Ett olyckligt glatt slut

Hon visste, nej hon har alltid vetat att han var den rätte. Från hans gyllene bruna hår, till hans varma leende som var bara mot henne. De hade gift sig unga på grund av att hon bar hans barn. Även om barnet inte var planerat och han fick ge upp sin dröm så log han samma varma leende mot henne. Även i denna stund när han står på dödenstrappsteg ler han. Hon känner sig tung och går in och ut ur medvetandet. Hon tittar upp mot hans ansikte men det är suddigt, hennes ögon är fyllda av tårar. Hans ansikte är rött men hans leende kvar. Han försöker säga något men hon kan inte höra, det är bara ljudet av Piiiip! som låter i hennes öron. Tillslut så orkar hon inte hålla sig vaken och somnar.
Allt ser svart ut, men det är varken kallt eller varmt hon kan inte sätta ord på det. Helt plötsligt blir det ljust och hon står i ett fält. Solen lyser, vinden blåser och där står han. Han står under ett träd i skuggan och väntar, väntar på henne. Vinden blåser mot hennes ljus blonda hår, mot hennes äppelröda kinder. Hon känner det, det kan omöjligt vara en dröm. Då börjar hon springa. Det höga gräset slår mot hennes ben så det blir små sår, när hon kommer närmre börjar allt helt plötsligt brinna. Hon sträcker ut sin hand mot honom men han började skratta som sedan övergick till ett förskräckligt skrik när han börjar brinna.
Hon vaknar med ett ryck, svett rinner nerför hennes panna och en svår smärta slår henne överallt. Ljudet av maskiner och folk ekar i det vita rummet. Hon försöker röra sig men smärtan är för uthärdlig så hon ger upp.
”Hon hade tur att ens överleva.”
”Ja verkligen, när dem kom fram sa dem att det var hemskt! Blod var överallt och tydligen så låg hon medvetslös med en man som kramade om henne.”
”vem då?”
”tydligen hennes fästman, eller ja dem skulle snart gifta sig men han fick så stora brännskador, så fruktansvärt…”
Hennes hjärta höll på att stanna när dem pratade. Han är inte död, det kunde inte han vara! Han var ju hennes älskade och hon var hans, att leva utan honom var en omöjlighet. Hon kände tårar i hennes ögon, även fast det gjorde ont att ens gråta.
”Ännu hemskare var tydligen att hon var med barn… men när bilen krocka så dog den direkt.”
”Men gud… att förlora allt på en gång måste vara det värsta.”
Hon grät, tårar rann nerför hennes kinder. Hon ville skrika, skrika så högt att alla kunde känna hennes smärta, hennes sorg. Men hon kunde inte, det gjorde för ont. Hon ville inte leva längre. Aldrig har hon velat dö så mycket som precis i den stunden. Maskinen började pipa, första långsamt men sedan fortare och fortare. Läkarna kom inrusande och allt blev mörkt.
Två månader hade gått, dem hade vägrat släppa ut henne på grund av hennes psykiska stabilitet. Dem ansåg att hon var helt borta, och det var sant. Att leva för henne kändes som en smärta, en börda som hon ville absolut inte ville bära. Hon rullade sig fram i rullstolen till hans grav. Det fanns ingen grav till hennes lilla bebis, han hade dött i hennes mage och var inte mer än några månader. Tårar rann nerför hennes kind, denna gång var det glädjens tårar.
”Du blir den första och sista man jag någonsin kommer älska… vi syns väldigt snart, jag, du och våran bebis.”
Hon drog fram en pistol, med en skakande hand la hon den till hennes huvud.
”Förlåt mig…”
*Pang!*
Hon stod i ett fält med en bebis i famnen och hennes älskade i handen. Tårar av glädje rann nerför hennes rosenröda kinder.

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (11 röster)
Ett olyckligt glatt slut, 3.5 out of 5 based on 11 ratings

2 kommentarer

  1. Matilda Skriver:

    Den var riktigt bra!!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.5/5 (2 röster cast)
  2. Jag Skriver:

    Gud vilken bra!!!
    Sitter nästan och gråter här i soffan!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.