Garp

Lissie var egentligen döpt till Elisabeth, något som kanske bara hennes morsa kom ihåg. Hon studerade konst och konsthantverk, och drygade ut studiepengarna med att göra skyltningar i ett par butiker i centrum. Jag hade stött ihop med henne ofta det senaste året. Jag brukade äta lunch på lördagar och söndagar en uteservering som frekventerades av våra gemensamma vänner. Hon brukade ta vägen förbi när hon promenerade med sin hund, och slog sig ned en stund med en kopp kaffe om det fanns några bekanta där. Det ledde till att vi brukade välja ett bord nära staketet runt serveringen, där hon kunde förtöja hunden.

Hunden var en schäfer som hette Garp. Inte efter John Irvings roman, sa Lissie, utan ”Garp” för ”tysk”, som i Garphyttan; ”German Shepherd heter dom utomlands”, sa hon. Ibland fick han sitta på utsidan, men oftast låg han under bordet närmast staketet och hoppades på en bit wienerbröd eller en tum grillkorv från bordet.

Det var ingen som frågade varför hon höll sig med en stor hund som säkert åt som en häst, för i stadsdelen där hon bodde behövde ensamma kvinnor en hund som beskydd. Rotweiler, Dobermann eller boxer, ju större desto bättre. Därför var det inga invändningar från hyresvärden eller grannarna i trappuppgången när hon och Garp flyttade in.

Det var mot slutet av min tid i Göteborg som jag började inse att jag nog var förälskad i henne. Inte bara för att hon hade fina former utan att vara överviktig, utan också för att hon nästan alltid var glad och positiv, och för att hon stannade upp med några vänliga ord till oss även när hon inte hade tid att slå sig ned.

Så fick jag ganska plötsligt ett anbud om ett jobb i Stockholm, som skulle ge chanser till bättre utsikter för en karriär. Jag började grubbla över vad jag skulle göra. Jag var inte tillräckligt involverad med Lissie för att det skulle vara läge att be henne följa med mig till Stockholm. Jag hade inte ens varit till sängs med henne. De enda gångerna vi varit riktigt på tu man hand var när vi gick på bio och hon hade lämnat hunden hos sin morsa. Det verkade alldeles fel börja en intensiv uppvaktning nu, när vi båda visste att jag snart skulle lämna stan.

Sista gången vi gick på bio hade filmen kommit fram till ett andlöst romantiskt ögonblick, och när vi tryckte oss tätare tillsammans, halkade min överrock åt motsatta sidan och en massa småpengar föll ned på golvet med oväsen som fyllde hela salongen. Det hyssjades förstås från alla håll.
Jag började inte plocka upp slantarna på ett tag, i hopp om att några inte skulle ha upptäckt vem som tappat dem. Lissie skakade av skratt men höll sitt ansikte mot min axel för att inte skratta högt. Hon fnittrade fortfarande när filmen var slut, ensam om att göra det i kön mot utgången. När vi hade hämtat hunden och kom till hållplatsen utanför där hon bodde skulle hon ta en extra runda till en plantering där han brukade förrätta sina behov. Hon skrattade fortfarande när vi såg spårvagnen komma, och i stället för att kyssa mig, hoppade hon upp och kramade om mig med både armar och ben, och jag kände hur skrattet fortfarande bubblade inom henne.

Veckan efter flyttade jag till Stockholm. Kvällen innan träffades hela gänget på en gemytlig krog för ett farväl-party, och jag blev kysst av samtliga flickor, Lissie grundligast. Nästa morgon lastade jag bilen, lyckades få in allt bohag utom ett par gamla stolar som jag ställde vid soptunnorna nere på gården, och startade. Innan man blivit 25 har man ju inte så mycket ballast.

Det blev vinter innan jag kom ned till Göteborg igen. Det hade med jobbet att göra, men jag räknade med att få några timmar över. Jag ringde Lissie och frågade om hon skulle vara upptagen på kvällen – i så fall skulle jag ta nattåget tillbaka. Hon sa att hon inte hade något planerat, så det vore fint om vi kunde ses. Jag låste in min väska i en box på Centralen och tog spårvagnen till huset där hon bodde

Vi gick till en kvarters-restaurang i närheten, och när vi gick fick vi en påse med vad som blivit över av vår mat, plus en del köttslamsor som kocken ville bli av med.

