Hälsningar Elsa. Ps! Bertil säger också hej.

Del 1

Fiskmåsarnas högljudda skrik fick honom att vakna upp ur sitt dagdrömmande. Ett tjugotal fåglar hade slutit upp i hamnen, och bråkade hänsynslöst över de brödbitar som en nätt gammal kvinna kastade ner i det gurglande, djupblå vattnet. De blygsamma vågorna skapade en melodisk rytm, vilket fick båtbryggorna att gunga mjukt, och fåglarna att guppa upp och ner.
Mannen betraktade den dramatiska scenen för en stund, men snart vände han åter blicken mot horisonten och försvann in i sina djupa funderingar igen.

Samtidigt, i ett litet samhälle några kilometer ut på landsbygden, lade en lätt solsmekt hand ner en bukett liljekonvaljer framför en något väderbiten, men fortfarande vackert utformad gravsten. Den guldfärgade snirklande texten berättade om en mans alldeles för tidiga bortgång, men även ett löfte om att minnet av honom aldrig skulle försummas. Den omsorgsfullt vårdade blomstringen runt stenen talade för att han varit högt älskad under sin tid på jorden. Över gravplatsen hängde en björks lummiga grenar, och de svängde i takt med vindens svalkande bris.
Handen tillhörde en kvinna, som efter att försiktigt tänt ljusen i lyktorna, och rensat bort några olyckliga maskrosblad, långsamt tog ett par steg tillbaka, och betraktade det som var hennes mans sista viloplats.
Hon mindes deras gemensamma dagar, och kom på sig själv med att le, samtidigt som hennes ljust bruna ögon blev blanka av tårar. Sakta singlade en ner för hennes kind, och med hjälp av sin vänstra hand torkade hon bort den glittrande tåren.
”Jag älskar dig.”
Hon formade orden med läpparna, utan att uttala dem högt. Sedan vände hon sig om, och gick med långsamma steg mot grindarna.

”Ett glas rött till, frun?”
Frågan ställdes till en kvinna, som satt längst in i hörnet på stans absolut mest exklusiva restaurang. Hon var ensam, bortsett från det fladdrande skenet från de nästan nedbrända stearinljusen som stod på den vita linneduken som skapade skuggor på väggen bakom henne, hennes enda sällskap för kvällen.
Guldringen hon bar på sitt smala ringfinger blänkte i det dunkla ljuset, när hon lyfte glaset mot den propert klädda servitören, och gestikulerade menande med den andra.
”Tack”
Servitören hällde upp den vinröda drycken i det framsträckta glaset, bugade sig vördnadsfullt och backade därefter undan.
Kvinnan tog tre munfulla klunkar och ställde sedan ner det kupformade vinglaset. Den torra eftersmaken fick henne att grimasera, detta vinet var inte alls gjort för att hälla i sig, tyvärr.
Hon suckade djupt, och blickade ut genom fönstret. Gatlyktorna lös upp kullerstensgatan i mörkret med sitt dova sken, och duggregnet hade börjat skapa små vattenpölar på marken. Människor, skyddandes under sina stora paraply skyndade hastigt förbi.
Hon tog åter glaset i handen och svepte det sista utav innehållet, innan hon tog på sig sin svarta kappa för att gå. Aldrig mer skulle hon beställa det där avskyvärda vinet.
Hon lämnade några sedlar i baren, innan hon gick ut i det droppande regnet. Men hon knäppte inte kappan, och hon fällde inte heller upp sitt paraply. Istället ställde hon sig med ansiktet mot himlen och lät regnet skölja över hennes ansikte och kropp, och hon hoppades att ingen skulle kunna urskilja vad som var regn, och vad som var hennes tårar.

Vinden lekte i Elsas hår medan hon cyklade upp för den vagt lutande backen på väg in mot byn och småbåtshamnen. Hon brukade kombinera sina besök på kyrkogården med en tur inom fiskbutiken, där de alltid sålde färsk fisk direkt från havet.
Hennes vita cykel tog henne med några anstränga tramp uppför höjden och hon kunde snart låta den rulla fritt i nedförsbacken på andra sidan.
Nu kunde hon urskilja det glittrande vattnet och solen som höll på att gå ner. Hon kunde känna den svaga doften av salt och tång som fyllde henne med lugn.
Hamnen hade alltid varit hennes hem, där hon kunde slappna av och bara njuta av stunden.
De hade tillbringa mycket tid här, hon och Nathaniel. Det fanns alltid något att pyssla med i deras gemensamma segelbåt, som Nathaniel hade döpt efter henne.
Hon flyttades tillbaka till alla de stunder de hade delat ute på havet. De trånga nätterna inne i den vintage-inredda hytten där de kunde se vattenlivet genom de små runda fönsterna, och middagarna ute på däck under månskenet…
Nu låg inte längre båten förtöjd vid den långa, gamla bryggan. Hon hade inte kunnat behålla den när Nathaniel dog, båten behövde ständig omvårdnad, men hon hade inte kunnat göra något. Det hade varit alldeles för smärtsamt. Så hon hyrde ut den till en ung kvinna som nyss införskaffat förarintyg för segelbåt, och som skulle segla till Medelhavet med ett par vänner.
Men hon hade inte klarat av att sälja den. Hon ville på nått sätt ändå ha den kvar, länken till en tid hon helst hade velat tillbaka till. Länken till sin man, det sista hon hade kvar av honom. Hon trodde att det skulle kännas som om hon svek honom om hon sålde båten, nu visste hon att den blev väl omhändertagen, och hon trodde att det trots allt hade varit det hennes man hade velat.

