Depressionens vagga

I samma stund som det sista av den avslagna ölen sköljde bort de förhoppningar jag tidigare denna dag byggt upp hörde jag Cornelis Vreeswijk mörka stämma i bakgrunden, ”havet sköljer alla knotor rena.” Kanske var ölet det hav han menade, det hade kommit att bli det i mitt liv i alla fall. Det sköljde bort, och i vissa stunder, dränkte alla form av värdighet som någonsin byggts upp inom mig. Det sköljde min kropp ren från självaktning, och lämnade en livlös vålnad efter sig. Tänk att efter några öl finna sig i situationer man lovat sig själv att aldrig mer sätta sig i, och med människor man aldrig velat beblanda sig med över huvud taget. Jag förstår inte varför jag gång på gång sätter mig i denna obekväma sits, det verkar helt oundvikligt att ta avstånd från det jag verkligen avskyr, och fortfarande leva ett normalt liv. Kanske är det bara den här platsen som förstör allting, en liten avskild håla där man blir tvingad till att umgås med människor man aldrig annars skulle lägga märke till, för att klara av att leva ett till det yttre sätt normalt socialt liv. Jag måste härifrån, mina be-sparingar blir allt mindre, jag sjunker allt djupare in en oundviklig depression och mina drömmar om det liv jag egentligen vill leva känns allt mer avlägset. När jag var som djupast försjunken i depressionens avgrund kom så äntligen min kamrat.

Han beställde genast in en ny omgång, vid kvällens slut skulle våra organ simma i ett hav av nattens guld – ölet. Min kamrat var på samma nivå som jag, vi var båda fastkedja vid det sjunkande skeppet och bara ett under kan rädda oss från att för all framtid bli en del av Östersjöns botten. Vi måste härifrån. Vad som än händer kan vi inte stanna i denna destruktiva del av världen. Med fem minuter kvar till stängning var vi de enda gästerna kvar och bestämde oss för att gå hem och lägga oss, var och en åt sitt håll vandrade vi i den mörka november natten. På vägen hem bestämde jag mig att en gång för alla att krossen den kedja som höll fast mig och istället simma mot ytan. Jag började genast packa när jag kom hem, allt jag behövde fick plats i en ryggsäck och jag kände mig nöjd – och full, jag förstod att det var dags att sova.

Morgonen därpå sköljde bakfyllans vågor upp skammen och förståndet på medvetandets strand. Jag insåg att jag inte kan lämna ännu, jag har skola kvar. Fan tänkte jag för mig själv, att jag ska vara så feg, eller förnuftig kanske är ett bättre ord. Jag bestämde mig för att packa upp igen – samtidigt som skeppet fortsatte sjunka allt djupare ner i det kalla havet.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (8 röster)
Depressionens vagga, 3.0 out of 5 based on 8 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.