Sagan om Stoneheilm

Det en mörk november natt i Stoneheilm , vinden piskade mot byborna´s
fönster och slet tag i ett och annat som inte var tillräckligt egendragna. Med höstvinden virvlade också ett par löv på sin väg upp mot slottet, men värst var ändå åskan som med sitt muller och sina förödande blixtar som sprängde bort stora bitar av slottsmuren och som med ett svischande ljud åkte ner från muren och ner i vallgraven. Att det var riktig hemskt väder man hade fått i Stoneheilm vad det minsta man kunde säga och det här var inget vanligt oväder som ofta drabbade den här trakten. Nej, det här var inget vanligt väder för uppe på den stora vidsträckta slottsmuren så flög det gnistor när eld träffade metall och luften låg tung av rök, blod och magi. Där uppe pågick en nämligen ett slag mellan stora krafter ,den ena för att försvara sitt slott, sitt rike, sitt folk och förstås sin fru som snart skulle föda sin 7 son. Men hans fiende hade bara en uppgift, att släcka sin brinnande törst efter blod.

Nere i sängmakaren sitter hans 6 söner runt hans fru, då ropar docktorn helt plötsligt

nu kommer han
Precis då hördes ett högt skrik som var förföljt av en ljus blixt och ett öronbedövande muller!
Dagen efter visste man inte mer än att kungen var död och likaså drottningen, som dog i födseln av sin 7 son och den ände äkta arvtagaren till kungatronen. Fast så var de ju också det mystiska med kungens död eftersom man kunde varken hitta draken´s kropp eller kunges kropp.

14 år senare vaknar den sjunde sonen upp i sin sängkammare. Solen skiner och det verkar som om det kommer att bli en bra dag i hans kungariket även om det inte var han som styrde än, när hans far dog så hade det blivit kaos i kungariket ända tills kungarådet (dom högst uppsatta rådgivarna till kungen) hade tagit över tills han var redo att göra det. Men sanningen var att han inte ville bli kung och han var faktiskt ingen ledar typ heller, men vad mer en att följa hans plikt kunde han göra?
Den här dagen skulle säkert bli som alla andra tråkiga dagar, han skulle behöva lära sig om allt från latin till strids konst och för en kronprins fanns det ingen tid för egna intressen.
Han var så trött på allting men han måste följa sin plikt så han klev upp ur sängen och klädde på säg. Men när han stod där med bar överkropp så märkte han att det drog från fönstret, så han gick dit och där satt ett brev instucket mellan fönstret och fönsterkarmen. Han tog brevet och la det på skrivbordet då fick han syn på sigillet(stämpel)som fanns på brevet. Sen såg han även den text som stod på det, det var ett språk han kände igen män han var tvungen att tänka efter en stund för att kunna översätta det i huvudet.”till min älskade bror från hans förlorade syster”.
Han tappade brevet och föll bakåt i sin handgjorda trä stol. Han visste inte vad han skulle tro, visst hade han hört sagor och myter och även rykten om att kungen hade fått en dotter men att hon blivit bort rövad av troll, vargar eller magiker. Ja alla hade olika versioner av berättelsen men han hade aldrig trott på någon av dom. Men det som verkligen förivrade honom var att brevet hade det kungliga sigillet(stämpel) med en drake, en örn och…det hade till och med ringen som bara en kunglig dotter fick lov att innehava!
Men just när han hade övervägt att öppna brevet och sträckte sig efter kniven så hör han hur någon ropar

Stoneheilm, är allt väl?
Han var sen! Han skulle säkert varit där för en halv timma sen. Steg hördes utanför dörren och han skyndades sig att stoppa in brevet i innerfickan på skjortan. Han gick och öppnade dörren och framför honom stod hans livakt(som även var hans lärare).

Du är sen, sa han med uttröttad röst

Ursäkta,jag glömde att vrida upp klockan, svarade Stoneheilm
Hans livakt suckade och djupt och sa

Jaja, det händer väl alla någon gång , kom nu vi har mycket att stå i.

