Novell (namnlös)

Det här är Julian. Han har rödfärgat hår och för stora framtänder. En dag, kommer hela världen att bli hans.
Det här är Oliver. Han spelar piano och har ett två centimeter långt ärr på sin vänstra handled. Han har ett bräckligt tonårshjärta som hålls gömt långt bak i tankarna.

Dom träffas på en spelning sensommaren -91, fastnar i varandra i tre veckor tills det tar slut. Nu är slutet avslöjat men det spelar ingen roll, för hjärtan är fortfarande hoppfulla och ögon nyfikna. Så kommer det att fortsätta till världen går under, för ungdomen är till för äventyr.

15/8/1991.

Julian är sexton år och sitter på en stenmur, röker den sista franska cigaretten som hans syster köpte till honom när hon var i Paris för en vecka sedan. Det är augusti 1991 och Use Your Illusion har precis släppts. Han har brunbrända armar och fräkniga kinder, och ingen skulle någonsin kunna bli kär i honom. Men Julian är kär i Ludvig i tredje ring. Ludvig med dom svarta ögonen, randiga tröjan och släpande stegen. Men det är så konstigt allt ihop. Dom svarta ögonen vägrar titta någon annan stans än ner i marken och hur han ser så rädd ut fast han är skolans snyggaste kille.
Julian är sexton år och allt som snurrar i hans stereo är Guns N’ Roses, The Cult och Skid Row. Gitarren är det vackraste som finns, festivalsommaren kittlar i kroppen och planerna på att dra till New York känns fantastiska och förbjudna. Han har fina vänner och en utklippt bild på Axl Rose i sitt anteckningsblock med ett ritat hjärta runt. You’ll be alright now, sugar.
Ibland, när han överger hårdrocksfasaden och stålhättorna, sätter han i en knastrig platta i sin mammas vinylspelare. Öppna din himmel av Ted Gärdestad får honom att gråta.

Öppna din himmel på glänt
låt mig dö en stund
tillsammans med dig
ett paradis

Julian har lärt sig att anpassa sig efter tiden han lever i, lärt sig att älska musiken, alla svettiga fester med för många slag, jeans så tajta att de ger honom blåmärken över hela benen. Men när han yngre var det hemskt. Varenda fiber i hans kropp längtade efter 1972, trånade hopplöst efter en tid som kändes mer som hemma än hans eget sovrum. Lade ner hela månadspengen på en skjorta (grön och blå, det vackraste han sett vid 13 års ålder) som skulle få honom att se ut som en proggare med Gärdestadfrisyr från Vasastan. Bara för att visa folk att han fan inte hörde hemma här och nu utan springades på Rörstrandsgatan i jeansjacka och platåskor.
Julian spenderade hela sommardagar framför En kärlekshistoria på tv:n och längtade själv efter den där bitande och nyfikna kärleken som gav upprymd glädje.
Men en dag såg han en bild på Axl i okej och det blev hans första kärlek. 70-talets magi rann av honom och en dag slängde han den förbannade skjortan och bestämde sig för att leva nu. Nunununu. Kanske fanns det frihet någon annanstans än hos vinylplattorna.

Det är sommar och allt kan hända. På nätterna kysser han okända pojkar i parker för att glömma Ludvig (som han fortfarande är lika kär i trots att han inte har sett honom på två månader), dricker äppelcider och glömmer att äta middag. Folk ramlar förbi in i hans föräldrars lägenhet men ingen är särskilt intressant. Vackra och fulla och precis likadana. Men Julian dansar bort hela sommaren. Dansar och dansar och dansar, utan Ludvig.

Oliver är nitton år och reser sig ur en säng som inte är hans. Under täcket ligger en pojke han aldrig träffat förr men som var söt och lätt. Oliver är trött på allt och alla. Han har ingen att vara kär i för kärlek gör en svag, ingen att lita på för inte en enda av hans vänner känner honom. Han har chokladbruna lockar och trötta ögon. Rikemansbarn från Östermalm. Oliver hatar Guns ”N Roses och lyssnar bara på Lou Reed. Pianot är det vackraste som finns, folkölen har blivit för svag och hans ben för trötta.
Det är sommar och allt har redan hänt. Han kommer bli medsläpad på Guns-konserten i morgon av sin bästa vän och alla kommer att vara fulla och fula. Helst vill han bara sova i tusen år. Glömma ärr och knivar, ljudet av ett hjärta som går sönder.
Kanske kommer han aldrig att bli kär.

