Ögon man aldrig glömmer

Hans händer runt min hals är det enda som håller mig uppe, men de är stenhårda, han hade lika gärna kunnat vara en maskin. Jag kan inte andas. Översta ryggkotan pressas mot en spricka i det fuktiga grå cementtaket, dess vassa kanter skär i huden och jag känner hur någonting långsamt rinner nedför ryggen. Benen hänger fritt, jag letar försiktigt efter stöd för fötterna – försiktigt, eftersom varje rörelse gör hans grepp hårdare – men finner inget. Jag försöker få in mina fingrar mellan min hals och hans händer, men det är fullständigt omöjligt så griper tag om hans armar istället i ett desperat försök att finna lättnad. Det gör hemskt ont, det känns som att min nacke ska gå av. Jag sneglar åt sidan och ser taklampan ur en bisarr vinkel. Det är en sorts klotrund badrumslampa som sprider ett matt och tråkigt ljus som inte riktigt når ända bort i källarens hörn. En ensam fluga surrar mot lampan. Jag känner hur paniken kommer tillsammans med syrebristen, jag verkar bara uppfatta en sak i taget. Flugan surrar väldigt högt, det är det enda jag hör. Jag vänder blicken mot honom igen, känner hur mitt grepp om hans underarmar tappar i styrka. Han bär en ljusgrå, tunn och urtvättad collegetröja med dragkedja och avklippta ärmar. Han har bara dragit upp dragkedjan till hälften, och jag kan se en del av hans hårlösa bröst. Jag ser inte surfarshortsen eftersom hans armar upptar halva mitt synfält, men jag vet att de är mörka och att han har flip-flops på fötterna. Han ser ut att vara runt femtiofem år, men han är antagligen yngre. Det halvlånga, lite lockiga håret hänger i stripor över öronen. Den blonderade utväxten är tydlig, hans egen hårfärg är mörkare med grå stråk. Den torra brunbrända huden ligger i djupa veck i pannan och på kinderna. Jag har tappat synen i ögonvrårna, jag har tunnelseende och gulaktiga fläckar rör sig långsamt över synfältet likt vaxet i en lavalampa. Jag ser honom i ögonen och förstår att det är vad han har väntat på hela tiden. Hans blick är kall, beslutsam, vansinnigt oberörd. Iris är grå, ljusgrå, med små kolsvarta pupiller. Jag anar förväntan i dem. Jag är fuktig om händerna och hinner uppfatta att de är röda innan de gula fläckarna flyter ihop och formar en jämn dimma som långsamt mörknar över mina ögon. Jag hör ingenting och jag ser ingenting. Jag känner inte längre att jag har några ben, min kropp består av mitt huvud, mina hals och mina händer. Jag är så trött…
Jag stirrar i mörkret utan att se. Jag är säker på att jag har ögonen öppna för efter en stund blir de torra så att jag måste blinka. Halsen och nacken värker intensivt och jag kan inte röra mig. Med ena armen låst bakom ryggen ligger jag invirad i vad jag antar är lakan och de är kalla och fuktiga, precis som jag. Med handen som inte ligger fastklämd trevar jag försiktigt i nacken, men känner ingenting. Var är jag? Paniken kommer tillbaka. Var är han? Jag tar mig långsamt loss och kravlar tyst och försiktigt i mörkret fram till kanten på en säng. Jag lägger mig platt mot madrassen och vågar knappt andas. Jag förstår ingenting. Var? När? Hur? Jag tänker på hans isgrå blick, som skurit som en kniv rakt in i själen där det fortfarande gör ont, på hans orakade haka, munnens grymma linje, rynkorna i ögonvrårna, blicken. Jag måste fly. Jag lyckas med viss möda trassla mig ur min svepning, tar mig upp med bultande hjärta och trevar mig fram till en dörr.

Jag står i mitt vardagsrum. Verkligheten kommer ikapp, en liten bit för varje hjärtslag.

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (34 röster)
Ögon man aldrig glömmer, 3.4 out of 5 based on 34 ratings

1 kommentar

  1. Rivell Skriver:

    Skitbra! Den får fyra av fem stjärnor. ★★★★☆

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.3/5 (3 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.