Dom gick ner till matsalen där han åt en snabb frukost och sedan var det dags för dagens första lektion som var svärdskonst till häst. Tränings platsen bestod av ett långt träräcke som med hjälp av en hylla som sticker ut längst bort och håller upp en melon . En bit längre bort stod några fågelskrämmor som var gjorda av några säckar med sand som skulle föreställa krigare. Han for fram i en rusade fart på sin krigs hingst och han slungade det gyllende svärdet högt över huvudet och lyckades klyva alla sandsäckar på precis rätt ställe, han gjorde även något improviserat för när han kom fram till melon så fick han in svärdet under den och kastade upp den i luften. Där efter hoppade han upp på hästens rygg och klöv melonen i luften.

bravo, du börjar fatta det här nu, ropade hans lärare

tack, sa Stoneheilm

innan han hade hunnit börja på en ny runda så kom det ett sände bud springande, när sände budet nådde fram så stod han först och flossade ett tag och sedan sa han

jag har skickats för att meddela ers kunglighet att om att kungarådets ordförande vill tala med ers kunglighet.

Sa han varför? Frågade Stoneheilm

nej, bara att han ville träffa er personligen, sa det stressade sände budet och sprang iväg på nästa ärende.

Gå du och ta reda på var den där gamla gubben vill, sa hans lärare

ok, svarade Stonehielm

Morgonen var tidig men för en bonde och hans son så fanns det ingen tid för sovmorgon(förutom möjligtvis på söndag). För när man var en bonde eller en bondson fanns det alltid något att göra, hästar skulle sko´s, kor som skulle mjölkas och åkrar som skulle plöjas och så vidare. Men idag var en speciell dag för Tiberius och hans far, eftersom idag var det marknad på slottet och där det fanns en marknad fans det också välvilliga köpmän och bybor som alltid köpte mycket.
Så där stod han ”Tiberius silver svärd”, en bondes son och försökte pracka på ett mjölnarpar några säckar mjöl. Medan han sköte det så lastade hans pappa på varor och körde till och från gården med hjälp av en hästkärra. När Tiberius stod där och väntade på nästa kund så blickade han ut över torget på alla dom andra stonden som stod på stenvägen där stod Gunnel, stadens bästa bagare som hade stått och backat i stenungens hetta hela den föregående kvällen.
Han tittade lite åt höger och då såg han en stor robust karl med ett långt och fylligt skägg. Det var jack, stadens bästa smed och den enda för den delen. Bakom honom hänge ett fåtal av dom bästa verktygen och smyckena han hade gjort.

ursäkta, unnge herrrn sa en röst som väkte Tiberius från sina tankar och framför han stod en tillsynes utländsk köpman,men man kunde även höra att han var utländsk på hans

röst. Han var en lång och kraftig karl med stora muskulösa armar. Han hade turban på huvudet och på över kroppen hade han en lång och mörk poncho som räckte ända ner

till stövlarna. Tiberius sa

och vad kan jag hjälpa er med, sir

jaag skullle villllja haa tvååå säkkarr mjööl tacck, svarade den utländske köpmannen.

Ska bli jag kommer strax, sa Tiberius och gick bakom för att leta rätt på kundens varor. Medan han letade runt bland alla varor så hörde han hovslag och träjul som raspade

mot marken och var på väg mot ståndet. Hans första tanke var att det var far som kom med fler varor, fast sen slog det honom att det kunde inte var far eftersom ljudet kom

från väster och deras gård låg åt sydost. Han fick fram säckarna och gick och såg efter vad det var för oljud framför ståndet. När han kom fram såg han att köpmannen

fortfarande stod och väntade på sin varor fast det märktes att han var lite mer stressad. När köpmannen fått sina varor och betalt såg Tiberius var det var som hade fört sånt

oväsen, det var en vagn som kom ruladens förbi stånden på sin väg in i slottet. Det hade samlats en grupp arga bybor runt vagnen och Tiberius såg snart varför, för i vagnen

satt en flicka inte större än han själv. Och glåporden flög i luften.

Barnrövare! Förrädare! Och ett och annat mördare!
Tiberius hade bara en bestämd tanke i huvudet då ”jag måste göra något”.

