1921

Mitt namn är Jeremia Hersh och jag är en jude uppvuxen i Paris, jag har levt här sedan jag föddes den 3 november. Min familj har alltid varit judar, jag har sedan den händelsen alltid levt mitt liv genom att ge liv åt andra, genom att hjälpa de som har behövt min hjälp.

Som barn så var jag den av mina syskon som alltid satt och funderade över meningen med livet, jag var en sorgsen 7 åring 1928, en sorgsen själ med ett tungt hjärta, någon hade försvunnit från mig. Det var också det året jag fick se min stora syster ha sin Bat mitzva, hon hade fyllt tretton och därmed uppnått sin religiösa myndighetsålder, jag hade aldrig sett henne så glad tidigare, till och med jag var glad för hennes skull.
Som 7 åring så förstod jag inte så mycket men jag brukade se min stora syster be tre gånger om dagen i sitt lilla hörn, uppgiven och glad som hon alltid varit.
Min familj var inte så strikta som judar egentligen borde vara, vi ville smälta in hos folket i Frankrike så vi följde inte våra regler så noggrant som vi borde ha gjort. Vi ville verkligen smälta in så mycket så att min familj bytte namn till ett fånigt franskt namn, Cesbron blev det nya namnet. 13 år och datumet var november den 3 1934 , en vilsen själv vid namn Jeremia Cesbron hade blivit mogen och det var dags för min Bar mitzva, jag hade äntligen uppnått min religiösa myndighetsålder. Jag skulle äntligen få välsigna Torahn, jag skulle läsa en del ur den och lära mig mer om min religion.

Min undervisning hade börjat den dagen, mitt liv hade förändrats på riktigt och jag var redo att ta nästa steg.
Min undervisning i hebreiska och bibelkunskap hade börjat, min familj kanske inte följde alla regler men när det gällde deras barns Bat och Bar mitzva då var det ett måste. Vi följde aldrig de 613 reglerna på grund av att pappa tyckte att det var onödigt, jag var son till en falsk jude tills den händelsen.
Helgen var en av de bästa dagarna i mitt liv, det var också en av dagarna pappa bestämde sig för att bli jude igen. Sabbaten hade kommit och hela familjen hade samlats för att fira den.
Under sabbaten så fick vi inte anstränga oss det minsta, det var pappa hård med, inte ens lampan fick vi sätta på eller stänga av.
Mamma tände alltid de levande ljusen och det var hon tvungen att göra, hon läste också en välsignelse över dem. Efter en hel helg av festmåltider och massor med böner så avslutade vi helgens sabbat med Havdala, en ceremoni där man häller upp en bägare med vin och sedan håller upp den och sen så tänder man ett ljusarrangemang som består av minst två sammanflätande ljus som tänds och sen så läste man en text. Det var till sabbaten som jag längtade mest, det kändes som att det var mina dagar.
1934 30 december. Vacker som en blomma, min syster var verkligen en vacker människa, en glad och sprattlig typ, hon tänkte aldrig på livet och dess gåvor som jag gjorde, hon tänkte på att livet var en cirkus och att allt skulle ordna säg och bli bra, jag hade mina orsaker varför jag var tystlåten och ville känna mig som en ensam själ, någon hade försvunnit från mig.
Jag trodde aldrig att jag skulle förlora någon i min närhet igen, i alla fall inte så här tidigt, Min vackra syster hade blivit påkörd en lördagskväll i paris, ännu en oförglömlig dag i mitt liv.

1938 en 17 årig själ som jag hade mist gnistan av livet, jag hade blivit mer seriös med de reglerna min religion hade, efter incidenterna i min familj så hade jag valt att inte följa min familjs fotspår att ha kvar det fåniga efternamnet Cesbron, jag bad alla mina lärare i skolan att kalla mig Jeremia Hersh och inget annat. Jag började gå till synagogan mycket mer än jag brukade göra, brukade be med vänner en lång tid, mina föräldrar hade verkligen övergivit sin religion, inte ens sabbaten firade vi längre, min vackra systers död hade förändrat allt, det var hennes fel.
1939 18 år och det var dagen jag skulle fira pesach, den judiska påsken som firas till minne av uttåget ur Egypten. Den högtiden var inte ens viktig för mina föräldrar utan jag firade den hos en vän som jag hade fått stor respekt för, en vän som jag kunde lita på och hon kunde lita på mig. Den dagen pesachen höll hus blev den dagen jag aldrig kommer att glömma, den tyska ledaren och nazisten hade hotat med att han skulle börja invadera massor med länder, som om han inte hade nog med makt.
Det som skrämde mig mest var att han var ute efter judar, han hade ingen anledning att hata oss, han hade bara hatat oss pågrund av våran intelligens.
Det ända jag tänkte på var den gamla historian och diaspora då vi judar tvingades bosätta oss utanför våra bostäder, var detta en nutidens diaspora, skulle vi bli utkastade om tyskarna invaderade Paris. Skulle det bli ännu en pogrom då vårt folk
Utsattes för våld och våldtäkter och följdes efter vart vi än gick. Det ända som snurrade i mitt huvud var frågan varför.