Hon lutar cykel mot det lilla båthuset, på samma plats som hon alltid brukar ställa den, innan hon promenerar ner till bryggorna.
Hon tar av sig skorna innan hon går ut på en av dem, och strosar sedan sakta fram. När hon kommit längst ut, sätter hon sig ner på kanten och stoppar de bara fötterna och bena i vattnet som har värmts av solens strålar, och känns ljummen mot hennes hud. Långsamt gungar hon fram och tillbaka med bena under ytan, lutar huvudet tillbaka, blundar, och låter den sista värmen från solen smeka hennes kinder.
”Ibland önskar jag att jag kunde skrika ikapp med de där måsarna”
Elsa ryckte till av den plötsliga rösten som förde henne tillbaka till nutid. Hon vände sig om och fick se en man stå i en av de förtöjda båtarna. Allt hon kunde urskilja var en bred rygg som täcktes utav en vit, tunn skjorta, och ett par smala, långa ben med ett par vältränade vader som stack fram under de mörkblå shortsen. Hans hår var gyllene och rufsigt av den gemytliga vinden.
Hon blev osäker på om han hade talat till henne eller till någon annan, men förstod snart att han hade talat ut i luften, då han reagerade på samma sätt som hon nyss hade gjort, när hon svarade;
”Jag också”
Han slutade upp med att dra in den grova tampen och vände sig om.
Det första som slog honom var hennes sorgsna kroppsspråk, den tunna kroppen och modfällda blicken. Hennes kastanjefärgade hår som envist blåste i hennes ansikte, och de välformade, fylliga läpparna.
För en stund såg de bara på varandra, inga ord, inga gester eller rörelser.
Det var han som bröt tystnaden.
”Förlåt, jag trodde jag var ensam på bryggan, såg inte att du kom. Inte för att jag brukar prata när jag är ensam…”
Elsa avbröt honom innan han fick avsluta sin mening.
”Det är jag som ska be om ursäkt. Det var inte meningen att störa dig.”
”Du stör inte, inte alls. Snarare…”
Hans sista ord tonade ut i ljudet från det kluckande vågorna som slog in mot bryggan och de förtöjda båtarna. Tystnade bredde åter ut sig mellan dem, men deras blickar var fortfarande riktade mot varandra, och även om ingen ordutväxling skedde så fanns det en form av kommunikation mellan dem.
Det var i alla fall så Elsa uppfattade hela situationen. Det var precis som om den här mannen kunde se rakt igenom henne, granska henne inifrån och ut och urskilja alla hennes tankar och känslor. Hon hade aldrig upplevt något liknande tidigare, men det skrämde henne inte. Tvärtom, hon kände sig fyllas av trygghet och lugn. Vem var egentligen denna mannen?

Han kunde inte slita blicken från henne. Aldrig tidigare hade han sett ett par sådana ögon. Stora, runda och med en varm brun nyans. Men där fanns ingenting i dem, bara en ekande tomhet. Men trots detta kunde han inte undvika att urskilja hennes vaga nyfikenhet. Hon log lite snett och hade, troligtvis omedvetet, lagt huvudet en aningens på sned. Hennes silhuett mot den röda solen som var på väg ner långt borta i himlen skapade en tavla som mycket väl hade kunnat vara målad av en erkänd konstnär.
”Kan jag hjälpa dig med den där tampen?” Hennes nyfikenhet avspeglades även i hennes röst, och även om det fattades något i hennes ögon så fanns det något annat i rösten, något som han tyckte om.
”Nej nej, ingen fara. Tar lite längre tid när man är själv bara, är ju van vid att… ja, men det går bra ändå.”
”Jag hjälper dig gärna, vet hur tråkigt det där kan vara” Nu log hon uppriktigt, och han kom på sig själv med att besvara leendet.
Han tänkte efter ett par sekunder innan han svarade;
”Okej, jo visst. Det mesta blir ju trots allt lite roligare i tvåsamhet.” Han skrattade lite nervöst, och bannade sig själv över det. Vad höll han på med? Varför kände han sig nervös i denna kvinnas sällskap?

Vad snygg han var. Sommarsolen hade satt sitt avtryck på honom, och hans bruna ansikte framhävde hans tänder när han skrattade vilket fick honom att se ut som han kom direkt från en Collgate-reklam.
Hon reste sig för att gå fram och hjälpa honom med tampen. Vant tog hon tag om den och började veva in och vira det runt förtöjningspålen.
”Wow, det här måste du gjort innan. Har du egen båt?” Hans förvåningsfyllda fråga fick henne att sluta och räta upp sig. Hon såg honom i ögonen.
”Jag hade innan.” Meningen var fortfarande smärtsam att uttala, och hennes nyss kända glädje över att få syssla med lite båtgöra omvandlades till en stark saknad efter sin egna seglingsbåt.