Stoneheilm satt i en trä fåtölj på kungarådets kontor och framför honom satt ordföranden Bruce bakom sin silverbesmyckade arbetsbänk. Så vad var det som var så viktigt tänkte stoneheilm när hans tankar avbröts av ordförandens röst

vad bra att du kunde koma så snabbt.
jag hade inte något större val tänkte stoneheilm men han sa

ja, jag kom så snabbt jag kunde.

Låt oss nu prata om varför du är här, det är så att vi kommer …lyssnar du Stoneheilm?
Men Stonehielm svarade inte han var fullt upptagen av vad som ände utanför eftersom där kom en flicka, inte större än han själv och det såg ut som hon hade blivit torterad.
Stoneheilm reste sig upp och började gå fram för att skrika att den som ägde vagnen skulle genast kom hit. Men ordföraren stoppade honom och sa

lugn allt är i sin ordning

vad menar du med det, hon behandlas ju som om hon var en brottsling, sa Stonheilm med höjd röst

hon har djävulen i sig och hon har slutit en pakt med honom, ropade ordföranden

efter en stund hade Stoneheilm lungnatt ner sig och gick tillbaka till trätoföljen
och han sa

ursäkta mig, så du menar helt enkelt att du anklagar henne för att vara häxa.

Ja, ungefär så ja men det är inte bara jag som anklagar henne utan hela rådet.

Jag förstår och vad är hennes dom, frågade Stoneheilm
ordföranden öppnade en låda och tog fram ett papper där det skulle skrivas en underskrift. Han la den sen på bordet och sa

titta själv
Stoneheilm häpnade när han såg det, hon var dödsdömd! Och Stoneheilm sa

är det inte lite hårt?

Nej, vi kan inte låta en sån stark häxa gå fri, svarade ordföranden
Stoneheilm funderade på vad han skulle göra han kunde inte trotsa kungarådet hur som helst, men kunde han verkligen gå därifrån med sitt hjärta kvar om han skrev under pappret. Fast han var tvungen han kunde inte trotsa rådet den här gången så det var med en klump i halsen han skrev under pappret och då såg han namnet som var flickans och det skulle han aldrig glömma. Flickans namn var Alice.

Senare på kvällen satt Stoneheilm vid sitt skrivbord och hade just öppnat brevet och han hade blivit ännu mer förvånad när han läste det som när han hade sett det första gången. Det stod på ett annat språk liksom det hade gjort på kuvertet och han kunde inte läsa det i huvudet så han gjorde en översättning av det.

- det är ju helt otroligt sa tiberius, och drämde näven i bordet.
Ända sen dom kom hem från marknaden tidigare så har Tiberius och hans far suttit vid köksbordet och diskuterat.

Behärska dig Tiberius! Jag förstår att du är upprörd men vad kan vi göra? sa Tiberius far
det blev tyst en stund medan dom tänkte och sedan sa Tiberius

kan du inte få kungarådet att släpa henne?

Jag vet inte, svarade Tiberius far

men du är ju ordförande i bybornas förening och då borde du ha ett vist inflytande, sa Tiberus

jag vet, jag ska se vad jag kan göra, sa Tiberius far

men nu är det hög tid för dig att lägga dig det blir en jobbig dag imorgon.

