Torpet i skogen

Skogen var mörk, de tjocka granarna blockerade månens ljus som annars skulle ha lyst upp skogen en aning med hjälp av den snötäckta marken. Tittade han upp, över skogen, såg han några höga tallar som sträckte sig mot himlen, tittade han ner såg han inte mycket mer än sina egna skor på snötäckt mark. Han visste att under snön så fanns det grön, tjock mossa. Den dämpade alla ljud och spred en jordig doft genom skogen. Snön dämpade ljuden på samma sätt, men den jordiga doften var borta, kvävd under snön som istället gav skogen en kall, fräsch, men skrämmande lukt. Han andades in luften genom näsan och fokuserade på kylan i lungorna. Känslorna runt honom var splittrade, som han. Mörkret både skrämde och lugnade, kylan var både skön och obehaglig.
Han, en man kluven mellan hjärnan och hjärtat, förnuftet och känslan, kunde inte bestämma åt vilket håll han skulle gå. Han visste åt vilket håll han borde gå, han visste också åt vilket håll han ville gå. Höger eller vänster vid bäcken där? Han gick fram till korsningen, granskade den frusna bäcken som senast dagen innan hade porlat i takt med fåglarnas kvitter som, även det, hade försvunnit med den gröna marken.
Han tänkte, att eftersom snön egentligen inte borde vara där, så kunde han också göra något som han inte borde göra. Det verkade rättvist. Han visste att den andra delen skulle protestera, men den ville han inte lyssna på. Istället tvingade han den komma överens med den andra delen. Så han svängde vänster, han valde känslan. Lämna den högra vägen, förnuftet, bakom sig. Han ville hitta sig själv vid slutet av känslans väg.
Han gick och gick, det skulle ta max fem minuter att komma dit han skulle, men han gick långsamt, gav förnuftet en chans att hitta tillbaka till honom. Men till slut kom han till det lilla torp som han så många gånger sett från slutet av stigen han stod på nu. Han hade dock aldrig sett det täckt av snö, det snöade inte i den delen av landet. Han hade heller aldrig sett henne omgiven av en snöbeklädd skog. Han undrade om hon skulle se likadan ut, eller kanske vackrare? Om det ens var möjligt. Bara för att hennes skönhet slog honom lika starkt varje gång hoppades han nästan på att hon skulle se likadan ut. Var hon vackrare skulle han inte kunna se på henne.
Han gick fram till torpet och höjde sakta handen för att knacka, tre korta slag mot den lilla, vita dörren, sen hörde han steg i trappan från vinden, hennes favoritställe. Dörren öppnades och där stod hon, leende. Han förbluffades alltid över hur glad hon blev när han kom. Han förstod inte det, varför hon blev glad. Hon visste det, att han inte förstod, och hon hatade det. Just den dagen hade hon bestämt sig för att göra något åt det, så bakom ryggen höll hon en spegel. När han böjde sig fram för att ge henne en försynt kyss på kinden höll hon upp spegeln. Först var hon tyst, granskade bara hans förvirrade ansikte, men när han flinade i ett försök att skämta bort det, som han uppenbarligen fann pinsamt, öppnade hon munnen.
”Nu ser du vad jag ser”, sa hon och vinklade tillbaka hans ansikte när han försökte titta bort.
”Du säger alltid att du vill hitta dig själv, här är du. Det är du, du är perfekt och du behöver inte leta mer.” Hon log, det där perfekta leendet som han älskade.
Han granskade sina gröna, genomträngande ögon, sitt bruna, trassliga, men fixade hår och aningens stora öron. Han provade att le, raka tänder, ljust rosa läppar, lite kantig haka. Han tittade på henne, såg sig omkring i farstun där hon stod, slängde en blick in i köket där tevatten kokade på spisen, tittade uppför trappan där han visste att en bok låg uppslagen och två ljus brann.
Kanske hörde han hemma här? Han visste i alla fall att han hade valt rätt väg, vänster, och att hon var rätt. Att hon hörde hemma med henne och hon hörde hemma i torpet i skogen. Hörde hon hemma där, fanns hon där, ja, då fann han också där.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (36 röster)
Torpet i skogen, 3.9 out of 5 based on 36 ratings

5 kommentarer

  1. Eva Skriver:

    Du skriver så vacker och levande. Jag är så stolt över dig min älskade dotter.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.3/5 (12 röster cast)
  2. hanna Skriver:

    vackert och klokt….:)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.0/5 (1 röst cast)
  3. jarran Skriver:

    Vackert och mycket känsla. Älskar det!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (1 röst cast)
  4. BokLoppan Skriver:

    Otroligt bra! :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  5. BokLoppan Skriver:

    Du skriver otroligt fint! :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.