Trasig höst

Jag kommer ihåg, tidigt på hösten när de ofattbara krossade mitt hjärta, som jag idag bygger upp, men ändå inget alls. Det var som att själv dö inom sig, tiden stod bara still. När mörkret fall framför mig viste jag inte vad som var rätt eller fel. Bara ett litet snesteg och jag tog bara ett steg tillbaka i livet. Vi alla viste att de fattades ett liv för dig, men ändå levde du varje dag som de vore din sista, de tog på mig att se dig le, mitt hjärta bara brast, och brast att se dig le för att dölja smärtan du bar. Det var mitt hjärta som fick gråta blod, men det var ditt hjärta som fick tåla smärtan jag såg livet genom dig, när du satt, grät och log. idag kan jag bara tänka mig hur tyst och frid fullt du bara ligger där djupt under mina fötter. När jag står vid en grav och söker din broderliga tröst på vinterns kallaste nätter och när månen är som starkas lyser upp din grav Michael lägger jag en vit ros vid din sten med tända ljus ser jag upp på den mörka himmelen och beundrar den tystheten som finns hos dig. jag kommer ihåg när jag sist såg upp mot den mörka himmelen, när jag såg ett stjärnfall då min önskan var att jag gör vad som helst för att ta din plats mot min.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (22 röster)
Trasig höst, 4.0 out of 5 based on 22 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.