Tillsammans

Jag kan bara stå där och se på. Emelie håller ett hårt tag i Lines käke. Line blöder lite på läppen.
- Säger du något är du dödens!, fräser hon och spottar fram orden. Det kniper i magen när Ina sparkar till Line på smalbenet. Emelie tappar sitt grepp om Lines käke och Line kvider. Hon vacklar till och lägger sig på golvet. Jag har precis lärt mig tränga bort tårarna. Emelie och Ina tjatar jämt på mig att jag måste lära mig att slå Line någon gång. Ni undrar säkert vad hon har gjort? Jo, förut var vi ett helt gäng. Jag, Line, Emelie, Ina och Jen. Men en novemberkväll blev Jen brutalt mördad. Någon hade kastat en sten i hennes huvud. Den sista personen hon sågs med var Line. Vi var alla tre helt knäckta. Alla förutom Line. Bara vi vet vem som mördade Jen.
Line gjorde det.
De bråkade om en kille efter en fest, var lite halvfulla och kastade sten mot varandra. Emelie och Ina vill straffa Line varenda dag. Bara för det har hon inte en enda vän. Men jag kan inte. Vad Line än har gjort kan jag inte skada henne. Hon var min bästa vän. Ändå gjorde hon någonting otroligt fel. Hon tog ifrån mig min andra bästa vän. Hon krånglar till allting. Förstör. Vi var allihopa bästisar för evigt. Ända sedan ettan. Hur kunde vi svika varandra så här?

En dag får vi alla tre ett sms av Line. Alla ska vi mötas på vårt gamla gömställe. En återvändsgränd.
Klockan 17.14 träffas vi där. Emelie och Ina står förvirrade längst in. Jag går raka väggen till dom, utan att tänka på sträcket fem meter ifrån oss. Strimman av bensin.
- Var är Line?, frågar jag försiktigt.
- Hon har väl stuckit…, men Line hade inte stuckit, plötsligt stod hon ca sju meter framför oss. Hon höll i en tändare. Det korpsvarta håret hängde matt. Fan! Jävla Line! Hon har valt vårt gömställe, en återvändsgränd med 20 meters höga kala väggar långt från centrum och huvudleden. avsides från stan. om hon satte eld vid ena änden skulle vi snart vara omringade. Torra höstlöv täckte marken. Elden skulle komma närmare och närmare, slicka våra bara ben och bränna våra kläder och vårt hår. Vi skulle brännas till döds av vår före detta bästis.
- Snälla Line!, skrek Emelie högt. Line hade ett kallt leende på läpparna. Hon tände tändaren och kastade den så att den träffade marken. En gnista uppstod och vi var omringade av eld. Vi skrek allihop. Vi kröp upp på en container. Genom lågorna kunde vi alla se Lines bleka ansikte. Fan för dig Line! Jävla mördare!
- Ner i soporna!, skrek Ina gällt av gråt. Vi tog oss in i containern och tryckte sopor mot alla glipor. Måtte vi klara oss!
Ändå kom det lite rök in, och röken blev större och större. Nej, jag vill inte dö oskuld. Jag vill inte dö pågrund av detta. Elden ska inte få ta mitt liv! Jag slog upp containerlocket och sprang allt vad jag hade, rakt genom lågorna. armarna sved och jag grät. tårarna sprutade medan jag sprang med sjalen tätt mot munnen och näsan. Utanför kunde jag se Line. Hon såg förvirrat på mig och grep efter ett järnrör.
- Neeej! Line! Döda mig inte!, Line släppte järnröret som om det bränt henne. hon tog ett steg bak, in i elden. Trotsigt såg hon på mig. tillslut skrek hon av smärta. Jag ville dra så gärna dra ut henne men kunde inte förmå mig.
Helt utan förvaring kom mörka moln och det började regna. Elden släcktes sakta. Line var det bara aska kvar av. jag sprang fram till containern och öppnade det brännande locket. Där låg Emelie och Ina, utan att andas. Ingen puls, inga hjärtslag. Jag var inte rädd. Inte ledsen. Inte arg. Jag klev bara ut, bort från gränden. Tog bussen till centrum. satt tyst, sammanbiten och helt vit i ansiktet. Ingen jag älskade fanns längre. Mina fosterföräldrar var aldrig hemma, ingen pojkvän och nu inte heller någon vän. Mina bästa vänner var döda. Jen, Emelie Ina och Line.
Jag klev av på närmaste station. utanför Karolinska. Jag stod på trottoaren. Folk hade precis klivit ut från alla trappuppgångar och affärer. ett steg. Död. Ett enda steg. Inget felsteg. Jag skulle få vara med Emelie, Ina, Jen och Line. Nej, Line skulle inte finnas. Hon skulle inte finnas i vårt universum. Ett himmelrike med min tre bästa vänner. Varför leva med saknad när man kan dö och träffa sina vänner?
En lastbil kom en bit bort. En meter innan mig hoppade jag ut, mitt ut på väggen. Ingen smärta. Inget lidande. Bara ljus. Och tre ansikten. Nej fyra. Emelie, Ina, Jen och Line.
- Förlåt., Line, du är förlåten. Vi är tillsammans.

VN:F [1.9.11_1134]
3.6/5 (8 röster)
Tillsammans, 3.6 out of 5 based on 8 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.