Minnen

Varje morgon när jag vaknar vill jag att dagen ska vara över. Jag öppnar ögonen och det känns som en att det ligger en stor sten på mitt bröst. Den gör det svårt att andas.
Stenen försvinner inte. Varje gång jag tar ett andetag känner jag den. Det är det starkaste och verkligaste minnet jag har av henne, och det är inte ens på riktigt.
Jag vet att stenen finns där, och jag känner den. Men jag kan inte röra vid den. Jag kan inte krossa den, eller få den att försvinna. Det gör mig arg. Jag vill skrika, slå och förstöra. Men det går inte. Jag måste hålla mig lugn och försöka att andas med djupa andetag. Jag måste försöka glömma. Men det är svårt. Minnet finns fortfarande kvar där inne någonstans. Det kommer alltid att finnas där. Hur jag än gör för att få bort den här stenen så går det inte.

Jag lider i tystnad. Försöker att vara glad och inte bry mig. Försöker att vara stark. Ändå så kommer minnena alltid tillbaka. Jag kan finna mig själv sitta och tänka på henne, utan att jag själv märker det. Det har gått flera år, men det går inte att bara glömma. Hur skulle jag någonsin kunna glömma? Det går inte att bara trycka på en knapp och så är alla minnen jag någonsin haft av henne borta. Det fungerar inte så. Inget fungerar som man vill. Men om jag hade haft den där knappen, då vet jag inte vad jag skulle göra. Skulle jag trycka, eller skulle jag låta bli? Om jag tryckte, då skulle allt försvinna. Allt lidande, allt gråtande och all ilska. Men de bra sakerna skulle också försvinna. Alla de bra och roliga minnena av henne. De minnen då vi skrattade och hade det bra. De minnena man faktiskt vill minnas, även om det gör ont. Det skulle vara ett svårt val, om jag hade haft den där knappen. Jag skulle inte kunna göra något annat än att tänka på den. På knappen och på henne. Det skulle ha gjort situationen ännu värre. Om det ens är möjligt.

Det känns som att jag är fast i en tunnel. En tunnel så lång att den inte tar slut. Jag går och går, men hittar aldrig fram. Hela den långa tunneln är fylld av henne. Den är fylld av hennes doft, hennes skratt och hennes underbara värme. Jag vet att i slutet av tunneln finns det ett ljus. Ett ljus som gör det hela så mycket bättre. Ett ljus som hjälper mig att gå vidare. Men hur jag än gör så kommer jag aldrig fram. Jag trevar i mörkret, jag följer hennes värme som jag vet inte längre finns. Men i tunneln finns den. Här vill jag stanna. Här vill jag bo. Här vill jag dö. Jag vill aldrig mer ut i den verkliga världen. Där finns bara hemska minnen av henne. Därför är det här jag trivs bäst. Här i tunneln. Det är här de riktiga underbara minnena finns. De minnen som gör att det känns som att hon fortfarande är här. Som att hon fortfarande sitter i rummet bredvid.

Hon finns inte kvar på jorden. Nu är hon bara en av de genomskinliga själarna som finns uppe i himlen. De genomskinliga själarna som vi inte kan se. Men som kan se oss. Det vet jag. Jag vet att hon finns någonstans där uppe, och hon tittar på mig. Hon vakar över mig, hon ser till att jag inte råkar illa ut. Det gör mig lugn. Det får mig att känna ro.
Men sedan händer något. Något som river upp såren igen. Något som gör att jag vill skrika. Något som fyller mig med hat och ilska. Men jag kan inte uttrycka känslan. Den vill liksom inte komma ut. Den trivs där inne. Den vill stanna där. Känslan gör mig trött och seg. Den får mig att börja tänka på henne igen, och när jag tänker på henne kommer stenen tillbaka. Den där äckligt obehagliga stenen som blir tyngre och tyngre ju mer jag tänker, och jag tänker mycket.

Jag önskar att jag hade spenderat mer tid med henne när hon fanns här. Jag önskar att jag hade uppskattat henne mer. Hon var alltid i närheten när man behövde henne. Hon fanns alltid där.
Jag ångrar nu allt illa jag någonsin sagt om henne. Alla de gånger jag svurit åt henne. Alla de gånger då jag skrikit och varit arg. Jag ångrar till och med de gånger då jag tänkt illa om henne. Eller de gånger jag varit det minsta lilla irriterad på något hon gjort.

Varför, undrar jag nu? Varför gjorde jag så? Varför tog jag mig inte tid till att vara mer med henne? Varför struntade jag i att prata? Men mest av allt, varför sa jag aldrig förlåt? Jag hatar mig själv för att jag aldrig bad om ursäkt, jag hatar att jag tänkte att det var bortglömt. Jag hatar att jag trodde att hon inte kunde bli sårad. Det är väl klart att hon blev sårad. Alla blir det. Även de som ser starka ut på utsidan, kan vara små och sköra på insidan. Jag hatar att jag inte förstod det tidigare. Nu är det försent, nu finns hon inte längre. Nu finns bara minnena och den vidriga stenen kvar.

Någon dag ska jag krossa den där stenen. Någon dag ska jag ta tag i den, lyfta den upp över huvudet och kasta den nerför ett stup. Ett stup fullt med vassa klippor som slår sönder den. Som gör att stenen smulas sönder och sedan försvinner. Men den dagen är inte kommen än. Stenen är inte tillräckligt stor, och jag är inte tillräckligt stark. Jag är inte redo. Men det kommer jag bli. Inte riktigt än bara.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (9 röster)
Minnen, 3.8 out of 5 based on 9 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.