Ok, svarade Tiberius
han gick upp till sitt rum och satte sig på sängen, det var inget stort rum men det dög för honom. Vägarna hade en träaktig brun färg och längst bort var det ett fönster strax bredvid hans säng.
Tiberius visste att han inte kunde vänta tills imorgon och han hade bestämt sig. Han reste sig upp, tog fram en väska och började packa ner saker i den. Han la ner en lykta (som vanligt vis brukade stå vid hans skrivbord på kvällen), ett par handskar av hårt läder, lite proviant och en liten dolk som han fått från sin farfar. Han tog även på sig en koppa och ett par kängor som skulle skydda mot både vin och regn.
När han hade packat allt kom han på att han inte kunde gå genom dörren för att komma ut efter som det skulle väcka dom andra, så Tiberius rotade runt bland sina saker och efter ett tag hittade han vad hans sökte. En silver kedja, den hade suttit på deras vagn men den hade gått sönder så Tiberius hade sparat den ifall den kunde komma till nytta.
Han jublade inom sig när han hittat den och nu behövde han bara hitta någonting som kunde funka som en änterhake. Han hittade ett trasigt järn skaft som han böjde med en vis möda och sedan träde in i ett hål i silverkedjan. Han slog en knut runt skaftet med ett litet rep så att det inte skulle åka ur och satte de sedan mot ett av hans säng ben. Han sträckte på det och testade att lägga sin tyngd mot det men sängen rubbades inte en millimeter skulle definitivt hålla tänkte han och gick till fönstret. Han började klättra ut ur fönstret och som tur var för honom så var det ett kraftigt regn ute, som överröstade hans fotsteg mot den blöta väggen och vips var han nere. Nu när han var nere så skruvad han lite på silverkedjan och med ett svisch kom järn skaftet farande och träffade honom nästan i huvudet, han drog till sig hela kedjan och virade runt axeln. Sen så gick han bort till ladan som låg strax bredvid huset och gick in i snickarboden som var där inne. Han knackade lätt tre gånger på den mittersta golvplankan och det hördes ett klick, sen öppnade sig en lucka i väggen. Där inuti fanns en ringbryna, en sköld, och ett svärd, han tog på sig ringbrynjan och tog med sig det andra. Och sedan halvt springandes halvt hukandes började ha sin väg mot slottet.

Stoneheilm hade somnat och sovit en orolig sömn när någon väckte han, hans första impuls var att skrika efter hjälp men den som hade väkt honom var snabbare och tryckte sin hand not hans mun.

Lugna ner dig, viskade Tiberius
Men Stoneheilm hade inte en tanke på att lugna ner sig så han kämpade emot allt vad han orkade men Tiberius var både starkare och snabbare. Då sa Tiberius

jag är för att hjälpa flickan.
Stoneheilm slutade genast att kämpa emot varpå Tiberius släppte honom.
Men vem är du? frågade Stoneheilm

jag heter Tiberius och är endast en bondson, svarade Tiberius
Tiberius? Tänkte stonheilm, det var den hans syster hade skrivit om. Stoneheilm bestämde sig för att lita på Tiberius så han frågade

och hur hade du tänkt det?

jag har faktiskt redan tänkt ut en plan, svarade Tiberius med triumf i rösten

Alice satt på det smutsiga sten golvet i fängelsehålan. Hon hade varken fått mat eller vatten sen hon kom ditt och dom tyckte väll att det var onödigt att ge mat till en som skulle avrättas dagen efter, tänkte Alice. Allt var astas fel, hon hade gått i pakt med demonerna. När Alice hade fått reda på det hade hon försökt hindra henne men asta hade alltid varit en listig jäkel, tänkte Alice. Hon hade tänkt ut att om Alice inte var i livet kunde inte profetian stje och därför hade hon anklagad Alice för att vara en häxa. En tår rann nere från Alice ansikte, hon kunde inte stå ut och det var inte bara för att hon skulle dö utan för att demonerna skulle ta hela kungariket med sig i graven. Men just när hon hade sutitt och tänkt där började hon höra röster.
-och vad har han gjort? Sa någon med en stark mans röst,troligt viss vakten tänkte Alice

han har stulit från köket så därför ska han få sitta en natt i fängelse hålan. Svarade en inte lika hård röst, förmodligen från någon yngre.

