Min pappa!

Min pappa och jag hade verkligen en far-dotter relation. Han kallade mig för ”Kalle” när jag var yngre. Ja, hur var han egentligen? Alltid på språng skulle jag nog säga. För han var nästan alltid på väg någonstans eller på väg att göra något. Det hände alltid något runt honom. Tills nu.

När jag var liten såg jag upp till min pappa, det gör säkert många barn. Pappa var en fixare. Det som inte han kunde var inte lönt att fixa. Jag tror nog alla upplevde pappa så. Hade man ett problem kollade man alltid med honom först om han hade någon lösning innan man la ner. Pappa var en liten uppfinnare. Fanns inte det verktyget i garaget som vi behövde för att meka bil ja, då gör vi ett sådant verktyg. Fram med svets och lödapparaten.

Han var prylgalning. Tror vi hade det mesta hemma som kom ut på marknaden. Allt från bakmaskiner till goopeder och rymdfarkoster som grannarna sa om vår parabol. Jag tror pappa var glad, det är svårt att se mig framför mig idag hur han då för kanske 25-30 år sedan hade för min.

Han hade en däckverkstad när jag var liten, jag kan än idag känna mig lite hemma när jag kommer in på en däckverkstad och känner lukten av gummi. Kompressorer som låter och hur däcken liksom smäller till när man precis fyllt upp luften när man satt dit en ny fälg och. Det är liksom barndomsminnen.

Sen tog pappa över farfars målerifirma. Den gick väl ganska bra till -90s krisen kom och allt med det. Jag var väl uppe i mitt ”tonårsliv” så jag la väl ingen större vikt i hur vidare det gick med allt. Vi fick lov att sälja villan och flytta in i verkstan. Eller i lägenheterna uppe på. Men det gjorde mig inte så mycket. Jag hade bara några månader kvar i högstadiet sen skulle jag börja ny skola. Eftersom pappa var egenföretagare var jag ofta med pappa på jobbet, det var super kul. Han hade jätte roliga, snälla och trevliga killar som jobbade för honom. Bland annat jobbade min morbror för pappa så honom har jag väldigt god relation till. Många sommarlov åkte vi ut till vårt landställe som vi hyrde ute i skärgården, vi hade en egen ö. Vi tog med våra kaniner dit, vi var ju där hela sommarlovet. När jag blev större hjälpte man till på firman med det man kunde. Det var en hel del gräsklippning och städning. Men jag var även hantlangare på verktyg och tvättade en och annan bil. Att få vara med pappa på alla hans tokiga upptåg har lärt mig en hel del. Helt enkelt ”det kan inte vara så svårt”!

Min pappa älskade båtar och fiska. Trots det var han en badkruka. Det skulle vara bra varmt både i solen och i vattnet innan han doppa sig. Men han älskade vara på ön, där kunde han skrota med det mesta. Fiskade han inte med spö, la han nät eller laga något det fanns ju alltid något som skulle fixas. Behövde han en stund för sig själv tog han stafflit under armen och en målarduk och åkte till någon kobbe för att måla. Han var super duktig. Jag är nog lite avundsjuk på pappa. Han var så duktigt på så mycket. Undra om han hade några gränser på ”det går inte”?

I min uppväxt fanns väldigt många vänner runt mina föräldrar. Jag kände mig väldigt trygg trots detta hände det ändå att en av pappas vänner utnyttjade mig sexuellt. Det var en stor skam för mig när mamma och pappa fick reda på det. Mest besviken vart jag på pappa för han pratade aldrig om det med mig.

När jag flyttade hemifrån hade mina föräldrar skilt sig. Jag tog över en hund från en vän som jag och pappa hade delad vårdnad på. Det vart pappas bebis. Pappa hjälpte mig mycket med flyttning och kom ofta in på jobbet och snacka. Han flyttade ifrån verkstaden längre ut på landet. Då var det nästan som skrivet i sten att alla mina lediga dagar skulle jag tillbringa med honom. Råkade jag ha något annat inplanerat så lät han tok besviken. Nästan lite trulig. Som vanligt med pappa skapar han jobb så ini bängen åt sig. Hade han inte nått att göra hemma på gården så åkte han till husvagnen som stod på campingen och fixa med något. Eller så fiskade han.

När jag meddelade att jag och min sambo skulle flytta tror jag nästan att pappa fick sig en tanke vurpa. Han sa aldrig något. Men kort efter att vi flyttat 30 mil kom han på besök och ville ha hjälp att leta hus. Det tog inte mer än max 6 månader så hade pappa köpt ett hus 1 mil ifrån mig. Han erkände att han inte kunde bo kvar, fast båda min två bröder var kvar i stan. Men faktiskt, här på landet lugna pappa sig. Inte många tror mig när jag säger det. Men han tog det lugnare. Vet inte om det är miljön i sig som gjorde det. Visst han flyttade in i en stor gård med stora uthus och ett skal till boningshus. Det var till och börja om från början det var bara toaletten inred. Pappa skötte sitt och jag skötte mitt. Visst han kunde ringa 10 gånger på en dag bara för och meddela vad som hänt honom. Jag såg det aldrig som irriterande det var ju min pappa.

När jag fick mitt första barn och ringde pappa för att gratulera honom klockan 4 på morgonen grät han. Han kunde inte hålla sig av lycka så klockan 6-6.30 hade han ringt min farmor och farfar för att berätta. Jag drömde om att pappa skulle ta med mina barn ut på sjön och fiska, mecka bilar eller vad nu som behövdes lagas. Pappa är ju inte den där morfar/farfar typen men han är barnkär. Idag är pappa både farfar/morfar. Tyvärr har han ingen relation till sina barnbarn. Det är så sorgligt. När jag tänker på vilka fina relationer jag hade till mina ”gamlingar” blir jag gråtmild.

Snart för 4 år sedan vändes hela världen upp och ner. Min pappa fick en kraftig hjärnblödning stor som en apelsin på vänster hjärnhalva. Han flögs med helikopter till Uppsala för att få den absolut bästa vården. Där han opererades efter en vecka. Han var nedsövd för att hjärnan inte skulle ta så mycket skada. Jag och min man åkte dit för att hälsa på. Det var min pappa som låg där i en sjukhus säng med massa slangar och helrakat huvud. Han såg så fridfull ut. Jag undrade vad som på gick i hans huvud. Det tog cirka 3 veckor innan man kunde säga lite hur det kanske kunde bli. Pappa var halvsides förlamad och hade tappat talet (afasi). För oss runt omkring var detta som en total chock med allt var det nu innebar. Hur skulle det nu bli med allt? Pappa fick komma hem till sitt eget landsting där han fick den bästa vården som dom kunde bistå med. Efter cirka 6 månader fick pappa äntligen komma hem. Till ett lite ombyggt hus, som nu var handikapp anpassat.

Idag behöver pappa hjälp med det mesta. Han har dock tränat upp sig så pass att han kan ta sig i och ur rullstolen själv. Han kan rita med vänster hand medan höger arm är total förlamad. Han bor i sitt hus men kommer inte och hälsar på längre. Vi ses väldigt sällan det är en helt annan historia.

Jag saknar min pappa, även om han finns där så är det inte han. Jag har drömt många, många drömmar där han pratar och säger hur mycket vi betyder för honom.

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (17 röster)
Min pappa!, 3.5 out of 5 based on 17 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.