Aldrig ensam

Jag satt hemma med Karolin som vanligt på eftermiddagarna. Jag satt och väntade i mitt rum och väntade på att hon skulle komma tillbaka med saft och bullar.
– Kommer alldeles strax, ropade hon ifrån köket. Jag hörde något som trillade ner golvet och ett litet ”woops”. Så var det alltid, hon är så himla klumpig. När skulle hon komma in så att vi kunde prata om alla våra problem.
– Här kommer jag med bulle och saft! Krasch, hon trillar igen, självklart.
– Jag hoppas att vi någon kan umgås utan att behöva städa, sa jag och började plocka upp glaset. Jag var inte sur, fast det verkade som att hon trodde det.
– Försök att själv vara klumpig en dag, sa hon spydigt.
– Det var inte meningen att jag skulle låta sur.
– Ok, förlåt.
Jag och Karolin börjar aldrig bråka, bara småtjafsa någon gång ibland. Karolin gick iväg för att hämta papper att torka upp röran med. Jag undrar om jag och Karolin alltid kommer vara kompisar, det är svårt att veta.
När vi torkat upp röran och samlat upp glaset, tog vi bullarna från golvet och åt. Strunta i saften, tänkte jag.
– Har du någonsin tänkt hemska tankar om någon, frågade Karolin försiktigt.
– Nja, sa jag. Någon gång säkert men inget jag kommer ihåg.
– Ok.
– Du då?
– Nej aldrig.
Det kändes så skönt att ha Karolin. Hon visste allt om mig och jag visste allt om henne. Vi kunde prata om allt. Hon var hos mig så fort jag behövde henne. Bara ”poff”. Åh så skönt.
– Ska vi baka? frågade hon och avbröt mina tankar.
– Vi kan nog inte det, medgav jag.
Hon tittade lite ledsamt på mig, men hon förstod varför. Vi hade inte alla varor hemma och hon fick ju inte gå ut. Jag hatar att vi aldrig kan gå ut. Men jag vill ju inte att hon ska försvinna. Äsch, tänkte jag och släppte tanken. Hon är här och det är huvudsaken.
– Jag har alltid haft problem med skolan, började jag. Du vet när man ska plugga och så. Jag har inte tålamod för sådant. Jag undrar, känner du samma sak?
Hon satt tyst, hon svarade inte. Hon blev alltid så tyst när klockan snart var sex. Jag bestämde mig för att fortsätta prata ändå. Hon är en så duktig lyssnare.
– Det känns så konstigt att allt jag gör i livet känns tomt och ensamt, men med dig blir det annorlunda. Vi kommer alltid att vara vänner eller hur?
Denna gång nickade hon till svar i alla fall. Så fint, bara hon och jag här i mitt rum som vanligt. För alltid hon och jag på detta sätt. Varje eftermiddag året runt.
Jag hörde en nyckel i låset, mamma. Nu var det slut för idag med mig och Karolin.
– Hejdå, viskade jag.
Dörren öppnades och Karolin försvann.
– Hej, ropade mamma. Hur har det varit idag? Har Karolin varit här?
Jag svarade inte.
– Det är inte lätt, sa hon. När jag var i din ålder hade jag också en låtsaskompis.

***
Av ”Kniblickan”

VN:F [1.9.11_1134]
3.6/5 (12 röster)
Aldrig ensam, 3.6 out of 5 based on 12 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.