16/8/1991.

Det är den sextonde augusti och Guns spelar i Globen. Julian ramlar längst fram med billig öl i kroppen. Han har bytt kläder fem gånger för fan, Axl kommer att se honom ikväll. Och nu famlar han efter Viola klädd i leopardbyxor, ett vitt linne och fjäderörhänge. Han är fortfarande oskuld och tror att ingen någonsin kommer vilja ha honom.
Plötsligt kommer Slash ut på scenen men allt snurrar och Julian skrattar åt ingenting för han är så lycklig. En dag ska han stå på scenen med gitarren i handen och han ska vara bättre än alla.
Introt till Sweet Child O’ Mine studsar mellan väggarna och Julian känner smaken av en förbjuden värld full av droger, sex och galna skrik. Han är sexton år och slänger sig in i publikhavet bland fyllegubbar med jeansvästar som luktar svett och smular honom till damm. Senare kommer han inte att minnas någonting av spelningen förutom en varm hand i hans, drar honom ut från det värsta av det värsta och in i en famn som luktar dyr parfym och rök. Han kallsvettas, skakar och kysser läppar som smakar salt. Julian vet inte vem det är men det spelar ingen roll för musiken dånar i öronen, pulsen trycker i hjärtat. Dom är nästan lika långa och den andra pojken drar bort sina läppar och då tror Julian att han ska dö. (jag dör om du inte kysser mig nu, kom igen). Men då börjar Axl sjunga Estranged och två pojkar har precis ramlat in varandra.
Julian tittar upp och ser knivskarpa käkben,
Linnet klistras mot ryggen, illamåendet trycks upp i halsen och en viskning i hans öra, ”Vad är du för stjärntecken?”.

Maybe I’ll find another way, find another day
With all the changing seasons of my life
Maybe I’ll get it right next time

19/8/1991

Julian tror att han har hittat rätt. För en gång skull, varm i någon annans armar som han egentligen bara har känt i fyra dagar, och det känns ändå som en livstid. Hundra grader längtan i kroppen.
Han hoppas att pojken som smeker hans kind tycker om honom också. Att det bubblar i honom och tusen knivar huggs i bröstet samtidigt för att man är så rädd. Julian är så naiv. Fortfarande som ett barn med klingande skratt men ändå inte. Han tror att han vet allt om världen men sanningen är att han inte har en aning. Oliver vill ta tag i Julian och skaka vett i honom, säga att han ska ta vara på det han har och på sitt sextonåriga själv, inte slänga bort det som han själv gjorde på allt för många fester och nätter i fosterställning rökandes under köksfläkten. Det finns så jävla mycket han vill säga men ändå få det osagt. Misstag görs genom ord, det har Oliver lärt sig.
Han hoppas att pojken i hans armar inte blir sådär tonårskär i honom att hela kroppen värker, det klarar han inte av. Han vet hur det känns att tänka på någon vars namn är skrivet i ens dagbok och hur hjärtat nästan spricker när man ser på varandra. Han är inte värd den känslan som är så självklar för Julian.
För Julian ska kärleken kännas som en sommarnatt, missfärgade lakan och tio kronors öl. Men Julian känner sig som den där låten av The Smiths som han aldrig riktigt kommer ihåg namnet på. To die by your side is such a heavenly way to die.

Julian frågar Oliver om han har något på sig. Cash? Nej, kokain. Nu gör han det, tar tag i Julian och håller hårt, skakar honom fram och tillbaka och ryter rör aldrig den där skiten, du vet inte vad du håller på med, låt bli, du är för vacker för pulver. Oliver älskar honom mer än vad han förstår själv. Man går inte nära droger i hans värld, det lärde han sig fort att vad du än gör, låt bara bli. Han blir arg för han vet att när Julian tänker kokain så tänker han kyssar på ett rökigt dansgolv, Christiane F och sjuttiotalets Berlin, guldklingande skratt och ett fantastiskt rus. Kokain är inte romantiskt. Kokain är ångestattacker, sömnlösa nätter, såriga armar och ben, att falla ner hjälplös på golvet i skakningar och somna i sina egna spyor. Att hata sig själv så mycket att man slår sönder alla speglar man äger.
We’re only in it for the drugs.
Det är inte vad tonåren är till för. Tonåren är till för att skriva i en dagbok hur mycket man hatar att vara sexton och att dagen efter ligga i en 90säng och hångla tills läpparna värker.
Precis det Oliver och Julian gör nu. Kysser varandra tills de inte kan andas längre. Julian vill stanna i blå lakan och rökelsedoftande kuddar för alltid.
Letande fingrar, ekande stön, en nyss borttappad oskuld. Fast det vet ju så klart inte Oliver om.