Han kunde se att ett grått moln drog över hennes tidigare upplysta ansikte, och kände direkt att han antagligen sagt något olämpligt.
”Förlåt, det var inte meningen att…”
”Det är ingen fara, det är jag som inte riktigt vant mig vid tanken på att inte få tillbringa somrarna ute till sjöss något mer bara. Ingen skada skedd”
Hon log lite sådär snett som hon hade gjort i början, men han visste att hennes sista ord inte var sanningsenliga. För visst var där en skada skedd, och det var han som låg bakom den.

Del 2

Den stora sängen med de vita linnelakanen och stora prydnadskuddarna kändes nästan ödslig när Maria vaknade ensam på morgonen. Hon reste sig halvt upp för att se klockan på det antika nattduksbordet. Tio i sju, men morgonsolens glittrande strålar letade sig redan in i den stilrent inredda sviten.
Natten hade varit lång. Efter det sista glaset rött på restaurangen hade hon nekat en taxi och istället börjat gå mot sitt hotell. Duggregnet hade så småningom övergått till ösregn och hon hade varit tvungen att springa in på närmsta bar. Eftersom regnet inte såg ut att upphöra på ett bra tag bestämde hon sig för att beställa in en irsih coffee i väntan på att vädret skulle förändras till det bättre. Men efter två kaffedrinkar och ytterligare ett glas rött hade det ihållande regnet fortfarande inte slutat och hon hade precis bestämt sig för att trotsa vädrets makter och ge sig ut för att försöka få tag på en taxi trots allt, när en mycket stilig man i kostym och svarta, lackade skor satte sig bredvid henne i baren. Kavajen var öppen och de översta knapparna i den vita skjortan var uppknäppta. Hans hår var övergående grått, trots att han inte kunde vara mycket äldre än hon själv. Hon hann tänka att han var lik Richard Gere, innan han vände sig mot henne och tittade på henne med ett par djupa, bruna ögon.
” Vad gör en sådan vacker kvinna ensam i en bar vid den här tiden på dygnet?”
Maria hade nått den självinsikt att hon kunde erkänna att hon var lättflörtad, men aldrig hade hon trott att denna man skulle dra en sådan otrolig raggningsreplik rätt av, och häpen som hon var kunde hon inte låta bli att börja skratta.
Han såg tämligen nöjd ut med att lyckats med detta, och fortsatte titta på henne och vänta tills hon skrattat färdigt så att han kunde få sitt svar.
Tillslut sa hon,
”Gud, inte visste jag att män över tjugofem inledde samtal på det sättet fortfarande. För jag antar att du passerat 25års-sträcket?”
”Och jag slutar aldrig förundras över kvinnors förmåga att inleda sina samtal med förolämpningar.” Men han log när han sa det, och fortsatte sen,
”Men uppenbarligen fungerar ju min inledningsfras, jag fick dig att skratta och du sitter fortfarande kvar.”
”Ja, men jag var faktiskt precis på väg att gå.”
”Vad synd. Du vill inte stanna kvar och låta mig bjuda på ett glas, och kanske något mer skratt?”
Maria velade för ett tag, men sen kom hon att tänka på att hon faktiskt inte hade någon där hemma som väntade på henne, vilket avgjorde hennes val. Dessutom verkade han ju trevlig och lättsam.
”Okej, men inga fler dåliga raggningsrepliker?”
”Då får jag väl fortsätta med de bättre då!” Sa han, och skrattade.

De hade stannat kvar länge, och han hade hållit sitt löfte. Maria hade känt sig väldigt avspänd i hans sällskap, och kunnat släppa alla sin bekymmer, vilket i och för sig också kunde beror på de ex antal drinkar hon hade intagit under kvällens gång. Det hade fortsatt som de började, med en hel del skratt och härliga samtal.
När hon väl hade tittat på sitt armbandsur hade hon sett att klockan var långt över två på natten och insett att det var hög tid för henne att fortsätta gå mot sitt hotell. Regnet hade upphört för länge sedan vid det här laget, men med tanke på vad klockan var övervägde hon att ta en taxi ändå. Då hade Benjamin, vilket han presenterat sig som, erbjudit sig att följa henne och hon hade utan att tänka sig för, tackat ja.
Givetvis hade han följt henne ända vägen upp till rumsdörren, och även in i hotellsviten.
De hade tillbringat ett par explosiva men samtidigt ömma timmar ihop. Hon hade njutit av hans manliga, nakna kropp emot sin, och hans erfarna och sensuella smekningar. Han hade tagit vara på hela henne, och han hade viskat i hennes öra hur sexig hon var.
Han hade velat stanna kvar och fortsätta hela natten och morgonen, men hon hade kommit med en dålig ursäkt om att hon var tvungen att sova ett par timmar eftersom hon hade ett viktigt förlagsmöte kommande morgon. Han hade tittat på henne med ett sårat uttryck, men hon hade lett mot honom och smekt bort en grå lock som hängde i hans panna och sagt till honom att han var helt fantastisk och att hon aldrig upplevt något liknande tidigare. Han kysste henne i nacken, på sidan av hennes hals innan han gav henne en försiktig kyss på läpparna, reste sig upp från sängen och klädde på sig. Innan han gick gav han henne sitt kort och orden ”ring mig” tillsammans med en blinkning med ena ögat.
Han lämnade henne sittandes i sängen, med det vita och trassliga lakanet lindat runt sin kropp.
Hon hade inte kunnat sova först, och inte förrän de tidiga morgontimmarna hon hon slutit ögonen och drömlöst försvunnit in i sömnen för en kort stund.

