Älska ovillkorligt och för alltid

Vi satt tysta en lång stund i min soffa. Jag kände en ilning av rädsla längst ryggraden, hur skulle jag börja? Min hals var slemmig och jag vågade inte prata för att jag visste att rösten skulle avslöja mig, men jag fick inte vänta länge till. Varje sekund jag tillbringade med honom, varje sekund som passerade, skulle såra honom ytterligare sen. Jag tog ett djupt andetag och sneglade på honom en gång till. Hans ansiktsuttryck var omöjligt att läsa av. De svarta ögonen var smala och pannan rynkad, läpparna var smala och sammanpressade i ett hårt sträck. Han hade sina muskulösa armar i kors över bröstet. Han var så vacker. Nu gäller det, jag har låtit det här gå alldeles för långt.
”Ken?” frågade jag och avbröt hans tankar. Han skakade på huvudet och blinkade ett par gånger.
”Ja?”
”Jag måste berätta en sak”
”Ja?”
”Jag var hos doktorn idag” jag försökte hålla kvar kontrollen i rösten
”Och..?”
Mina hjärtslag blev snabbare och jag kunde höra pulsen bulta i öronen.
”Han sa att… jag har fått en infektion i bröstet” han avbröt mig
”Jag vet vad det är för datum idag, okej?”
”Va, vadå för datum?”
”Du behöver inte lura mig, jag vet att det är första april idag” han log ”föresten, jag är imponerad, tänk vilken framtid du har framför dig, du är ju grym skådis!”
Och så brast jag i gråt.
”Nej, nej jag har ingen framtid, jag skämtar inte!”
Jag hann inte se hans ansikte för de vällande tårarna, och jag brydde mig inte och bara lät misären ta över. Jag återvände till den tryggaste platsen i världen, Kens famn ”Varför, varför just jag?” snyftade jag
Han var stel, orörlig som en staty. Den reaktionen var inte väntad.
”Om du skämtar…” röt han
”Nej, man skämtar inte sådant!”
Han knuffade bort mig och ställde sig upp ”NEJ!” skrek han och slog armbågarna mot bordet ”Nej, det kan inte vara sant, hur länge?”
”Det började i september” jag försökte låta lugn
”Nej, hur länge har du kvar?”
”Ett par veckor kanske, jag vet inte”
Hans ögon glödde av smärta och en tår trillade ner för hans kind. Han spände käkarna och började slå nävarna mot väggen. Hur kunde jag hjälpa honom? Vilken sorts tröst skulle kunna få honom att må bättre? Jag lade ena handen på hans axel ”sluta, snälla, sluta.” viskade jag
”Du får inte! Fattar du, lämna mig inte, snälla!” jag vände mig mot hans ansikte och ställde mig på tå för att nå fram till hans läppar. Det smakade salt av blandningen av våra tårar och de brände vi konturen. Jag flätade mina fingrar i hans svarta hår och försiktigt lade han mig ned på soffan. Sedan låg vi där och somnade i varandras famn.
När jag vaknade låg jag ensam med en kulle under huvudet och en filt över mig, en lapp låg vikt på borden. Jag vek upp det och där stod det ”jag kommer snart, ät middag utan mig, älskar dig, Ken”
Jag ställde mig upp och kände en ilning av smärta i bröstet. Snabbt kippade jag efter luft och ramlade på soffan igen. Luftgångarna kändes trånga och det blev svårare att andas. Inte nu, tänkte jag
”Hjälp!” jag tog tag i hemtelefonen och slog på hans nummer, flera signaler gick och sedan sa den kvinnliga rösten: abonnenten du försöker nå, kan tyvärr inte ta ditt samtal just nu…” jag lade på och slog ett nytt nummer. Det gick cirka fem minuter och sedan blev jag inlastad på en bår i den vita bilen. Jag fick en syremask, som hjälpte mig att andas.
Den starka belysningen, vita väggarna och de pipande ljudet från maskinen som visade mina hjärtslag på sjukhuset gjorde mig illa till mods. Jag hatar verkligen sjukhus! Jag hade nålar i armen och under näsan hade jag en sladd. Det var tomt i rummet, jag var ensam, men inte länge till. En sjuksköterska kom in.
”Hej, vad trevligt att du är vaken!” sa hon medan hon fyllde på droppåsen med mer vätska.
”Vad, hände?” frågade jag
”Du fick en liten hjärtattack, ingen fara”
”Får jag gå hem snart?”
”Åh, jag ska nog hämta doktorn, jag tror att han vill prata med dig.”
”Okej” sa jag, det är alltså nu det gäller, nu ska han säga att jag ska dö snart. Det knackade på dörren
”Kom in!” sa sköterskan. En man med vit rock stod vid dörröppningen ”åh, doc., jag bytte droppåsen och fyllde på morfin.”
”Tack, Susanne, du kan gå nu” sa han och hon skyndade sig ut.
”Du var Emily, va?” jag nickade och han antecknade något i sitt block.
”Jo det är såhär, du är i väldigt dåligt tillstånd just nu. Och jag vill inte göra dig ledsen, men idag, ikväll, ska vi göra en väldigt svår operation. Du förstår, din blodtyp är väldigt ovanlig och jag vet faktiskt inte vad jag ska kunna få ett nytt hjärta åt dig, som sagt har du väldigt ovanlig blodtyp.”