And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure, the privilege is mine

25/9/1991

Oliver hör inte av sig på tre veckor. Julian klipper sönder leopardbyxorna och sprayar sönder sitt röda hår. Kedjeröker och slår knytnävarna i väggen och lyssnar på November Rain på repeat. Revbenen syns och hans vänner frågar hur länge han har varit sjuk.

Så en kväll träffas de på en fest hemma hos Jack, killen som dyrkar Mötley Crue fast det är 1991 nu och försöker likna Nikki Sixx med krigsmålning i ansiktet. Julian sitter i en soffa som luktar mögel med en 3,5 i handen, någon tar på hans lår och en dimma i huvudet, så ser han rådjursögon någonstans i mörkret. Bland svettiga tonåringar och sönderslagna glas på golvet ser han Oliver intryckt i ett hörn. Mitt emot honom står en tjej med blyertstunna ögonbryn på vingliga ben, rör vid hans arm och lutar sig närmare med viskningar och det röda läppstiftet är utsmetat runt hennes mun. Och Julian blir så jävla arg. Slänger ölburken i golvet och med klösande steg tar han sig fram till Oliver som tittar på honom med spydig blick, “vad fan vill du?”
Julian orkar inte med att hans kropp ska göra ont längre, orkar inte med sömnlösa nätter fyllda av tårar, så han tar tag i pojken som orsakat honom sådan smärta och drar honom någonstans han själv inte vet. Oliver kämpar inte ens emot, han är för trött. In i ett tomt kök och skriken kryper upp i Julians hals, paniken kliar och klibbar. Och julian krossar tallrikar och slänger Oliver i väggen och slår och gråter jaghatardigjaghatardig, varför gör du så här han vill att den andra pojken ska förstå att Julian nästan är ett barn och att han älskar honom, älskar honom så mycket att han vill spy. Oliver blundar. Viskar att han inte kan älska längre och att Julian ska ta vara på sig själv och inte slösa det på en olycklig kärlek. förlåt. förlåt för i helvete. Julian går sönder.
Och sedan händer ingenting och allt på samma gång. Två pojkar slänger sig över varandra och Julian trycks upp på diskbänken i ett kök som luktar instängt och rök och ångest. Hungriga kyssar som bränner och säger förlåt, hata mig inte. Och dom älskar varandra på ett smutsigt köksgolv bland sopor och tomma flaskor och Julian vet att nu, nu tar det slut, det här är den sista gången någonsin. Det kanske måste få vara så, för att de kommer aldrig glömma varandra. Skid Row spelas i bakgrunden och ljudet av två hjärtan som krossas ekar över hela staden.

Is it all just wasted time
Can you live with yourself
When you think of what you left behind

22/10/1991

Det är oktober 1991 och Julian fyller sjutton om två veckor. Han ramlar in på fester överallt och allt han kan tänka på är ändå bara honomhonomhonom, fast det var nästan en månad sen tallrikarna krossades.
Julian oroar sig tills det gör ont i hjärtat, att just nu blir han ihop med någon som kanske förtjänade något mer än han själv, och den personen är söt och vacker och inte alls lika jobbig och förstörd som Julian. Och han hoppas att om ett, två, kanske tre år kommer han få ett samtal från just den pojken han kommer att vara kär, kanske har han alltid varit det, och man håller kvar in i det sista och det värsta är att det är så jävla värt det i slutet. För vad skulle ungdomen vara utan den där satans olyckliga kärleken? Och vad skulle sexton år vara utan branden i hjärtat, en längtan som biter och inte går att sätta ord på.
Man kanske måste skrika och gråta och slåss över just den pojken som är speciell tills man hittar någon annan att gråta över, eller någon att gråta tillsammans med. Det är meningen att allt man är ska gå sönder när han kysser någon annan och det är okej att lyssna på alla sorgliga låtar som finns, Julian lyssnade bara på Estranged i tre veckor, för att det måste vara så när man är förälskad. Olyckligt. Det kommer att gå över.

I’ll never find anyone to replace you
Guess I’ll have to make it through, this time
Without you
I knew the storm was getting closer
And all my friends said I was high
But everything we’ve ever known’s here
I never wanted it to die

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (5 röster)
Novell (namnlös), 3.8 out of 5 based on 5 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.