Nu stod hon vid de stora fönsterna som ledde ut till balkongen med utsikt mot havet. Solen hade nyss börjat gå upp och var redo att hälsa alla välkomna till ännu en dag i livet.
Hon tittade ner på koret Benjamin lämnat, ”VD Benjamin Stierner”
Hon hade inte behövt hans kort för att förstå att han var högt uppsatt, det hade märkts på hela hans utstrålning. Inte på något negativt vis, men han hade varit trygg och avslappnad i sig själv, och dessutom väldigt smart. Sen hade hans kläder också avslöjat en del såklart…
Hon öppnande dörrarna till balkongen och steg ut. Hon hade fortfarande bara ett lakan virat runt sig, och den lätta morgonvinden tog tag i både det och hennes rufsiga hår, och i samma rörelse som hon skulle rätta till den provisoriska klädseln och håret som föll i ögonen, tappade hon Benjamins visitkort och det följde virvlande med vinden ut över balkongräcket.
Hon såg efter det tills det att det försvann i en träddunge, men även när hon inte längre kunde se det stod hon bara stilla kvar med armarna virade runt sig som för att skydda sig själv från den tidiga morgonens kyla. Sakta började den täta dimman hon haft i huvudet när hon vaknade att skingra sig, och det gick upp för henne vad hon verkligen hade gjort. Hon hade älskat, nej, älska var inte rätt ord. Hon hade haft sex med man, en man som inte var Joseph. Igen. Plötsligt kände hon hur illamående kom farande som ett spjut inom henne, och innan hon hann tänka något mera var hon tvungen att luta sig över balkongräcket och kräkas.

Del 3

Den tjocka tystnad som hade uppstått mellan Elsa och Joseph hade brutits av att Joseph plötsligt busvisslat. Strax efter detta hade en liten tax-liknande hund med brunskimrande, rufsig päls och små hängande öron kommit travandes längs strandkanten med havsvatten stänkandes omkring sig. Den skära tungan hade hängt flämtandes utanför dess mun och när han kom fram hade han satt sig precis framför Joseph och tittat upp på honom med förväntansfulla och pigga ögon. Joseph hade skrattat och berömt, ”duktig Bertil” hade han sagt. Elsa hade förundrats över namnvalet till en hund, men utan att kommentera det. Därefter hade han tagit upp en söndertuggad tennisboll ur fickan och kastat iväg bortom udden. Hunden hade försvunnit nästan lika snabbt som den kommit.
Elsa hade förundrats över denna tysta men fascinerande kommunikation som fanns mellan hund och ägare, och nästan avundats honom som hade en sådan trofast vän.
Plötsligt hade en bekant till Joseph dykt upp och de hade inlett en, vad som i alla fall lät som, djup diskussion om det kommande vädret och förutsättningarna för segling de närmsta dagarna. Elsa hade tyst och diskret dragit sig undan och gått tillbaka till sin cykel och cyklat upp för backen, förbi kyrkogården och hemåt.
Hon hade tillbringat kvällen hemma i soffan med en vinflaska, Norah Jones i de gamla högtalarna och en 500 sidor tjock bok. Men hennes tankar fanns inte bland bokens karaktärer, inte heller i handlingen eller det eventuella budskapet. Hon hade repeterat dagens händelse om och om igen, och hon kunde inte sudda bort honom från sin näthinna. Den solbrända kroppen, det ostyriga håret, hans röst… Men hon ville inte ha honom där, på näthinnan. Hon ville att han skulle försvinna, lämna henne ifred. Men det spelade ingen roll hur många gånger hon läste samma rad i boken, hur mycket hon än ansträngde sig fanns hans leende där. När hon druckit halva vinflaskan och välte och spillde ut det fjärde glaset, gav hon upp och gick och la sig i sängen.

Även efter två år utan Nathaniel så var insikten om att hon skulle förbli ensam även denna natt smärtsam. Hon mindes de nätter när han kommit hem sent efter en kväll med grabbarna från seglingsklubben, och tyst smugit sig ner under täcket bredvid henne. Hur han långsamt närmat sig henne, lagt sin varma hand om hennes midja och kysst henne i nacken. Hur hans hand sakta hade glidit upp längs hennes svank, till hennes bröst. Hur han försiktigt letade sig in under hennes tunna spetsnattlinne. Hur han brukade smeka henne, och viskandes fråga om hon var vaken. Och då hade hon alltid vänt sig mot honom, och plötsligt sett in i ett par djupa och leende ögon. Känt hur hela hon fylldes av en åtrå, en varm och avslappnad känsla på samma gång. Insett hur lyckligt lottad hon var över att hon tillhörde honom och han henne. Hon brukade le mot honom och viska tillbaka att ja, hon var vaken, och att hon hoppades att det inte var förgäves. Då tog han tag om hennes handleder och rullade över så att hon hamnade på rygg och han gränsle över henne. Hans intensiva och kärleksfulla blick sa allt. Hon låg aldrig vaken förgäves när hon väntade på honom.
Men de nätterna var bara minne nu. Han skulle inte komma hem sent och lägga sig bredvid henne i deras gemensamma säng. Han skulle aldrig mer stiga över tröskeln till deras gemensamma hem som de börjat bygga upp. Aldrig ställa sig tätt bakom henne när hon stod vid diskbänken och lagade mat, och retsamt placera sina välformade och vackra händer på hennes kropp och vänta på att hon skulle vända sig mot honom så att han kunde ge henne en kyss, på vad han alltid sagt, hennes kyssvänliga läppar.
Elsa kände hur hennes tankar började töckna bort, och tröttheten kom plötsligt och tog henne med sig på en elva timmars lång drömlös färd.