Jag var ung och jag förstod inte problemet med att vara jude, var det för att vi hade vårt gamla testamente och läste tanachen eller var det för att talmud tog fram så viktiga saker om människan och relationen mellan människor och gud, var det för att vi följde dess lagar som vi var tvungna att betraktas som omänskliga.
De tio bud orden som Mose fick av gud, för mig handlade det om ett fredligt och hårt samhälle som ändå var bra och som ändå visade rättvisa. Hitler visade att girighet och hat var det bästa sättet att bli en mäktig ledare på.
På hemvägen så hörde jag folk som ropade genom fönstren, människor i Paris hade nu förstått vad som var på väg att hända, på några sekunder så hade deras syn på judar förändrats.
Fransmännen skrek ut ord som jag inte ens förstod och ändå hade jag bott i frankrike hela mitt liv. Antisemitismen hade vaknat upp till liv igen, hatet av judar hade börjat och livet som fri hade försvunnit igen.

10 maj 1940 en fin morgon och solen sken som vanligt i paris, denna dag skulle bli annorlunda och bra, jag skulle ut och träffa flickan i mitt liv, hon som hade lärt mig de viktigaste sakerna om judendomen.
Hon var ingen vanlig flicka och jag kände mig verkligen älskad och förstådd för första gången, hon hade lärt mig så mycket på bara ett år, jag skulle också fira min första Yom kippur med hennes familj, den högtiden som jag inte hade fått uppleva ännu, det var också den viktigaste och allvarligaste, vi hade pratat om hur vi skulle fira den om hur fastan och bönerna skulle vara.
Det bara kändes otroligt bra att få vara med en som verkligen uppskattade sin religion och som uppskattade att jag som kom från en falsk judisk familj ville veta mer om min religion.
Den dagen blev inte den jag hade drömt om, allt hände på några minuter, plötsligt så var allt svart i mina ögon.
Jag vaknade upp och såg att massor med människor var inburade och det ända jag tänkte på var flickan, vad hade hänt med henne och varför satt jag inburen.
Paris hade blivit invaderad av tyskarna och jag hade blivit fångad för att jag var jude.
Alla inburade judar skickades till olika läger där de som kunde jobba och var starka nog fick överleva, mina föräldrar var borta, de falska judarna såg jag aldrig mer.
Jag hatade aldrig mina föräldrar jag förstod mig bara inte på de, ville de också tro att messias var den som alla hade väntat på, den som skulle komma och rädda de från allt ont i världen.
Han var bara en vanlig människa för mig, en människa som skapade fred och kärlek genom att stå emot de starkaste.

Jag gick emot min stora religion, min kärlek för judendomen kunde aldrig försvinna men jag var tvungen att göra allt för att överleva, jag var tvungen att äta sådant som inte var koscher men det gjorde jag bara för att jag ville överleva, inte för att det var mycket men mycket nog för att fortsätta att leva en ny dag.
Varje dag så drömde jag om flickan och hennes berättelser om sionismen och traditionen som kopplar oss judar till israel, en tradition som vi judar aldrig glömmer efter det vi judar fick utstå på 1800-talet, som jagade djur drevs vi bort vart vi är gick, vi var den rasen som var mest hatade och det var vi fortfarande.
1945 den ryska armen röda korset befriar mig och flera tusen judar efter 5 år som fångar i ett judiskt läger, jag och resten av mina judiska vänner hade varit inlåsta och blivit magra pågrund av en man, pågrund av att han hade andra tankar om en människa, en mänsklig själ som hatade andra mänskliga själar.

Jag fick aldrig mer se mina föräldrar eller flickan, jag förlorade faktiskt allt i mitt liv.
En tvilling bror och min vackra syster, jag hade bara min religion kvar och den skulle jag göra allt för att behålla.
1948 14 maj efter flera år av slakt av judar, så benådade gud oss och gav oss en stat, ett land att leva i och aldrig mer känna oss förföljda. Gud gav oss Israel. Ett israel som nu har 7 miljoner invånare och är ett mäktigt land, ett Israel som har växt och blivit denna sanna staden för judar.
Jag är en monoteism, det kommer jag alltid att vara, jag tror på en gud, kristendomen tror på en gud och Islam tror på en gud men varför ska jag bli hatad för att jag är jude. Vi tror ju alla på samma sak.

Mitt namn är Jeremia Hersh och jag är en jude uppvuxen i frankrike och Paris jag föddes där och det har varit mitt hem sedan 3 november 1921 då jag föddes.

Antisimetismen förlåter inte judarna för att de har själ. Antisemit – ett annat ord för fiasko.
Friedrich Wilhelm Nietzsche

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (10 röster)
1921, 4.0 out of 5 based on 10 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.