Jag kände hur mina ögon började fyllas av vätska ”Doc.? Kan jag få be om en sak?” frågade jag
”Vad som helst”
”Får jag träffa Ken en sista gång”
”Han den där stora killen med svart hår?” frågade han och jag skrattade
”Ja”
”Visst, han är faktiskt här, i cafeterian”
”Bra!” sa jag och log. Doc. gick och jag blev ensam i rummet igen. Jag kände mig förkrossad, snart inom några timmar skulle jag dö och bli till luft, inget, nolla. Jag skulle få träffa Ken en enda sista gång till. Jag slöt ögonen och lät tårarna falla.
Något mjukt snuddade vid mina läppar och en bekant röst viskade mitt namn. Jag öppnade ögonen och där låg han, på mitt bröst. Kens hår kittlade mig på hakan och jag började leka med det.
Jag kände att han var försiktig med att inte krossa mig med sin tyngd.
”Förlåt mig” viskade han
”Jag älskar dig”
”Älskar dig mer”
Jag slöt ögonen och för ett kort ögonblick glömde jag bort allt annat i världen förutom den personen som låg på mitt bröst. Ingenting hade någon betydelse, ingen mening.
Men helt plötsligt börjar monitoren pipa och Ken grips av panik. ”Kom hit!” ropar han, sedan minns jag inget mer än att alla människor samlas omkring mig och håller mig fast medan jag kämpar emot till att nå fram till Ken. De stänger honom ute och ger mig något sömningsmedel.
Och sedan… slut! Tomt, inget. Ingen smärta, bara den vita döden. Jag var fullkomligt till freds, och det kändes bra, ingen mer oro. Allting var slut nu.
Jag var säker på att Ken var stark nog att gå vidare i livet, han skulle hitta någon söt tjej som skulle föda massa ungar och de skulle leva lyckliga. Det finns inget mer jag önskar honom nu än lycka. Han förtjänar det! Och jag kommer alltid älska honom lika mycket. Ovillkorligt och för alltid.
”AJ!” skriker en röst
Och så kommer den plötsliga smärtan i bröstet.
Vad? Är jag inte död än? Men hur…? Det måste vara något fel. Döden ska ju vara fridfull, min kropp ska inte behöva verka mer. Snart börjar smärtan långsamt föras upp för benen armarna och huvudet. Ett svagt eko piper någonstans långt bak i öronen och jag kan till och med urskilja mitt namn ibland. Jag kunde se små vita glimtar under de mörka och tunga ögonlocken. Jag försökte hitta rösten, men jag misslyckades nästan omedelbart.
”Hon vaknar nog snart” hörs en manlig röst säga.
”Jag måste bara säga att tjejen hade riktig tur!”
”Verkligen! Vilken gentleman!”
”Emely, hör du mig? Det är doc., öppna ögonen är du snäll”
Doc. alltså, så jag överlevde? De lyckadesmed operationen! Jag kämpade och till slut lyckades jag öppna ögonen.
”Doc.?” mumlade jag
”Ja! Titta hon är vaken!”
”Lever jag?” det var en ganska korkad fråga men jag behövde verkligen en bekräftelse.
”Ja, kan du förstå, vi lyckades, du kan åka hem redan idag. Systern har redan samlat dina saker”
”Tack doc.” sa jag och gjorde ett försök att le, men lyckades inte riktigt.
”Vila en stund så ber jag en taxi köra dig hem”
”Bra”
”Men om du vil stanna ett tag till så går det bra…”
”Nej tack!” sa jag lite för högt och för hastigt.
”Okej, men jag låter dig vara ensam.” sa han som stängde dörren bakom sig. Sedan ställde jag mig upp och höll mig fast i sängkanten för att hålla kvar balansen. Jag var yr och behövde sömn, men jag orkade inte stanna på det här stället en enda sekund till.
Snart skulle jag få träffa Ken och vårt lyckliga liv skulle fortsätta. Vi skulle ha vårt lilla bröllop som jag har drömt om, sedan skulle vi flytta till något mysigt litet hus, där det är lugnt och fint. Jag undrade om han redan visste om att operationen var lyckad. Fast nej, det går inte, då skulle han redan varit här. Jag föreställde mig hans ansikte när han skulle få se mig. Han skulle le och kasta sig på mig så att jag skulle ramla omkull. Snart, snart skulle vi bli oskiljaktiga. Jag längtade så mycket efter hans mjuka läppar och de muskulösa armarna runt min midja.
Jag tog min väska som stod på nattduksbordet och började gå mot utgången. Där stod en taxi och väntade på mig. Medan vi åkte var jag försjunken i mina fantasier om Ken.
”250 kr. Tack!” sa taxichauffören och jag gav honom pengarna.
”Tack!” sa jag glatt och gick ut ur bilen vid vårt hus. Jag letade reda på nyckeln och när jag hittade det på botten i väskan vred jag otåligt i nyckelhålet.
Till min besvikelse var huset tomt. Jag tog telefonen och skulle precis överraska Ken när jag såg den vikta lappen hänga fast på en magnet på kylskåpet. Jag vek ut lappen och läste orden:
”Förlåt mig, jag kommer alltid vara med dig, för att mitt hjärta slår i ditt bröst, älskar dig. Ken.”