Maria tillbringade den kommande förmiddagen på ett närliggande café, drickandes cappuccino som för att försöka dämpa den bultande ångesten hon kände i bröstet. Hennes försök till ett kreativ skrivande var tappra, men förgäves. Tangentbordet förblev orört och istället bläddrade hon förstrött i den litteratur hon använde som underlag till den pågående romanen. Inte för att det hjälpte henne med hennes skrivande, utan mer av den anledningen att hon helt enkelt var för rastlös att bara sitta still. Hon hade tusentals och åter tusentals tankar som bara virvlade runt inne i huvudet, men inget som kunde ses som användbart material till en bok. Med en djup suck slog hon ihop ”Kärlek, lycka och meningen med livet”, skriven av en av hennes författarkollegor. Hon slängde boken lättsamt på bordet bredvid högen med de andra, och lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Plötsligt kände hon en försiktig smekning på ena axeln och vände sig hastigt om. I nästa sekund såg hon in i ett leende ansikte – Benjamin.
 Jag trodde du hade ett viktigt förlagsmöte nu? Hans röst var retsam, men hon märke att han
trots allt var en aningens frågande. Kanske sårad.
Vad skulle hon svara? Skulle hon ljuga ihop en historia eller helt enkelt bara vara ärlig? Och vad gjorde han här? Av alla som skulle kunna promenera förbi, varför var det just honom hon skulle stöta på?
När hon inte svarade, höjde han ena ögonbrynet och tittade, om möjligt, ännu intensivare på henne med sina nötfärgade ögon som om han skulle kunna finna svaret på sin fråga i hennes ansikte.
Hon bestämde sig för att satsa på första alternativet.
 Jo, men vi var väldigt effektiva så vi blev färdiga tidigare än vad jag räknat med.
Hon försökte sig på ett urskuldande leende, och hoppades att hennes lögn hade låtit tillräckligt trovärdig.
 Varför ringde du inte? Vi hade kunnat fortsätta där vi slutade. Efter att jag bjudit dig på lunch förstås.
I samma ögonblick som Maria hade tänkt svara på det oförskämda förslaget fick hon syn på honom. Han stod omkring trettio meter från caféets mässinggrindar med gröna klätterväxter, mitt i folkvimlet, och tittade på henne. Ett tag trodde Maria att hon hallucinerade, men insåg snart att han faktiskt var riktigt. Hans ansiktsuttryck var allvarligt, och han såg trött och sliten ut. Han stod med händerna i byxfickorna och hade sina solglasögon från sena 80-talet hängandes i bröstfickan på den ljusblå skjortan.
Plötsligt insåg Maria att Benjamin hade lagt sin hand på hennes axel, och till råga på allt hade han börjat massera den och tryckte menande in tummarna ovanför hennes skulderblad.
 Eller vi kanske skulle hoppa över lunchen?
Maria sköt hastigt tillbaka stolen, resten sig upp och slog undan Benjamins hand. Hon började småspringa ut ur caféet och mot mannen som nyss stått och tittat på henne med ett par djupt sårade ögon. Men när Maria kom ut på gatan hade han redan försvunnit och hon tittade sig omkring åt alla håll i hopp om att få en glimt av vart han tagit vägen.
 Hallå där, vad händer? Du springer som om du fått syn på ditt livs stora kärlek!
Maria vände sig om mot en halvt skrattandes, halvt flåsandes Benjamin. Plötsligt fick hon en stark lust att ge honom en örfil, men lyckades behärska sig.
 Du, jag är ledsen, men idag är ingen bra dag. Kan vi ta det senare i veckan? Jag hör av mig.
Hon gav honom en artig kyss på kinden innan hon snurrade runt för att gå tillbaka för att hämta sin Mac och väska. Hon blev väldigt tacksam när hon insåg att han förstått vinken och inte följde efter henne. När hon kom tillbaka till sin plats intill det skimrande staketet som omringade den gammalmodiga och romantiska uteserveringen, med röda rosor och varsamt utarbetade och vitmålade trämöbler, tog hon upp sin Iphone och efter bara ett par sekunder lös hans namn och nummer på mobilskärmen – Joseph.
Plötsligt blev hon tveksam. Vad skulle hon säga? Skulle han ens svara? Förmodligen hade han stängt av sin mobiltelefon och hennes samtal skulle då kopplas direkt till telefonsvararen. Hon hade aldrig varit bra på det där med att spela in meddelande på telefoner och visste att det med största sannolikhet bara skulle förvärra hela situationen. Hon stod med sin mobil i handen, redo att trycka på ”ring upp” knappen. Hon velade fram och tillbaka i en halv minut innan hon tog mod till sig och tryckte på den gröna luren. Ringsignalerna ekade i hennes öra och ju fler de blev, dess hånfullare kändes de. I precis samma stund som hon skulle lägga på, knastrade det till och hon hörde den så välbekanta rösten. Hon kände hur hon fylldes av enorm längtan och blev plötsligt oförmögen att prata.