Ok, här har du nycklarna, sa den äldre rösten

tack. Svarade den yngre
då hördes det hur ett lås rasslade till och en dör som öppnade´s och en ung man kom in som Alice gissade var den omtalade kronprinsen. Hon reste sig upp och gick fram till gallret för att se vad som hände, kronprinsen hålade någon med ett starkt grepp med ena handen och med andra försökte han få upp låset . Det gick inte så bra för han så han ropade till vakten att komma och hjälpa till men när vakten hade kommit fram till dom lyckades tjuven att slita sig loss och sprang mot dörren, han fick även med sig vaktens nyckel som han medhjälp av var snabb att stänga och låsa dörren.

den slyngel, skrek vakten

har du en reserv nyckel, undrade Stoneheilm
men vakten hade redan tänkte på det när han i all hast plockade ner en som hängde på väggen och låste upp dörren. Medan´s vakten sprang iväg för att få fatt i tjuven så märkte han inte att Stonheilm inte följde efter utan började gå mot Alice del.

varför gjorde du så? undrade Alice

hinner inte förklara men nu måste vi få ut dig innan vakten kommer tillbaka, svarade Stoneheilm

tänker du hjälpa mig, frågade Alice undrande

vad skulle jag annars göra här? Sa Stoneheilm
så! Utbrast Stoneheilm och fick upp gallret och Alice sprang fram till honom och kysste han.

tack, sa hon

vi måste skynda oss nu, svarade Stoneheilm med lite generad uttryck i ansiktet
dom började springa upp mot hans sängjamare, Stoneheilm först mad Alice lotsande efter och samtidigt uppe i sängmakaren så satt Tiberius gömd i en garderob. Deras plan hade varit att han skulle springa hit upp och öppna fönstret föra att sedan gömma sig i garderoben. När vakten kom in så trode han att Tiberius hade kommit undan så han gick tillbaka ner och då träffade han på kronprinsen
som frågade

fick du tag på honom?

Nej, men han har nog blivit tillräckligt rädd för att fatta att man inte ska stjäla, svarade vakten

ja, men gå ner och lås dörren till fängelsehålan så ingen kommer på samma ide´. Sa Stoneheilm.
- Ok ,svarade vakten och gick ner mot fängelse hålan
och när han var utom synhåll så viskade han till Alice att hon kunde komma fram nu eftersom när dom sätt vakten hade hon gömt sig i en städskrubb som låg precis bredvid.

När Tiberius hör de den speciella knakningen (som var att slå tre gånger på dörren och sedan raspa lät fem gånger) så kröp han fram ur gömstället och öppnade dörren. Alice som hade räknat ut deras plan kramade Tiberius och sa

tack för din hjälp ”tjuven”

varsågod ,svarade Tiberius och stängde dörren.
Alla tre sate sig på Stoneheilm´s säng och Stoneheilm tittade ut genom fönstret och sa

titta vilken fin fullmåne det är!

Fullmåne?! Frågade Alice

ja vad är det med de ,undrade Stoneheilm
Alice fattade inte hur hon kunde glömt profetian och nu var det snart dags så hon frågade

känner ni till profetian?

Nej svarade Tiberius fast Stoneheilm svarade faktiskt ja

bra att en vet iallafal, jag får berätta kortfatta för dig Tiberius, sa hon och började berätta
när demonerna kommer(på den första fullmånes natten efter att pakten är sluten) att ta kål på kungariket så måste häxans och kronprinsen blod förenas på toppen av Drakberget för att släpa lös draken som kommer att förgöra demonerna och bringa fred i kungariket för att därefter en en gång smälta samman med berget. När hon var klar satt Stoneheilm med en skräckslagen min

det är in natt va? Frågade han

ja det är det, svarade Alice

men borde inte demonerna redan vara här då ?frågade Tiberius

nej inte förrän 3 i natt då är dom som starkast
alla tre visste att dom måste göra något men då knakar det på dörren och dom rycker till. En knakning till hörs och då får Tiberius en ide´ så han säger till Stoneheilm

öppna dörren när jag säger till

va, säger Stoneheilm

gör det bara, svara Tiberius
så Stonehielm går fram till dörren och ropar falskt nyvaken

vänta lite jag kommer
då smyger Tiberius fram till dörren och ställer sig i rätt posion och säger

nu Stoneheilm
då öppnar Stonehielm dörren och vakten kommer in i rummet och så fort han är inne så låser Tiberius dörren bakom han. Vakten vänder sig om med ett förbryllat uttryck i ansiktet och ska precis ta tag i Tiberius då Stonheilm säger

stopp det är en order
vakten som är en ganska lojal person mot kungafolket stoppar och tar tillbaka armarna. Han frågar vad som händer och Stoneheilm förklara allting och där efter säger vakten

jag kan nog hjälpa er men jag har ett problem.

