Aldrig åtskilda

Det var längesedan det hade varit så varmt som just den sommaren.
Sommaren då det ofattbara hände, något som fortfarande efter alla
år, gör mina ögon lika våta.

”Kom, ska du med”? ropade Jim i dörröppningen när jag satt ute på gräset utanför vårt hus denna varma sommardag.
Jag tittade upp och i mina ögon såg jag Jim, som var den finaste bror man kunde tänka sig.
Han med sitt guldbruna hår, blåa ögon och med ett leende som kunde få vem som helst att börja småflina.
Jim frågade nästan alltid om jag ville följa med. Han hade alltid varit som en beskyddare, någon att lägga mitt huvud mot när jag kände mig ledsen.
Jag svepte bort en del av mitt blonda hår som låg motvilligt framför mina ögon och frågande vart vi skulle.
”Kom så ska jag visa dig”! sa Jim och gick i snabb fart fram mot mig. Han tog tag i min hand och drog upp mig. Tillsammans började vi gå mot det stora majsfältet i närheten.

Det stora majsfältet låg som i ett skimrade hav som man bara ville kasta sig in i. Den glänste från ljuset av den starka solen som lyste likt en gigantisk stjärna på den ljusblåa himlen.

Jim pekade bort mot slutet av majsfältet. Ljuset från solen var så starkt att jag fick kisa med ögonen och förde handen ovanför för att kunna se vad det var.
Längst bort mot den ödsliga horisonten på en liten kulle, stod en stor, ensam ek. Den var vårt mål.
”Kom, så springer vi dit”! sa han och tog fart, och jag följde snabbt efter.
Majsfältet var högt och tätt, så jag fick vara snabb för att kunna hålla samma fart som Jim för att undvika att tappa bort honom.
Det var en härlig känsla att springa igenom. Att känna den mjuka marken under mina fötter, hur majsplantorna mjukt piskade mitt skinn, hur den ljumma vinden fläktade skönt mot mitt varma ansikte, och hur den ven genom mitt hår.
Allt tycktes plötsligt gå så mycket långsammare, jag sprang och sprang med mina späda, tunna ben, men tycktes aldrig komma fram till den stora eken på kullen.

Men så plötslig, var jag ute ur havet av majsfältet och jag såg hur Jim stod och stirrade mot den stora eken som hade sett så liten ut för bara en stund sedan.
Jag tittade upp mot Jim, och såg hur det stora ekträdet, med dess tjocka grenar som bildade en krona av alla dess gröna blad speglade sig i hans tindrande ögon.
Han stod som nästan hypnotiserad i flera sekunder tills hans ord bröt tystanden.
”Detta träd kallar jag för det magiska trädet”, jag brukar gå hit och klättra så ofta jag kan. Det har blivit som en vän.” Jim förflyttade sin blick till mig.
”Jag har aldrig visat eller berättat detta för någon annan förut, inte ens för mor. Du är den första som får veta det, men du får inte berätta detta för någon”.
Jim tog sats och sprang fram och började ta tag i en av grenarna och drog sig upp.
Jag tyckte trädet såg för stort för att jag skulle kunna klättra i det.
”Jag kan inte klättra, det är för stort för mig.”, sa jag med min spröda lilla röst.
”Klart att du kan, jag ska hjälpa dig att komma upp.”
Jag tog tag i en tjock gren med mina små armar och Jim berättade vart jag skulle ta grepp för att kunna komma upp. Både händerna och fötterna skrapades hårt mot det hårda, sträva trädet.
Jim tog tag i min hand och drog upp mig och vi satte oss mot varandra på varsin gren en bit upp i trädet. Det stora havet av majs svajande mjukt av den ljumma vinden, och långt där borta kunde man skymta vårt röda lilla hus med den lilla gården där mor stod och röjde i den varma solen.

Ända sedan vi var små så hade Jim tagit hand om mig, lekt med mig, talat om för mig att jag aldrig skulle prata med främlingar och att jag aldrig fick gå för långt bort helt ensam.
Jim var inte som andra pojkar, han var speciell, något som mor och far alltid sa. Även om de var lika stolta över oss båda, så visste dem med all säkerhet att Jim skulle nå framgång i livet, och att han alltid skulle beskydda och hjälpa mig. Det fanns nämligen inte många pojkar med en sådan omtänksamhet och mognad som han.
Han var inte bara omtänksam, han var även mycket smart. Han lärde mig allt som han kunde och som han var mest intresserad av. Det kunde vara allt från religion till konst och musik, för det var hans favoritämnen.
Han hade mycket fantasi, och använde sig av den till att göra sina spännande historier. Dessa var något som han delade med sig av till de andra barnen i byn.
I skolan kunde alla samlas kring honom på rasten och höra hur han med inlevelse i rösten berättade sina historier om trolldom, spöken och häxor. Det var oftast hemska historier, och en del barn blev till och med riktigt rädda.

Medan himlens blåa nyans blev mörkare och mörkare, berättade Jim en historia för mig om en pojke som en dag förvandlades till en galen gris för att hämnas på alla de som alltid hade retat honom.
Det var en hemsk historia med blodiga, kalla och våldsamma detaljer, något som en flicka i min ålder inte förväntades att vilja höra. Men jag njöt av hur hans berättade röst ändrades från mörk till ljus och från nasal till skrovlig för att ge liv till alla karaktärerna i berättelsen.