 Maria?
Han väntade på hennes respons, och hon kunde höra, nästan känna hans andetag genom luren.
 Är du där?
 Förlåt Joseph, förlåt. Jag är så ledsen…
Maria kände hur gråten välde upp i strupen och hur ögonen fylldes av tårar. Hon visste att det inte var någon mening längre att försöka förhindra det, hon hade burit på det alldeles för länge. Sakta började tårarna ringla nerför hennes bleka kinder och hon kände hur gråten fick henne att börja hulka.
 Gråter du? Maria, snälla gråt inte.
 Förlåt, förlåt. Jag vill bara säga att jag är så himla ledsen för allt. Jag ville aldrig såra dig.
Det var tyst i andra änden av telefonlinjen, och Maria kunde se framför sig hur Joseph stod lutad mot en vägg och drog handen genom håret. Hon förstod honom, gud vad hon förstod honom! Vad skulle han säga? Att han förlät henne? Hon visste att han inte kunde göra det, hon visste det så väl. Det hon hade gjort mot honom var oförlåtligt, respektlöst och själviskt. Hon kände sig som den hemskaste människan på jorden, och allt hon ville var att han skulle veta det, att hon ångrade sig, att hon ångrade sig så otroligt mycket.
 Maria, helt ärligt, jag vet inte vad jag ska säga. Du vet att jag älskar dig.
Han var lugn och sansad, och hans varmhjärtade karaktär avspeglade sig i hans röst.
 Du behöver inte säga något, jag ville bara att du skulle veta hur ledsen jag är, jag ville bara säga förlåt.
Hon torkade sig med baksidan av handen på kinderna och försökte att lugna ner andningen. Hon tog två djupa andetag innan hon fortsatte;
- Just nu önskar jag att det där sista du sa inte var sant, det hade varit så mycket lättare då. Men jag vet att det är det, och jag vet att det inte spelar någon roll, att du antagligen inte tror mig, men jag älskar dig lika mycket tillbaka..
Joseph fortsatte att vara tyst, och det enda som hördes var det svaga, surrande ljudet som telefonen avgav.
- Jag visste inte att man visade sin kärlek till en annan människa på det sättet.
- Joseph…
- Nej, det är sant, förlåt. Det är jag som är omodern.
- Joseph, snälla, sluta..
Josephs tystnad hade byts ut mot en form av sarkastisk ilska, och Maria stod handfallen mot hur hon skulle förbehålla sig mot denna. Hon visste att det inte fanns något hon kunde säga, han hade all rätt att vara arg på henne, all rätt i världen.
- Maria…
Han avbröt sig, hon hörde hur han harklade sig. Kanske hade han nära till gråten han också. Hon ville säga åt honom att det var okej, att det var okej att vara ledsen, att gråta. Det är bara hon, det är fortfarande hon. De hade varit tillsammans så många år, men de sista veckorna hade fått dem att känna sig som främlingar gentemot varandra. Tanken på att aldrig mer få hålla Josephs hand fick nästan Maria att börja gråta igen.
- Maria, jag älskar dig. Jag älskar dig mer än du någonsin kommer att förstå. Denna sista tiden utan dig… Jag önskar inget hellre än att få dela min framtid med dig.
Maria kände hur hjärtat slog innanför bröstet.
- Men det du gjorde… Jag vet inte om jag kan glömma, om jag kan gå vidare. Om jag kan lita på dig igen. Kan jag det?
Nu var det Marias tur att vara den tystlåtna. Hon visste att hennes svar inte hade någon betydelse. Att även om hon lovade honom att hon aldrig skulle bryta hans förtroende igen, så var det bara han som kunde avgöra om han skulle kunna lite på henne igen.
- De som vet säger att kärleken övervinner allt, visst är det så? Att de säger så menar jag?
Josephs röst hade återfått sin värme, sitt lugn.
- Jag vet inte…
- Inte jag heller, inte längre.
Någonstans djupt inom sig kände Maria att hon började bli irriterad. Hon visste att hon var den största boven i detta dramat, men Joseph var inte helt oskyldig han heller. Det fanns en anledning till att det blivit såhär, att de stod här nu, ensamma och förtvivlade. Hans ständiga långturer till havs, hans ständiga arbete i hamnen och med båten, hans ständiga frånvaro… Hon förnekade inte sin egna kärlek till havet och deras gemensamma seglingar, men många gånger hade Maria känt det som att Josephs kärlek till oceanen var starkare än hans kärlek till henne. Och dagen när hon fick det lyckliga beskedet och ville berätta för honom, men fick reda på att han gett sig ut på en heldagstur utan att tala om det för henne… Hon visste inte om hon skulle klara av att glömma hur sårad hon känt sig. Eller klara av att berätta något som hon borde berättat för länge sedan.

