Matti hade stängt sin verkstad

Vad hade jag för behöv av som fick mig att åka till Dalsland. Med min grönmetallic Hyundai Elantra 1.8. Jag behövde bara vara där. Helt enkelt. Bara i Dalsland. Jag behövde se dess skönhet, tystnad och de lugna dalarna som när man åkte bil så kände man inte alls om man fortfarande var på jorden och åkte på en väg någonstans så långt från alla andra platser, eller om det bara var en dröm. Som om man gick uppe bland molnen. Det var därför jag ville, kände ett behöv av att vara just där.
Nu var det vinter. Jag satt vid ratten och min fru satt fram bredvid mig och vår andra son som hade redan börjat att gå på Stenebyskolan i Dals Lång Ed och i Dalsland på baksätet. Vad funderade han på som inte sade något? Ibland trodde jag att han sov som inte sade någonting. För att vara säker sade jag:
- ” Sover du Saman?”
-” Nej, jag sover inte!” sade han med en min i bak spegeln som var mer eller mindre tungt att se. Han var lite nere: vad tänker han på egentligen? tänkte jag gång på gång och för att låta honom vara för sig själv, för att inte skapa något bekymmer hos honom så sade jag inget mer. Han skulle ju bli kvar där. I hela vintern. Och vi skulle återvända hem. Hem! Hans hem också förstås i Uppsala. Var tillhörde han mer då? Ingenstans än bara där. Där vi var. Där han växte upp en viktig del av sitt liv i. Där vi var för hans och för hans syskons skull. Där han kände sina kamrater. Visst känner man tillhörighet till där man är född och uppväxt i. Jag sade inget mer. Jag lätt bara tiden gå i samklang med musiken från bilens bandspelare. Persisk musik.
Jag är visst en gammalmodig man. Jag föredrar fortfarande bandspelaren till CD-spelare. Därför att jag har massor med musikkassetter från många, många år tillbaka. Kassettband som ibland har blivit trasiga och som jag har reparerat: bytt plastkassetten till annan plastkassett eller klippt den trasiga och slitna delen av taypen då den hade fastnat i bandspelaren, så lite som möjligt bara för att musiken inte skulle skadas genom att bli kortare och sånt. Bara för att höra det jag hörde från lång tid tillbaks i tiden. Det var, och är också nu, den förflutna som har bildat min närvaro. Gott eller ont är det så. Jag vet inte. Det enda jag vet är det att jag inte kan slippa det. Den sitter som en halsband runt halsen; eller som en fin arm ur runt min hand. Runt omkring mig. Hur ska jag gå ifrån det? Jag kan bara inte. Och ingen har något emot det heller: ska du inte byta det mot en cd-spelare? hade Massi, min fru som själv skriver Maasi sagt till mig tidigare men jag hade inte gjort det. Vad skulle jag i så fall göra med mina kassettband då jag hade kvar och som ville lyssna på just i Dalsland. Nu alltså när ”Eftekhari” sjunger och vi åker på en lång väg vid ett bergsklippa. En väg som är som en bro över en stor sjö. Nu ligger den på sjön. Vi åker liksom på sjön. Det finns inget avstånd till ytan av den stora sjön med berg och skogar runt omkring och… tystnad. En tystnad som tar en i sin famn. Det lugna som tar en i hela sin famn. Så generös. Eftekhari sjunger: ” vad hade jag sagt, vad hade jag gjort som det saliga livet gick över till sorg…”
-” Baba”
-” Ja”
-” Jag kommer inte till Iran” säger Saman, min andra son.
Saman har redan från i höstas börjat på Stenebyskolan i Dals Lång Ed. En konstskola i alla konst utbildningar nästan. Han är tecknare. Han ska läsa detta ämne som han också har läst tidigare i Sollefteå och också på Gävle Högskolan. Det är bara det han ville läsa och inget annat. Nu ska han läsa det i tre år i Dals Lång Ed. Nu var han hos oss på besök under jul och nytt år och vi skjutsar honom tillbaka dit i den vita vintern då sjön är täckt av snö.
Jag säger ingenting. Jag är bara tyst. Tystnaden finns överallt trots att Eftekhari sjunger. Massi säger inget heller. Vi låter tiden droppa ner i en skål för att fylla den. Bit för bit. Droppe för droppe och tyst sekund efter tyst sekund. Det har vi alltid gjort. Att låta tiden gå och fylla i Tidsbehållaren: Sekunder, minuter, timmar och … år. Alla år. Vi låter bara tiden gå. Det är bättre så. Det är bättre att sjön och klipporna talar sitt: tystnad. Sjön och klipporna talar på sitt eget sätt. På sitt eviga tysta sätt fast sorgligt ändå.