Lissie bodde i en etta med kök och en liten sovalkov. En typisk lägenhet för den gamla stadsdelen – större utrymmen tyckte inte de som bestämde på den tiden att vanligt folk behövde. I alkoven låg en trasmatta ovanpå ett stycke skumplast, Garps liggplats. Han kom fram till mig och viftade på svansen. Det verkade som om han kom ihåg mig. Han var förstås glad när han fick lite lyxigare mat än vanligt. Han åt upp alltsammans, drack lite vatten, gäspade och lade sig igen.

Hon hade en flaska vin i skafferiet med hälften kvar, som hon delade upp på två glas, och sedan satt vi en stund och pratade och lyssnade på hennes nyköpta Miles Davis-skiva. Det var så trevligt att jag glömde bort tiden, men så tog vinet slut, och då tittade jag på klockan.

”Jösses! Har du en telefon – jag måste ringa efter en taxi, annars missar jag tåget.”

Jag ringde upp, men allt jag hörde i andra ändan av linjen var”Taxi,var god vänta”.

”Med spårvagn kommer jag nog inte till Centralen i tid.”

”Du kan väl stanna här då. Var har du dina prylar?”

”I ett fack på Centralen.”

”Det är lördag i morgon, så du har inget att oroa dig för.”

”Jag har ingen pyjamas.”

”Jag tror du klarar dig utan.”

Jag tittade på hennes säng. Den bestod av en stor spånplatta över ett antal mjölkflaske-backar och med en 10-12 centimeter tjock fyrkant skumplast. Ovanpå den en filt och ett duntäcke. Det hela var närmast kvadratiskt, så det var gott om utrymme. Hon släckte i taket och slängde en scarf över lampan på nattduksbordet för att dämpa ljuset. Sedan släckte hon i köket och stängde dörren.

Medan vi stod upp och började ta av varandra kläderna, hördes lätta kvidanden från köket. Det tog ett par minuter innan vi klätt av varandra och kröp ned i sängen från var sin sida. Jag började smeka Lissie samtidigt som det hördes skall från köket. Hon steg ur sängen, öppnade dörren till köket och sa ”Plats!” och ”Tyst!”. Sedan kom hon tillbaka till mig. Nu gled hon ned under täcket, gled med hela hennes kropp mot min, och jag trodde jag var i paradiset.

Men då började skällandet igen.

”Herregud, klockan är halv tolv, vad ska grannarna säga?” Hon steg upp med ett ryck, öppnade köksdörren och lät Garp komma in. Sedan drog hon in hans bädd till hörnet av rummet, pekade på den och sa ”Plats!”. Hon började bli arg. Jag var förstås upptagen med att titta på hennes bröst med de stora bröstvårtorna. Och jag konstaterade att hon var en äkta blondin, men jag hade väl aldrig trott något annat.

Hunden rörde sig inte.

Lissie kröp ned i sängen igen, och då klev Garp upp på den och lade sig mellan oss. Jag försökte puffa på honom och Lissie steg upp igen och pekade på hans korrekta liggplats, svor lite och upprepade ”Plats!” utan verkan. Till slut suckade hon, släckte sänglampan och sa ”Jävla hund. Vi får väl försöka sova i varje fall.”

Trots att jag varit mera kåt än någonsin tidigare, lyckades jag faktiskt sova en stund, men vid tvåtiden vaknade jag av snarkningar. De kom inte från Lissie, utan från Garp. Jag kickade på honom ett par gånger och fick honom att sluta snarka, men det tog en stund att somna om. Strax efter fem vaknade jag igen och klädde på mig. Garp reste sig när jag öppnade dörren till köket, och Lissie vaknade av rörelsen.

”Jag tar första tåget”, sa jag. ”Ring mig om du kommer upp till Stockholm. Jag har ingen hund.” Och jag kysste henne på kinden och började fotvandra mot Centralen.

Det tog 12-15 år innan jag såg henne igen. Och då såg hon inte mig, för jag satt i en spårvagn vid Haga kyrka i riktning Järntorget, och hon gick på trottoaren tillsammans med en man i lodenrock och hatt. De släpade med sig en liten grabb i sele, och framför dem trippade en vit pudel i koppel. Hon såg inte särskilt lycklig ut. Inte som när hon hade Garp.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (1 röst)
Garp, 3.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.