Vad då frågar Stoneheilm

jag skulle kunna evakuera alla i byn och sätta alla stridsdugliga på muren men vi saknar en ledare.

Det kan jag vara svarade Tiberius och fick tre chokade blickar på sig

förstå mig rätt nu men jag tror inte att våra krigare kommer att lyssna på en som är yngre än deras egna barn

det kommer dom svarade Alice och om dom inte gör det så kommer dom göra det när dom ser den iskalla blicken i över 100 000 demoner

tack Alice, sa Tiberius

jag sa bara saningen men nu måste vi agera innan det är för sent.

Senare när det bara var en halvtimma kvar så stod Tiberius i full strids mundering uppe på muren bredvid sin far. Han hade förklarat allt och hans pappa hade varit stolt över att han tog eget inastiv
och hans mamma och dom andra som inte klarade av att slåss vid muren stod vid porten och gjorde redo vapen. Hon hade varit lite sur för att han hade rymt men hon var glad att han hade gjort det han tyckt var det rätta. Då kommer Stoneheilm och Alice gående mot dom
Tiberius hälsar och presenterar sin far.

det är en ära att få träffa dig ers kunglighet

och det är mig en ännu större är att få träffa fader till denna tappra ledaren svarade Stoneheilm och la handen på Tiberius axel. Tiberius rådande lite och frågade

är allt klart?

Ja, nu fattas bar den detaljen att vi ska ta oss till berget, svarade Stoneheilm

det ordnar jag sa Alice

bra då är det väll bästa att vi gör det nu då sa Stoneheilm
dom tog farväl av Tiberius och hans´ far och gick ner för muren och in in till ett vapen rum som låg strax bredvid.

Är du redo? Sa Alice

mer än jag nånsin kommer att bli svarade Stoneheilm
bra sa hon och tog hans händer och började mässa något som Stoneheilm inte förstod och helt plötsligt började dom snurra runt helt okontrollerat sedan hördes en dov knall. Plötsligt var dom vid ingången till berget. Berget såg ut som en enda stor drake som någon hade huggit ur själva berget. Dom gick in en bit i ingången till ett altare, altaret hade två skolar med ett litet hål i båda som ledde till en stor sten fördjupning. Alice sa

här är det.

Så hur går det till?, häller man bara i sitt blod i skolarna? Frågade Stoneheilm

nej, först måste jag läsa den besvärjelsen som står skrivit i stenen och sen måste vi båda låta vårt blod rinna i skålarna och det måste hända samtidigt.

Ok,hur länge tar det att läsa besvärjelsen? Frågade Stonheilm

ungefär en halvtimma men den kan ta längre och det är en sak jag inte har sagt. Sa Alice

vadå, undrade Stoneheilm

jo, när jag läser besvärjelsen så kommer jag vara i en slags trans och kommer inte vara medveten om vad som händer runt omkring mig.

Så du menar att jag eventuellt försvara dig mot något monster som hoppar fram?

Ja, ungefär så och jag tog med någonting som kunde hjälpa dig med det, sa hon och drog fram två dolkar från ett hänge som satt på ryggen.
Stoneheilm häpnade och tog emot dom blanka bakvända dolkarna som var smyckade med guld symboler.

Var har du fått tag i dom här? Sa Stoneheilm

dom var min mammas, men nu måste jag säga besvärjelsen annars hinner vi inte sa Alice och ställdes sig framför altaret och började mässa igen. Stoneheilm testade bladen för att se hur tunga dom var men det var som om dom varit smansmälta med hans armar och han ställde sig i en försvars posision framför Alice. Stoneheilm kände hur kraften från dolkarna strömmade igenom han och han kände sig oslagbar.