Vi stannar på en parkeringsplats lite längre efter den långa bron på den evigt tysta sjön. Jag tar fram min pipa, fyller den på med piptobak och tänder. Doften av piptobak tillsammans med röken går och täcker sjön. Det är en annan sjö som vi tidigare också har stannat vid och druckit te från te termosen och ätit också någon kaka för. Nu är det dimman som har täckt sjön. Saman och hans mor Massi eller Maasi som hon själv brukar skriva sitter kvar i bilen. Jag röker färdigt och går tillbaks till bilen och sätter mig bakom ratten igen. Det är lite kvar till Dals Lång Ed.
Några år senare sade Saman att det var en av de svåraste tiderna för honom när vi lämnade honom kvar där och själva kom tillbaks hem.
Då var det ett tag sedan jag hade sett Matti och Miria. Jag var inte på Mattis bilverkstad på länge nu. Hade lämnat någon gång Hyundain på Hyundaiverkstan nära Mash Hasan’s fruktaffär, Nelins. Verkligheten är det att jag fick gratis förbesiktningsundersökning hos Hyundai verkstad nära Mash Hasans fruktaffär som vi brukade fortfarande handla frukter hos. Mash Hasan var gammal nu och hans fru hade nyligen gått bort. När vi såg honom en gång i Nelins så verkade han plötsligt vara mycket äldre. Så kände jag och min fru Mass i alla falli. När vi såg Mash Hasan i affären gick vi fram och hälsade på och han svarade fortfarande varmt fast i sitt bläcka närvaro. Det verkade nu att han var långt ifrån oss.
Nu något år efter var jag där igen att hälsa på Matti och Miria tillsammans med min fru då vi var på väg hem från ÖB, Överskotts Bolaget alltså och handlat. Men verkstan var stängd. Då åkte vi hem och några dagar senare när jag ensam var där så såg jag att verkstan var stängd nu också. Då gick jag till en liten däckverkstad som nyligen hade öppnat bredvid Matti’s och frågade killen som var liten i kropp som alltid hade en fin blå arbetsöverall på sig. Som om han aldrig hade tagit på någon bil eller bildäck att bli smutsig. Han sade att Matti hade stängt. För gott? Och jag hade åkt hem. Tomhänt. Jag vet inte varför jag blev plötsligt ledsen. En sorts smärta, mild smärta kom först som höstens nordvind att ta plats i hjärtat och sedan i hela själen. Jag hade ju känt Matti och Miria och deras två söner i många år. Och nu var verkstan stängt. Vart hade de tagit vägen? Det var det som kändes tungt mer eller mindre. Vart? Även killen på däckverkstaden med nya och rena överallen inte visste något. Skylten var kvar: ”Mattis bilverkstad”. Men Matti var inte där. ”Vart hade de tagit vägen?”, tänkte jag.
Nu var det höst igen. Jag var en dag på morgonen på Gottsunda centrum då jag såg Fridolf där. Det var efter en lång tid. Det var en vanlig vardag. Då kom jag ihåg att Fridolf var i pension. Jag blev glad. Jag tror att han kände igen mig då jag gick fram och hälsade på honom. Han var tillsammans med ett par vänner, också i samma ålder som han. De satt inte på någon bänk som några iranska åldringar brukade sitta och prata bort dagarna i sitt nya land. Ett land som aldrig blev deras då de gick bort en efter en och i tiden blev de färre och färre. De som bodde här men befann sig med sina tankar någon annan stans långt bort härifrån.
Fridol svarade på min hälsning som om vi hade sett varandra även igår och inte ett par år efter sista gången hos Matti när Matti skulle byta olja på min Hyundai Elantra 1.8. Då han berättade om sin son han inte visste något om i många år och bara nu plötsligt och i några år, kanske sex år. Jag kommer inte ihåg exakt. Frågade inte heller om han hade rest till Iran eller inte. På den bröllop han hade blivit bjuden på. Jag frågade istället om Matti
-” Matti har flyttat till en stuga de brukade åka till på sommaren”
Då frågade jag inget mer än bara om han hade hans telefonnummer. ”Nej” sade Fridolf och vi skildes från varandra.
Desperat letade jag efter ett ledtråd. Ville veta var de befann sig. De var droppar som plötsligt hade försvunnit i marken. Då tänkte jag plötsligt på där de bodde. Matti hade berättat en gång var de bodde fast jag aldrig var där. Jag hade bara sett bostadsområdet från OK-macken.
