Kluven

Hur känner man sig när man har svikit dem som älskar en mest? När man har ljugit, lurat och stulit från de som står en närmast? När man inte känner att man förtjänar deras kärlek längre?

Jag ska tala om hur man känner sig. Man skäms. Man får självmordstankar. Man undrar om ens kära skulle sakna en ifall man försvann i det evigt mystiska som kallas döden. Man undrar hur man kunde fatta de här besluten, hur man kunde vara så evinnerligt korkad. Man hatar sig själv, samtidigt som man vill tycka synd om sig själv och få medkänsla från andra. Sliten mellan olika sinnesstämningar. Man vill gottgöra det på något sätt, fast man vet inte hur man någonsin kan väga upp för det svek man har begått. Känslan av förakt mot de som kanske inte på flera år helt kommer att förlåta en finns också där. Alla känslosvall tar livet av mig. Jag vet inte ens vem jag är arg på.
Jag har hittat definitionen av att vara kluven.

Hur kunde jag? Förtjänar mina älskade det jag gjorde mot dem? Kommer jag att kunna skita i att försöka gottgöra dem? Borde jag överösa de med blommor och choklad i ett försök till upprättelse? Nej, vänta, det går inte, jag är ju för lat för att försöka skaffa pengar på ett hederligt sätt. Ska jag försöka att med ord lova att jag ska bättra mig. Aj fasen, det går ju inte heller, ingen litar ju på mig längre. Kan jag bättra mig genom att intala mig själv att jag ska bli en mer disciplinerad och ärlig människa, så att det sker en långsam förändring som gör att jag kan bli en ny person som man kan lita på och umgås med?

Frågor åt båda hållen, men inga svar. Jag har hitta definitionen av att känna sig kluven.
Jag har tappat lusten att anstränga mig åt något överhuvudtaget. Jag tar alltid genvägar. Jag blir lätt beroende av fel saker. Jag ljuger för att uppnå mina egna behov, eftersom det känns som om att jag aldrig kommer att få uppleva känslan av att få behoven tillfredsställda. Cigaretter, snus, spel. Internet, pengar, musik. Böcker, skulder, kvitton. Uppmärksamhet. Det summerar väl upp några av dem, antar jag.

Jag behöver hitta ett sätt att hitta mig själv. Jag behöver något eller någon som hjälper mig på rätt köl igen. Jag vill bli erkänd för något. Musik, den här boken, vad som helst som gör att de jag älskar slutar se på mig som de gör nu. Jag vet inte ens varför det skulle hjälpa. Jag kommer på mig själv i detta nu hur jag tänker vad som skulle hända ifall det jag skriver blir en bästsäljare. Det är kanske det som är problemet? Mycket snack och lite verkstad, som en av de jag älskar brukade säga. Eller brukar, men det känns inte som om jag förtjänar att prata med henne längre. Fast jag vill ändå…
Oj, jag har visst hittat definitionen av att känna sig kluven.

Jag trodde att jag visste vem jag var. Men eftersom en liten skitunge som struntar i andra och blir arg för att andra har det skitungen inte har, och dessutom införskaffar sig det genom svek, lögner och bedrägeri, inte är den jag vill vara, så betyder det att jag inte har hittat mig själv riktigt än.
Något nytt måste ske för att mina tankar ska sluta vara kluvna. Den här själen så nedsotad med skam att jag inte vill ha den längre. Den måste bytas ut. Jag måste bygga upp mitt sätt att leva från grunden igen. Hm. Deja vu. Bortsett från att jag nu skriver ner mina känslor. Jag måste bättra mig på riktigt den här gången. Jag måste bättra mig PÅ RIKTIGT den här gången. JAG MÅSTE BÄTTRA MIG PÅ RIKTIGT DEN HÄR GÅNGEN! Fast jag vill inte…
Ja där ser man, jag har visst hittat definitionen av att känna sig kluven.

Om någon skulle läsa detta, kanske det bara verkar som en snyfthistoria för att bli en djup, svåråtkomlig, svinaktigt rik författare som inte blir lycklig av pengar. Eller ha ett sken av att vara det i alla fall. För två veckor sedan skulle så antagligen vara fallet. Jag skulle inte bry mig om vad jag egentligen skrev. Jag skulle skriva för att folk skulle berömma mig. Nu skriver jag i ett försök att rensa mitt huvud från det som sitter och biter mig i känslocellerna. Jag antar att det är ett första steg på vägen till förbättring. Herrejävlar, det gick! Jag delar med mig. Borde jag lita på mig sjölv och fortsätta? Det vet jag inte, eftersom jag inte vet hur jag bedömer rätt och fel längre.
Shit, Jag har definitivt hittat definitionen av att känna sig kluven.

***
Av ”Jekke”

VN:F [1.9.11_1134]
2.5/5 (8 röster)
Kluven, 2.5 out of 5 based on 8 ratings

1 kommentar

  1. Vafan Skriver:

    Man tar sig för pannan.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.