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (62 röster)
Älska ovillkorligt och för alltid, 4.0 out of 5 based on 62 ratings

15 kommentarer

  1. Sara Skriver:

    Åh, så bra!! Jag döör! jag till och med grät på slutet!!!! Sjukt bra!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.1/5 (7 röster cast)
  2. fast i verkligheten Skriver:

    GUUUUD!!!!!!!!!!!!! Tårarna bara rinner inombords!
    SSÅÅÅÅÅ BRAAA!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (5 röster cast)
  3. Jessica Skriver:

    Jätte bra!!! Älskar den, så sorlig!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. Capre diem Skriver:

    Sjukt bra du har talang:-)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  5. Elin Skriver:

    Njaa… Den inte tillräckligt trovärdig för min smak. Och inte så bra språk tyvärr. Men helt okej! läste igenom hela ändå!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 2.3/5 (3 röster cast)
  6. Ida Skriver:

    vem e de som har skrivit novellen? :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  7. Mickan Skriver:

    Sjukt braa!!!;-) men kan någon förklara för mig va som egentligen menades med den där lappen på slutet?

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (2 röster cast)
  8. Jessica Skriver:

    Jag tycker att den var asbra! Bra skrivet och allt såntdär. Älskar kärlekshistorier och den här e verkligen sånna jag gillar 5/5 stjärnor!
    Jag har tänkt på en sak, detta är bara en berättelse, möjligtvist påhittad, men skulle ni göra så som Ken gjorde om det var någon ni älskade? Jag e nyfiken;)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)
  9. Minna Skriver:

    Jag tycker att den var asbra! Bra skrivet och allt såntdär. Älskar kärlekshistorier och den här e verkligen sånna jag gillar 5/5 stjärnor!
    Jag har tänkt på en sak, detta är bara en berättelse, möjligtvist påhittad, men skulle ni göra så som Ken gjorde om det var någon ni älskade? Jag e nyfiken;)
    Tack å hej, Minna

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  10. Tina Skriver:

    Svårt… Eftersom jag aldrig har älskat nån, så jag vet inte. Det beror på

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)
  11. Matilda Skriver:

    Jätte bra! Jag grät i slutet. Du är jätte duktig på att skriva^^

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)
  12. Moa Skriver:

    Åh herregud vad bra du skriver. Jag grät i slutet, fortsätt och skriv. Du har talang!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  13. Anna Skriver:

    den var bra! Lite förutsägbar dock.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (1 röst cast)
  14. Idun Skriver:

    Verkligen jätte bra :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  15. Jenny Skriver:

    NEej, vad sorglig! :’( vilken kärlek!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.