Mörkret föll rejält och solens ljusa sken blev till en brandröd färg som sakta sänkte sig längre och längre ner. Doften av gräset och de långa majsplantorna vajade i luften.
Vi bestämde oss för att det var dags att gå hem.
Jim klättrade ner och hoppade ner mot den fuktiga marken och lyfte sina händer för att ta emot mig.
Väl nere på marken, tog han min hand i sin och vi gav oss ut i det mörka majsfältet.

Hemma möttes vi av en orolig mor som kastade oss i sina armar och med tårar i ögon skrek att vi inte fick vara borta hemifrån så länge. Far stod i dörröppningen med en blick som sa mer än tusen ord. Han var en ståtlig man, någon som många hade respekt för.
Med sträng röst bad han oss båda att gå till sängs. Jag kände hans blick i nacken medan både jag och Jim med tunga steg gick upp till vårt rum.

Dagen efter fick vi båda en rejäl utskällning vid frukostbordet av både mor och far.
Orden från dem båda beblandades så man knappt hörde vad någon av dem sa.
Men Jim fick ta det mesta eftersom han var äldst.
Mor skrek åt Jim att det farligt att vara ute så sent och att dem båda hade blivit väldigt oroliga.
Jim reste sig plötsligt skamset upp, gick mot dörren, tog tag i handtaget, öppnade dörren och sprang ut.
I dörröppningen kunde jag se hans gestalt försvinna längre och längre bort, tills man inte såg honom mer.

Vi såg inte skymten av Jim på hela dagen. När dagen blev till kväll började vi alla bli oroliga.
Far begav sig ut med några andra män i byn för att leta.

Jag låg i min säng och tittade bort i hörnet av rummet, där Jims säng stod ensam och tom.
Jag kände en stark oro i kroppen, något kändes så väldigt fel på något vis, men jag visste inte vad det var.

De sökte hela natten och när morgonsolen skänkte sina första strålar var de fortfarande i full färd med att leta.
Plötsligt ropade en man till sig de andra. De samlades alla vid sjön bara några hundra meter från majsfältet och fann en pojke ligga alldeles vid kanten av sjön. De kunde alla konstatera att det var Jim och att han var död.

På morgonen möttes jag av att mor och far satt vid bordet i köket, de såg helt förstörda ut.
Då visste jag att något fruktansvärt hemskt hade hänt. Pulsen höjdes mer och mer, jag hade svårt att svälja pågrund av den stora klumpen i halsen. Mitt hjärta bara pumpade hårdare och hårdare.
Mammas ögon var alldeles röda och tårarna bara rann, jag hade aldrig sett henne så ledsen förut.
Hon viftade med handen att jag skulle komma. Hon tog upp mig i sitt knä och de båda började berätta vad som hade hänt.

Jim begravdes under den stora eken vid majsfältet. Det träd som för alltid skulle vara ”det magiska trädet”. Det träd som för alltid skulle vara vårt träd.
Jims begravning var stillsam, och väldigt tårfylld. Jag stod närmast med en bukett av blommor som jag hade plockat.
Jag kände den fuktiga doften från jorden som låg som ett berg bredvid graven. Jag släppte det lilla blomknytet som föll mjukt mot den lilla kistan.
Kistan omslöts av jord, och blommor ströddes på graven. Runt omkring trängdes en skara människor från byn, som alla ville ta farväl av min älskade bror.

Ord kan inte beskriva hur ont det gjorde och hur ensamt allt kändes utan Jim.
Jag besökte hans grav ofta, klättrade upp i trädet och pratade tyst för mig själv, för oftast kändes det som om han faktiskt satt där bredvid och lyssnade.

Åren gick, och till slut begav jag mig bort från gården och ut i världen för att leva mitt eget liv, men inte en dag gick utan att jag tänkte på Jim.

Efter många år var jag tillbaka.
Jag blickade bort mot det skimrande havet av majsfält och min blick mötte det träd som min bror Jim, en gång hade kallat för det magiska trädet.
Den ljumma vinden blåste i mitt ansikte och doften från gräset kändes bekant.
Jag begav mitt bort.
Jag steg försiktig in i det höga majsfältet jag en gång sprungit igenom. Medan jag med snabba steg tog mig igenom de piskande bladen, färdades jag tillbaka i tiden. På nytt kände jag mig om den flicka jag en gång var och hur jag följde efter Jim som sprang framför.

Jag kom ut ur majsfältet och stod nu öga mot öga mot eken med sina tjocka grenar och glänsande gröna blad, precis som den hade sett ut för länge sedan.
Under eken några meter bort, stod den lilla gravstenen helt för sig själv. Det enda som låg kvar var ett par vissna gula blommor.
Jag drog av en majskolv som hade blommat ut och lade den försiktigt på graven, jag kände en kall tår som föll ner för min varma kind.

Jag gick bort mot trädet, tog tag i en gren och drog mig upp. Jag satte mig på precis den gren jag en gång suttit.

För första gången på länge, kände jag en ljummen vind som plösligt omsvep hela mig.
Det kändes som om Jim satt där framför mig i ”det magiska trädet”, och hur han berättade sin historia om pojken som förvandlades till en galen gris….

Även om han nu var borta, så fanns han alltid i hennes hjärta.
Genom deras minnen och historier var dem aldrig åtskilda.
Hon väntar på den dagen dem möts igen, men tills dess blir det aldrig någonsin som förut.

VN:F [1.9.11_1134]
4.5/5 (2 röster)
Aldrig åtskilda , 4.5 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.