Strandkant

Där satt dom, hon och han. På randen till intet, den stenlagda strandkanten. Hon hade på sig en lång blå klänning och han en kostym. Hon lät sin högra klacksko vippa på tån över vattnet.
Ifrån restauranglokalen cirka femtio meter bort hördes ett sorl av prat och skratt, människorna därinne firade giftermålet mellan två av kvinnan och mannens närmsta vänner.
Men varför satt de där ute i kylan vid vattnet? Varför var de alldeles tysta? varför tittade de åt olika håll? De som aldrig kunde hålla tyst eller slita blicken från varandra?
Hon visste att det hon skulle säga nu var avgörande, det skulle bestämma hur de båda skulle må en lång tid framöver. Hans ord var dömda till samma öde.
Men de visste inte vad de skulle säga,det var för mycket på spel.
De ville hålla kvar varandra, det de hade var en säkerhet och en vana, men de visste också att om de inte skulle släppa taget skulle de båda bli sårade.
Hon kände sig egoistisk som var tvungen att göra detta nu, när hennes bästa vänner firade sin kärlek till varandra. Men hon hade inget val, det gick inte längre, hon ville inte förstöra denna fantastiska människan som satt bredvid henne och nervöst slängde småstenar i det lugna vattnet.Hon ville be honom att sluta, han stressade henne.
Men hon ville inte bråka nu, hon ville sluta det på ett bra sätt.
Alla dessa år skulle speglas av vad de gjorde nu, några oändliga ögonblick.
Om det var värt det eller inte, tre år blir plötsligt två minuter.
Hur kan det vara perfekt ena dagen men totalt kaos den andra? Varför har de bara spelat rollerna utan att tänka sig för? Han ville vara den starka, men han kände hur gråten skulle hinna ikapp honom inom några minuter. Mannen tog mod till sig.
”Jag är stolt över det vi har haft, det är det bästa som jag någonsin har skapat med någon annan. Men vår tid är slut nu, fast jag inte vill det. Tro inte att det finns någon annan anledning, det bara är så.” säger han, hans röst bär inte riktigt så han måste harkla sig. Hon ser i ögonvrån hur han blinkar febrilt för att få bort tårarna som träng igenom hans barriär, hon låtsas att hon inte ser för hans skull.
”Jag vet vad du menar, vi måste släppa det här nu.” mumlar hon och tittar på hans svarta lockar som dansar i vinden, skratten inifrån blir tystare och hon hör alla levande ljud från sjön.
”Jag vill inte att detta ska vara hejdå för alltid, bara ett tag, kanske ett ganska bra tag. Måste vara mig själv utan dig, försöka komma ihåg vem jag är utanför oss.” säger han snabbt, han känner hur bröstkorg vrider sig och han reser sig sakta upp från kanten till apokalypsen som han överlevt, eller är detta bara början?
Hon hör hur gruset knastrar tyst under hans slitna lackskor. Det blir tystare och tystare, han försvinner bort från henne och dem och allt. In i det nya, det som hon än inte vet är att det ska bli något av det värsta som hänt henne. Honom också, men det erkänner han aldrig för någon, allra minst sig själv.
Helt plötsligt slutar det knastra, han vänder sig försiktigt om och tittar på hennes ryggtavla.
”Vet du, jag tror att vi skulle tagit det lite lugnt och inte låtsas att allt var normalt nu det sista, vi bara ljög för oss själva och det gjorde det bara värre. Nästa gång ska jag inte spela teater, nästa gång ska jag vara sann mot mig själv på en gång och våga se verkligheter. Förlåt” säger han, ganska högt men hon hör andra nyanser i hans röst. Hon nickar men inser att han inte ser det så hon väder sig om men då är han redan för långt borta. Hon sitter kvar en stund för sig själv och bara andas, det känns som att hon har glömt hur man gör helt plötsligt. Hon kommer knappt ihåg vad hon heter längre, hon vet inte vem hon är nu när världen är upp och ner. Sen går hon tillbaka till festligheterna och till de glada människorna som inte har någon aning om kriget som för bara någon minut sedan bröt ut. Hon smälter in i mängden och drar på ett obekvämt leende.
Återigen spelar hon en roll, men imorgon ska hon bara vara sig själv.

VN:F [1.9.11_1134]
3.2/5 (5 röster)
Strandkant, 3.2 out of 5 based on 5 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.