Nu kunde dom se demonerna dom kom från norr och var på väg mot muren och Tiberius höjde sitt svärd högt och sa

ladda er vapen, med en hög och kraftfull stämma
därefter ropade han

skjut mot tjäran när jag säger till
alla visste att dom stod inför krigare som var oslagbara men dom skulle iallafall inte försöka vinna över dom utan bara uppe håla dom tills Alice och Stoneheilm hade väckt draken. Han hade sätt upp ett par hinder i vägen för demonerna blandbannat hade dom hällt ut tjära en bit ut från hela slottet som dom med hjälp från brinnande pilar skulle sinka dom en stund. När demonerna var tillräckligt nära så ropade Tiberius

ge eld! Och alla andra vidarefodrade detta till grannen.
Det ledde där efter till att en stor eldsring flammade upp runt hela slottet. Det stoppade demonerna en stund tills dom med hjälp av magi hade lyckats att släcka den

jävlar, mumlade Tiberius för sig själv och sa åt alla spjut män att förbereda sig för att kasta eftersom här kommer döden och knakar på våran dör. Snart var dom framme vid muren och började att klättra upp medan flera ramlade ner för att resa sig upp helt utan skada och det bröt ut små kamper mellan män och demoner över hela muren och själv hamnade Tiberius i en strid med en demon som nästan fick sitt spöksvärd instucket i Tiberius hjärta men Tiberius var snabb han lyckades ducka och klöv istället demonen på mitten. Han bad en bön att Alice skulle skynda på med…. var det än var hon höll på med.
Samtidigt i berget vid altaret hade dom fått sällskap av en tre hövdad grip som försökte komma åt Alice men Stoneheilm var i vägen han hörde hur hon ropade
- nu
mer behövdes inte sägas för att stoheilm skulle förstå så först hopade han bakåt och sedan gjorde han en framot volt och lyckades huga av alla tre huvudena på gripen som föll ihop på marken. Där efter sprang han fram till Alice och räckte henne ena dolken och dom båda skar ett litet hak i armen. Blodet rann segt igenom skålarna och ner till sten fördjupningen, sen så var det som om deras kroppar hade börjat läcka sig själv så istället för ett jak i armen så hade dom båda nu en halv bild på en drake där jacket skulle suttit. Sen började hela berget att skaka och Alice ropade till Stoneheilm att ta tag i hennes händer och så började hon mässa igen, nu något snabbare. Därefter började snurrandet igen och vips var dom i vapen rummet och tillsammans rusade dom ut därifrån och upp muren för att se om dom lyckats.

Detta var bland det märkligaste Tiberius nånsin sätt för när en demon precis skulle svinga det avslutande slaget mot Tiberius huvud så stannade han upp en centimeter från hans huvud och vände sig om och flydde mot norr men när han hörde vrålet från det som måste vara draken och såg Stoneheilm och Alice kom springandes förstod han, dom hade lyckats.

Dagen efter satt alla tre under en ek i slottets trägård, Alice med huvudet lutades på Stoneheilms bröst med Tiberius bredvid sig. Plötsligt sa Alice

men hur kände du till profetian?
Stoneheilm förklarade och visade henne brevet, hon hopade upp sa

ja men vad väntar vi på?

Vad menar du? Svarade Stoneheilm

men vi måste ju leta reda på henne och jag vet nog precis vem vi ska fråga, sa Alice

men nu när kungarådet har upphört så vem ska härska?
Tiberius harklade sig och sa

vem var det som ledde alla krigare mot demonerna

ok ,jag fattar sa Stoneheilm
han reste sig upp och drog fram hans svärd som numera alltid hängde vid hans sida och sa

här med dubar jag dig till vice kung, medan han lätt svärdet vandra från den högra till den vänstra axeln.
Tiberius skrattade till och sa

ja det blir bra, jag får halva kungariket och du får prinsessan, och blinkade mot Alice.
Han reste sig upp och tog farväl av dom och Alice kysste han på kinden och därefter sprang dom iväg och Tiberius la sig ner och lutade sig mot trädet som han snart somnade in mot.

VN:F [1.9.11_1134]
2.8/5 (8 röster)
Sagan om Stoneheilm, 2.8 out of 5 based on 8 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.