En vattendroppe i havet

Verkligheten kallar. Det irriterande ljudet vägrar sluta. Hon vill stanna kvar bland drömmarna. Allting är så vackert, så ljust, så lockande. Bara tanken på att öppna ögonen och släppa illusionen av ett grönskande paradis får henne att dra täcket tätare omkring sig. Det pipande ljudet blir allt starkare och svårare att ignorera. Till slut ger hon upp, öppnar ögonen och möts av ett mörker. Långsamt reser hon sig och drar upp persiennen för att se dagens prognos. Regn och blåst, ett riktigt höstväder. En tyst kamp utspelar sig i hennes huvud. Det är samma procedur varje morgon och den slutar alltid på samma sätt. Kanske gör den här dagen skillnad. Kanske är det idag allting vänder. Hon drar en djup suck och styr stegen mot badrummet.
Det varma vattnet sköljer över hennes beniga kropp och väcker den till liv. Hon tar god tid på sig, precis som alltid. Klockan har just passerat halv sju när hon iklädd sin röda morgonrock går ut i köket för att äta frukost. Lugnt tuggar hon i sig smörgåsen med ost och dricker en kopp te. Hon försöker att förtränga det som ska komma genom att peppa sig själv med positiva tankar. Ett halvhjärtat försök ger inte något nämnvärt resultat, men hon har inte gråtit än, inte ens känt att hon skulle vilja gråta. Det är i alla fall någonting. Inte en vinst, men inte heller en förlust. Plus minus noll.
Spegeln är hennes värsta fiende. I den syns alla fel och brister, ingenting går att dölja. Hon tittar på sin spegelbild och inser hur mycket hon hatar sig själv. Ingenting är bra, ingenting. Det har hon fått höra av alla andra i flera år nu. Himlande ögon, viskningar bakom ryggen och total utfrysning. De har tydligt visat att hon inte duger och hon har tagit emot utan att klaga. Låtit bördan på sina axlar bli allt tyngre och låtit dem trycka ner henne allt längre in i mörkret. Hon kastar ytterligare en blick i spegeln och plötsligt har bilden förändrats. Tjejen hon ser har en lugn och harmonisk utsida. Ögonen är tårfyllda, men det skrämmer henne inte längre. Ingenting skrämmer henne längre. Beslutet är taget och det finns inte en enda människa i världen som kan ändra på det.
För första gången någonsin går hon mot skolan med självsäkra steg. Hon vet att den här dagen på utsidan bara kommer att vara en bland alla andra. En vanlig dag då ingen pratar med hennes eller ens ser åt hennes håll, då lärarna väljer att blunda för det uppenbara istället för att försöka hjälpa och då hon går genom korridoren som ett spöke. På insidan är den här dagen historisk.
Hon går med rak rygg mot sitt skåp och på vägen tar hon sig god tid att noggrant studera alla hon möter. Snart ser hon mönstret, osäkerheten som verkar bo i varje person hon ser. Bristen på självförtroende som döljs av ett tjockt lager smink, dyra märkeskläder eller en tuff attityd som många gånger går ut på att trycka ner någon annan. Hon ser rollfördelningen i olika gäng. Hur dess medlemmar diskret kastar en blick på ledaren efter att de har sagt eller gjort någonting för att se reaktionen. Hon ser spelet som pågår och som alla tvingas delta i. Det är orättvist, helt utan några som helst regler. Med ens känner hon en sådan oerhörd lättnad, hon deltar inte längre i det här spelet. De andra har vunnit och hon är den ensamma förloraren. Det borde kännas som världens undergång, men hon kan inte låta bli att le. Det är över nu.
Det är som om hennes ögon har öppnats på nytt. Som om hon har blivit en ny människa. Det har aldrig någonsin känts så bra som nu. Hon känner inte den minsta tvekan och inte den minsta lilla oro. Fjärilarna i magen beror inte på nervositet, de är snarare ett tecken på förväntan. Förväntan över vad som ska komma och över hur omvärlden ska reagera. Kanske gör hon skillnad. Kanske får hon resten av världen att öppna ögonen och faktiskt se vad som händer. Hon hoppas av hela sitt hjärta att det ska fungera. Att hon på något sätt ska kunna hjälpa andra som lever med samma rädsla och samma oro som hon har gjort i hela sitt liv. Att hon ska bli nödraketen ifrån gruppen som samhället har glömt. Signalen som skapar förändring.
När det ringer ut bryr hon sig inte om att gå till sitt skåp, hon bara springer. Det har inte varit någon hemma på flera dagar och det lär inte vara det nu heller så hon vet att hon har gott om tid. Väl hemma sliter hon fram papper och penna och börjar skriva. Orden flyter på i en strid ström. Hon behöver inte fundera, pennan går liksom av sig själv.
Hon betraktar sin spegelbild och ser hur förändrad den är. Beslutsamma ögon, en stolt hållning och ett svagt, men ändå fullt befintligt, leende på läpparna. Plötsligt hör hon att det börjar plinga. Hon kastar en sista blick i spegeln och rusar sedan iväg. Ner för de tre trapporna, ut genom dörren och ett vigt hopp över staketet. Där kommer det. Tåget. Det kommer emot henne med en hög hastighet och utan att tänka kastar hon sig ut framför det. Hon tittar upp och det sista hon ser är förarens livrädda ögon, sen finns hon inte mer.
”Se dig omkring. Du är omringad av människor med drömmar. Människor med hopp. Människor som försöker hitta sina egna vägar. Hitta sig själva. I varje individ bor en osäkerhet. En osäkerhet att inte passa in. Att inte vara tillräckligt bra. Att inte få känna sig som en viktig del i allting som händer. En rädsla att bli ensam. En rädsla att bli utskrattad. En rädsla att inte bli ihågkommen. Vi har alla samma dröm; Att vara delaktiga. Att känna oss viktiga, behövda och älskade. Att hitta personen vi vill spendera resten av vårt liv med.
Se dig omkring. Du ser skrattande människor. Ledsna människor. Arga, irriterade och sorgsna människor. Varje ansikte uttrycker någonting, men du vet inte vad eller varför. En dröm kan ha krossats eller gått i uppfyllelse. Hinder kan ha kommit i vägen på stigen där man vandrar. Någon kan ha byggt en hjälpande bro över den brusande floden.
Se dig omkring. Så många människor du inte vet någonting om. Så många människor du har åsikter om utan att ens ha pratat med. Människor som spenderar timmar framför spegeln för att synas. Människor som använder attityder för att sticka ut och bli ihågkomna.
Se dig omkring. Vi strävar alla mot samma mål, men med olika förutsättningar och medel.”

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (6 röster)
En vattendroppe i havet, 3.7 out of 5 based on 6 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.