Del 4

När Elsa slog upp ögonen nästa morgon hade solen precis börjat smyga sig upp på himlen, och när hon reste sig upp ur sängen och tittade ut genom det valvformade fönstret kunde hon känna hur hennes energi steg tillsammans med den. Hon drog undan de långa, champagnefärgade gardinerna och kände efter om de små röda rosorna i fönsterkarmen behövde något vatten. Hon gick för att hämta vattenkannan och fyllde den med vatten i köket. Medan hon släckte blommornas törst tittade hon åter igen ut genom fönstret, och såg denna gång ett par med varsin stor Back Pack ryggsäck på ryggen gå förbi på trottoaren. De höll varandras händer och hon kunde se hur deras ögon lös av kärlek till varandra när kvinnan vände sig mot mannen för att säga något. Han skrattade, drog henne intill sig och gav henne en kyss på pannan. Sedan försvann de runt gatuhörnet, både med leende läppar.
Men istället för att känna sorgen åter betsa sig fast i henne efter att ha betraktat denna scen, kände hon något annat. Hon kände hur ett begär, en längtan tändes inom henne likt någon som tänder en tändsticka. Resa. Bara ge sig av, ut i världen. Hon hade ju ingenting som band fast henne vid denna platsen längre. Hon älskade sitt hem, och hon hade sina underbara vänner, men de skulle förstå henne, det var hon övertygad om.
Den smärtsamma ensamheten hon känt kvällen tidigare kändes mer och mer avlägsen. Hon började istället känna sig hoppfull, rent av förväntansfull på den kommande tiden. En känsla som hon tidigare varit nära bekant med, men som försvann i samband med Nathaniels bortgång. Nu verkade den ha blommat upp igen, och Elsa blev plötsligt ivrig att planera en avfärd. Sen slog det henne – arbetet. Vad skulle hon säga till sin chef? Hon hade varit trogen företaget i över sju år, och hade aldrig tidigare haft en tanke på att lämna det, och även nu upplevde hon det som en väldigt olustig idé. Hon drog en djup suck och kände den nyss flammande lågan släckas långsamt igen. När Elsa hade mått som värst hade hennes chef sagt åt henne att ta så mycket ledigt som hon behövde, att inte tänka på jobbet, de skulle klara sig. Hon hade verkligen uppskattats hans generösa erbjudande, men hon ville gärna försöka fortsätta arbeta eftersom hon hoppades att det skulle hjälpa henne skingra hennes tankar. Han hade sagt att hon givetvis fick göra det som kändes bäst för henne, men att han var förstående om hon skulle ånga sig och vilja ta en tids paus. Men det blev aldrig att hon ångrade sig, även om hon många morgnar undrade om det överhuvudtaget fanns en anledning att stiga ur sängen. Och nu kände hon att det var lite för sent att be om tjänstledigt. Nej, det skulle hon inte klara.
Hon förberedde en kanna starkt kaffe och plockade fram en mugg ur skåpet. Hon satte sig vid köksbordet medan hon väntade på att kaffebryggaren skulle förvandla det svarta pulvret till den sedvanliga morgondrycken hon så väl behövde för att vakna till ordentligt på morgnarna. Hon gick utan större entusiasm igenom posten hon lagt på bordet kvällen innan. Hon log när hon fann ett vykort från sin systerdotter som önskade henne grattis på namnsdagen.
Hon reste sig och gick och satte fast det på kylskåpet med hjälp av en magnet. Hon tog ett kliv bak och betraktade den sneda texten skriven i rosa, som hade en osammanhängande blandning av små och stora bokstäver. Kaffebryggaren började puttra vilket var ett tecken på att kaffet strax var färdigt, och i samma stund som Elsa vände sig om för att gå och hälla upp en kopp så ringde telefonen. Hon tittade misstänksamt på den, som om hon inte litade på sin hörsel. Men så kom det ännu en signal, och nu vändes blicken mot klockan på väggen. Tio över sju på morgonen. Den enda möjliga person hon kunde komma på skulle ringa såhär tidigt var Billie från jobbet, hon kanske behövde komma in tidigare. Hon gick fram för att lyfta luren, och eftersom hon var så övertygad om att det var Billie som ringde så svarade hon direkt till henne.

 Godmorgon Billie, har det hänt något?
 Oj, ursäkta. Jag söker en person som heter Elsa?

Elsa blev helt paff när rösten i andra änden av telefonlinjen var en mansröst. Och den lät dessutom vagt bekant, men hon kunde inte placera den.

 Förlåt. Det är jag som är Elsa.
 Jaha, men då har jag ju kommit rätt, hej! Jag vet inte om du känner igen mig?

