Mentalt störd

I fosterställning längst in i rummet satt hon och gungade fram och tillbaka.
Många gånger hade hon känt såhär.
Men det hade alltid funnits en del av henne som känt att allting skulle bli okej igen.
Men inte denna gången.
Mörkret hade vunnit och vägen tillbaka var för lång.
Hon kunde inte tänka klart.
Det fanns ingenting i hennes 14 åriga kropp som sa fortsätt kämpa.
Det var kört och nu grät hon, inte högt.
Det ända man kunde höra var hennes tårar som föll ner på golvet.
Precis när djävulen skulle ta tag i hennes bleka hand hörde hon en röst.
En väldigt svag röst.
Den blev klarare och klarare.
Och de som innan var en viskning blev nu en hel mening.
- Vad gör du Mia?
Djävulens hand drog sig tillbaka.
Och rummet var inte så mörkt längre.
Ett ljus, ett ansikte. En kropp som böjde sig ner till henne.
Värme och trygghet.
- Mia res dig.. Res dig – Ta tag i min hand
Hon sträckte ut sin smala hand i luften.
Fanns det verkligen någon som kunde hjälpa henne upp?
En snäll hand tog tag och ryckte upp henne.
Nu stog hon upp och mörkret nere på golvet försvann under sängen.
Som en blixt kom ljuset i rummet tillbaka – alla viskningar försvann och hennes ögon som en gång sett döda träd och mörker, såg nu ett rynkigt ansikte. En dam, Med vit rock och blåa foppatofflor. Sockar med en bild på Homer Simpsons.
En orange penna i bröstfickan , En namnskylt på andra sidan där bokstäverna E – V – A stod.

Eva, Eva var hennes namn.
Minnet kom tillbaka.
Eva, 52 år och gruppledare för korridor arton.
Det var så hon hade presenterat sig dagen jag kom hit.
Hon satte mig på min säng bestämt och gick ner på knä.
Hon tittade på mig, och granskade mitt ansikte.
Hon tog fram ett block från vänstra fickan.
Sen tog hon den oranga pennan och började skriva.
- Så Mia? Vad var det nu som hände?
Hon vet exakt vad som hände – Eva alltså – Jag flippade ut igen, Satt och pratade med mig själv.
Men de ville att man skulle berätta själv för någon dum andledning.
Inte för att det spelade någon roll: Allt jag sa skrevs bara ner i hennes dumma block.
Jag kunde se det framför mig : Patient 77 – Symptom – Samma som dagen hon kom hit.
Patient 77 .. Det var vad jag var , Inte Mia , utan patient 77 – Mentalt störd.
Jag började tro på det också. Jag kanske är störd.
Jag kanske bara inbillar mig allt. Jag är kanske faktiskt är patient 77 iallafall.
Men det fanns fortfarande en del av mig som visste att vad jag såg inte var påhitt , Att de saker jag ser faktiskt finns.

” Mia..? ”
” Va? ”
” Jag frågade om du visste vad som hände? ”
” Jag ..
Jag stoppade mig själv.
Det var ganska svårt att beskriva vad som hände utan att det skulle låta sjukt.
” Jag såg saker igen .. ”
” Mhm ” Sa hon och skrev.
” Vad såg du denna gången? ”
” … Mörker ” sa jag till sist.
”okej, Men du? Vill du kanske gå ut till tv rummet och ta det lite lugnt där?”
” ..Jag tror jag vill stanna här inne.. Och sova. ”
” Tror du att du klarar dig ” sa hon och tog bort min lugg från pannan.
Vilken fjorton åring klarar inte av att sova ensam?
” Ja.. ” sa jag tillbaka.
” Hon bäddade ner mig och påminde mig om att om det var något problem skulle jag trycka på larmknappen ”

Täcket var nere på golvet.
Och lakanet hade klibbat sig fast vid min kropp.
Kudden var varm.
Och fläkten i taket gjorde mer oväsen än nytta.
Gardinerna liknade spöken.
Och den mörka natten utanför mitt fönster började ta sig in.
Jag vaknade av ett oljud som kom från garderoben.

Som någon letade efter något.
Jag försökte somna om men oljuden vägrade upphöra.
Ljudet blev mer och mer intensivt. Jag satt på sängkanten och tittade på garderoben.
Så många gånger hade de sagt att det är inbillning – Men detta ljud var för verkligt.
Detta var den gången jag skulle bevisa att jag inte var galen.
Jag tog tag i garderobens handtag och tog ett andetag.
Jag slet upp garderobs dörren och mina ögon sökte igenom varje vrå.
Men inget var där förutom några galjar och ett par skor.
Jag undrade hur något så verkligt, kunde vara så overkligt.
För jag visste ju, klart och tydligt, att jag hade hört någonting.

Jag satt mig ner på sängkanten och tittade på garderoben.
Minuterna gick förbi, men ingenting hände.
Jag hade blicken fast på garderobshandtaget.
Ingen skulle kunna ta sig in eller ut ur garderoben utan att jag visste.

Klockan hade passerat fyra och jag gav upp, och la mig i sängen med ansiktet mot väggen.
Det tog inte länge innan garderoben började knirra och knarra igen.
Jag höll händerna för öronen och blundade och började gråta.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (6 röster)
Mentalt störd, 3.0 out of 5 based on 6 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.