar:
-” Nej, det är inte lasermannen. Det är om ditt land…” och låter mig den här gången inte sjunka mer ner i havet av tankar:
-”… det har skett en jordbävning där… vet inte var…”. Spelar det någon roll?
Jag har packat klart. Khatamramen1 står på byrån bredvid sängen och framför blomtavlan. Jag ser att fru Vedanski går mot fönstret och öppnar det och står där ett tag och tittar genom fönstret. Jag tar snabbt upp ramen och tar ut de små spikarna på baksidan och tar sedan ut mors bild. Jag har glömt att göra det tidigare. En spik har jag missat. Jag ser att mors bild där uppe bredvid pannan och lite till höger får en skråma men innan fru Vedanski hinner observera något så är allting i sin ordning igen:
-” Var så god fru Vedanski. En liten present till er! ” säger jag när jag redan har lagt mors svartvita bild i fickan på min jacka bredvid hjärtat.

1 En speciell fotoram som görs i Iran.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (7 röster)
En ‘Khatam’-ram för fru Vedanski, 3.9 out of 5 based on 7 ratings

2 kommentarer

  1. Klara Skriver:

    Jag gilla denna dikten mycket. Den är verkligen värd att läsa. Kanske den bästa jag läst.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)
  2. aicha Skriver:

    Mycket kul! Trevligt att någon gör en novell om invandrare. Självklart den bästa jag läst!!!!

    <3<3<3

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (2 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.