Som man brukar säga

Som man brukar säga, bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls.

Du kan bli beroende av en speciell sorts sorg. Lika omöjligt som det är att undvika döden är det att undkomma den. Inte alla fastnar i dess pöl. Vissa går vidare medan andra stannar kvar i pölen. Hur enkelt det än är att kliva ur pölen väljer man att inte göra det. Innan du vet ordet av har din lilla pöl blivit till ett hav, ett hav som kväver dig. Med andra ord, väntar du för länge med att kliva ur pölen kan det bli försent att göra det. Hur högt vattnet når mig kan jag inte se. Däremot vet jag med säkerhet en sak, det är inte en liten pöl jag står i längre.

En annan jämförelse av denna sorg är mitt och Ivys förhållande. Lika avsvalkande men samtidigt kallt det är i havets vågor är Ivys hjärta. Ena stunden skänker hon mig en känsla av lättnad för att sedan, när min gard är nere, hugga till. Precis som två olika människor i samma kropp.

Den vänstra delen av henne, den med ett hjärta, är den som inte skulle göra en fluga förnär. Den som såg på mig med sina gyllenbruna ögon med en speciell sorts glimt. Den enastående glimten skänkte mig lycka. Läpparna är rosenröda på henne och är intill sagolikt mjuka. En kort berörelse, en kyss, och jag befinner mig i himlen.

Den högra sidan av henne är vänsters motsats. Utan ett hjärta känner den inte medkänsla. För att få sin vilja igenom går hon så långt det bara går. Ligger det en människa i vägen för henne går hon över den. Utan minsta tvekan trampar hon på andra människors känslor. Kanske hon skulle stanna om mitt hjärta låg i vägen? Hennes älskades, han som hon så ofta hade vänt sig till, så ofta hade skrattat och gråtit med och oberäkliga många gånger älskat så mycket att hon knappt kunde tåla det. Medan jag skriver detta ser jag henne kliva på mitt hjärta utan minsta tecken på tvekan.

Kanske var det mitt fel? Med min ödmjukhet och osäkerhet lät jag henne ta alla beslut. Men varför ska jag inte låta henne göra det? Om hon vill gå ut får hon väl göra det. Vill hon supa sig full för att sedan vakna upp hos en främmande man är det upp till henne. Så när hon skyller allt elände på mig är det helt fel. Alla tar sina egna beslut. Jag är inte en del av henne, jag är bara hennes älskare. Nu när jag tänker tillbaka på det hela var faktiskt detta förutbestämt. Alla andra hade förstått att det inte skulle hålla, men inte vi. Blinda av kärlek, trotsade vi både familj och vänner. Precis som i böcker och filmer skulle vi leva.

Men i slutändan kan man inte rymma från sanningen. I vårt fall kom den ikapp oss väldigt fort. Knappt ett år hade passerat innan magin som låg över oss hade blåst bort. Det enda vi såg nu var sanningen. När vi insåg det sa Ivy till mig att vi skulle förbli vänner. Det jag inte förstod då var att det var hennes högra sida som talade, inte hennes vänstra som talade från hjärtat. Tiden gick utan att jag hörde av henne. Hösten närmade sig sitt slut och innan jag visste ordet av var julen också slut. Inte så lite som ett telefonsamtal fick jag. Känslan jag hade under den tiden går inte att beskriva med ord. Att sitta där som ett fån och bevaka telefonen var något outhärdligt plågsamt.

I mina drömmar besökte hon mig ofta, precis som en plågoande besöker sin syndare. Hur mycket jag än ville rymma från den gick det inte. Den levde i varje hörn och vrå, i varje del av mig och överallt runt omkring mig. Egentligen är det inte så konstigt. En plågoandes uppgift är ju att driva sin syndare till vansinne. Det som sved som värst var att hon hade från att vara mitt ljus i livet blivit till min plågoande.

Kanske var det hennes tvistade högra sida som hade fått liv? Kanske hade den övergivit kroppen som den delade på med vänster sida? Utan kroppen som var dess fängelsehåla löper den amok. Utan något som håller dess råhet tillbaka gör den som den vill. Från att ha delat hem med en ängel, hjärtats sida, till att leva ensam. Ensam i mörkret som den själv har skapat.

Precis så ser mitt liv ut. Ja, för är det inte så att jag är min egen plågoande? Ensam levandes i mitt eget mörker skyller jag allt på det enda ljus jag någonsin känt vid, Ivy. Om jag tittar närmare på mim plågoandes ansikte kan jag se mitt eget ansikte. Jag bär en mask för att kunna dölja det. Denna mask visar mig Ivy, en tvistad Ivy. En som inte skänker mig något annat än smärta. I verkligheten gjorde hon inte det, hon skänkte mig både smärta och njutning med sin tvåsidiga personlighet. Inte alls bara sorg. Jag kan fortfarande känna hennes händer över mig, hennes mjuka läppar mot mina och hennes själ tätt intill min. Inte bara kroppen men även hennes själ. Vi var enade både fysiskt och psykiskt.

Hur ofta hon än krossade mitt hjärta med sina bestämda fotsteg är det sådan jag kommer att minnas henne. Som man brukar säga, bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls. För att kunna kalla någon ens första kärlek måste man ha älskat en gång till. Med det menas inte att jag ska släppa minna känslor för Ivy och släppa in någon annan. Alla känslor jag delade med henne ska jag behålla och se tillbaka på, åtminstone så länge jag själv vill göra det.

För hur lång tid det än kommer att ta kommer jag finna någon annan som betyder lika mycket som Ivy, om inte mer. När det händer kommer hon vara ett minne blått. Den Ivy jag kysste så passionerat att jag knappt kunde andas mer, den Ivy jag brukade se i ögonen och känna mig så lycklig att jag kunde dö kommer att bli någon jag en gång kände.

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (5 röster)
Som man brukar säga, 3.4 out of 5 based on 5 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.