Visst gjorde hon det, speciellt nu när han lät sådär glad, precis som han dragit en vinstlott. Hon kände hur hon rodnade, och hur hennes kinder blev svagt röda. Tur att han inte kunde se henne i alla fall.
 Jo, jo, jag känner igen dig. Eller ja, men jag kan tyvärr inte placera dig riktigt… Vem är det?
 Vad dum jag är, det är klart du inte känner igen mig. Det är Joseph. Du hjälpte mig med tamparna igår vid hamnen, kommer du ihåg?
 Joseph? Men hej! Hur är det?
 Tack, det är bra. Jag är ledsen jag ringer såhär tidigt, jag hoppas jag inte väckte dig. Jag hittade ditt telefonnummer i telefonkatalogen, lite gammalmodigt jag vet. Visste du att du är den enda i stan som heter Elsa? I alla fall, jag tänkte bara fråga, jag menar, jag hann aldrig säga hejdå igår, så jag tänkte fråga om du kanske hade lust att göra det idag? Alltså, jag ska ut med båten nu om nån timme, ville bara höra om kanske skulle vilja följa med? Jag förstår givetvis om du har andra planer, men du sa att du haft båt tidigare och så… Jag menar, om du hade följt med så hade vi kunnat säga hejdå ordentligt sen, ta igenom det från igår liksom. Men annars kanske vi kan göra det en annan dag. Säga hejdå. Och åka ut med båten såklart.

Vad var det med honom? Vad var det med denna kvinna som fick honom att bete sig som om han aldrig hade sett en människa av det motsatta könet förr? Han hade aldrig mumla såhär förr och han kände hur han gjort bort sig totalt. Han försökte skratta lite för att försöka få det hela att låta lite mer lättsinnat. Det var i alla fall tur att hon inte kunde se hans nervösa vandring fram och tillbaka med telefonsladden snurrandes runt pekfingret.

Elsa kände hur leendet bredde ut sig. Han lät en aningens nervös, vilket hon inte riktigt förstod.

 Ja, förlåt att jag bara försvann sådär, men var tvungen att åka hem. Men jo, jag följer gärna med. Ska vi ses i hamnen?
 Gör du? Kul! Ja, det blir bra. Ska vi säga om en timme, är det okej?
 Absolut, det blir hur bra som helst. Då ses vi snart, hej så länge.
 Ja, det verkar som det, ja. Kul! Okej, hejdå!

När Joseph lagt på stod han som fastfrusen i marken i flera sekunder, han kunde inte riktigt smälta det som nyss hade hänt. Samtidigt som han kände sig fånig så kände han sig också glad. Den sista tiden hade hans båtturer varit på tu man hand, men han hade själv valt att ha det så eftersom han hade behövt tid att fundera över det som hänt. Men nu kände han sig redo att ge sig ut på sjön med någon igen. Även om det inte var den person han allra helst hade velat dela kärleken till havet med, så var den en person han uppenbarligen drogs till och som verkade lättsam och trevlig. Tja, tänkte han samtidigt som han började dra på sig seglarstället, det kanske kan bli en helt okej dag idag.

Elsa kunde inte sluta att le. Klockan var bara tjugo över sju på morgonen, men det kändes som om hon varit vaken flera timmar redan. Hon insåg att hon nu skulle behöva hitta sitt avlagda seglarställ, hon hade inte väntat sig att få använda det så snart igen. Hon hade dock valt att spara det, med hoppet om att en dag i framtidens trots allt få ta på sig det igen. Hon gick tillbaka till sovrummet och lade sig på knä och drog fram en låda under sängen. Försiktigt, precis som om den var ömtålig, öppnade hon den. Den innehöll allt det sista hon sparat från båten och seglingen. Överst låg ett inramat foto som föreställde henne och Gabriel framför deras första gemensamma båt i hamnen. När fotografen hade tryckt på avlösaren hade de tittat mot varandra och skrattat. Hon älskade den bilden, det symboliserade deras gemensamma liv så mycket. Hon fann även en gammal guldkompass hon fått av Gabriel julen innan han gick bort. Han hade graverat den på undersidan, med orden ”Jag älskar dig för alltid, 24122010” Hon lät fingrarna glida över orden innan hon ömt lade tillbaka den. Sedan tog hon upp sitt marin- och beige-färgade seglarställ och kontrollerade så att hon hade lagat hålet hon fått på ena jackärmen efter att en fiskkrok fastnat där.
Medan hon drog på sig byxdelen insåg hon att detta skulle bli första gången hon gav sig ut på havet med någon annan än sin man. Men hon vägrade låta sig bli nedstämd. Hon försökte vända sina tankar till något positivt istället. Att Nathaniel troligtvis skulle varit glad för hennes skull, att han skulle ha velat att hon gjorde detta eftersom det var något som gjorde henne gott.
Alla hennes tankar om att ge sig av och resa och bekymret om hur då skulle lösa det med sitt arbete var som bortblåsta, och hon levde med ens för dagen, så som hon alltid hade gjort tidigare.
När hon klätt på sig och packat sin väska tog hon en titt på sig själv i den stora helkroppsspegeln i tamburen. I spegelbilden såg hon en kvinna som hon inte sett på väldigt länge. En kvinna med liv i ögonen och rosiga kinder. En kvinnan hon saknat. En tanke slog henne – kanske var idag första dagen på vägen tillbaka? Hon förde en hårlock bakom öron och drog på sig sina stövlar. Hon steg ut genom dörren, låste omsorgsfullt dörren och tog sin cykel för att bege sig mot hamnen, fylld av förhoppningar.
Hade hon vetat hur dagen sedan skulle komma att te sig, skulle hon ha valt att stanna hemma och avsluta vinflaskan hon påbörjade kvällen innan.

Del 5

Fortsättning följer…

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (10 röster)
Hälsningar Elsa. Ps! Bertil säger också hej., 3.4 out of 5 based on 10 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.