Det var på en morgon jag bestämde mig att leta. Jag åkte direkt till bostadsområdet. Det regnade lite. Luften var fylld av regn och höstlov. Någonstans gick rök upp i luften också. Inga indianer. Kanske någon i sin tomt i villa området och i Norby brände upp höstloven i sin gård. Jag parkerade Hyundain i parkeringsplatsen och gick upp i bostadsområdet. Vaktmästaren pratade med en kille som verkade vara parkarbetare. De nyss hade kommit ut ur förrådsrummet som var i hörnet och närmast till sista huset. Höga röd-rosa hus. Gick fram och hälsade och talade om varför jag var där. Vaktmästaren som var gammal och snäll kände Matti och Miria och barnen:
-” De har flyttat”
-” När?”
-” I början av sommaren”
-” Vart har de flyttat?”
-” Jag vet inte” och pekade upp mot en av fönstren i höga huset
-” Där bodde dem”.
Jag tittade inte länge upp innan jag tog ögonen ner till marken igen.
-” Kände du dem?”
-” Ja”
-” Det är min praktikant” och presenterade killen som också stod där nära oss och log snällt
-” Han känner lilla pojken Mattias”
-” jaså. Vad bra.” och då kom jag det, just det, Mattias, lille brorn
-” Har du någon telefon nummer till Mattias?”
-” Jo. Jag har” och sade numret utantill. Det var häpnadsväckande. Inte för att de unga har bättre minne än oss gamla. Något som är sant också. Utan för att jag inte alls hade anat om att Mattis’s vän skulle jag stöta på i en sån här regnig dag
-” Jag har sett dig tidigare. Du har en grön bil som lämnade en gång hos Matti”
-” Jo?”
-” Jag var där också” och kunde så småningom hitta honom bredvid Mattias bland begagnade bilarna på en liten plats Matti hade alla gamla bilar där. Kanske bilar han hade tänkt reparera någon gång. Eller kanske bredvid Volvon Mattias hade fått av sina föräldrar och skulle fixa något. Kommer inte ihåg, för jag frågade inte honom då han, Mattias, som sysslade med sin nymålade svarta Volvo. Jag tror det var svart med kanske en rosa linje runt vid taket eller lite nedanför. Vem kunde ana att den tiden skulle komma igen och igen i mina tankar och gunga som en gungstol. Tankarna pendlade i huvudet när jag hade skrivit Mattias telefon nummer. Hade tackat vaktmästaren och praktikanten och hade gått tillbaks till bilen utan att titta ett ögonblick tillbaks till husen bakom mig.
På kvällen ringde jag Mattias. Han blev glatt förvånad och undrade hur jag hade fått tag på hans telefon nummer. Jag berättade det och han tog emot mig i samtalet precis som han alltid var: snällt! Jag frågade om Matti och Miria och han sade att De bor nu i närheten av platsen de alltid åkte till att fiska och ta det lugnt då de tog semester. Mattias berättade att han också bodde där.
Till sist tog jag Matti’s telefonnummer och tackade Mattias. Jag skulle ringa Matti. Det lämnade jag till lite senare, till dagen efter. Dagen efter ringde jag till Matti. Jag kommer inte ihåg vilken dag det var. Jag hade äntligen lyckats att hitta honom. När han tog upp luren så hörde jag inte den röst jag alltid hade hört tidigare. Matti var trött. Jag sade inget om det. Bara sade att jag var glad, mycket glad över att jag äntligen hade hittat hans telefonnummer och kunde prata med honom. Han verkade vara trött: ”Jag har ryggbesvär” och jag visste att det inte var det enda Matti hade. Inte det enda verk, ont och smärta han hade. Han jobbade hårt. Han jobbade hårt ut sin ungdom. Han var inte så gammal men jobbet hade gjort honom gammal. Fast man fick mycket av deras tillvaro, hans och Mirias. De gav mycket kärlek till sin omgivning. Vad fick de tillbaks då? Hoppas samma sak, fast kanske lite. Säkert mindre än vad dem själva gav. Det kan jag vara säker på.
Han hade bråttom. Vet inte varför. Det var det som gjorde mig mer ledsen.
-” Jag vet inte om vi kan komma till Uppsala någon gång” och frågade inte något mer heller.
Sedan gick jag ut. Efter samtalet med Matti. Satt i terrassen och visste inte hur länge jag hade suttit där då jag hörde flyttfåglarna, svanorna igen. Jag kom ut och tittade på himlen. Då såg jag dem i en grupp i tio, tolv stycken som flög över mig. En av de, ledaren, flög i spetsen av de två raderna som två likbenta sidor i en triangel utan bas sida. Med en spetsig vinkel. De flög söderut, från kylans rike: vintern.

*****

Fler avsnitt

*****
Morteza Mahmoudi (Lavari)

Namn uppges på författarens begäran.

VN:F [1.9.11_1134]
4.1/5 (10 röster)
Matti hade stängt sin verkstad, 4.1 out of 5 based on 10 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.