Mamma lämna mig inte

Jag satt och kollade ut genom bussens klarblanka ruta på husen som susade förbi. Musiken spelades högt i mina hörlurar och tårarna rann sakta ner för mina svartmålade ögon.

Bussen stannade och jag insåg att jag var framme vid stället jag helst inte ville besöka, sjukhuset. Jag klev av bussen och gick mot de stora glasdörrarna och tog hissen upp till femte våningen. För varje sekund som gick blev jag räddare och räddare för synen jag skulle möta mig, plötsligt plingade de till i hissen och dörrarna for upp och jag klev sakta ut och gick med tunga steg mot rum tre. Jag öppnade dörren och kikade in, där fick jag fick syn på henne. Mamma, min fina mamma hon som bara låg här och blev sämre och sämre för varje dag som gick. Behandlingen dem hade på henne hjälpte inte och de hade försökt operera bort flera av tumörerna. När mamma såg mig så sa hon med svag röst

- Hej gumman, jag är så glad att du kom.

Jag tog fram min väska och plockade upp en bukett stora röda rosor och gav dem till henne. Hon tog emot buketten och satte den i en liten blå vas på del lilla sjukhusbordet som stod bredvid sängen.

- Tack gumman vad snäll du är, viskade hon fram med sin svaga röst.

Plötsligt öppnades dörren och in kommer en doktor och sa att han ville prata med mamma, de frågade om hon ville att jag skulle vara med men hon skakade bara svagt på huvudet och jag gick ut i den ganska tomma och tråkiga korridoren och satte mig på en bänk. Jag kollade på allt som hände och alla sköterskor och doktorer som passerade mig, efter några minuter som kändes som en evighet kom doktorn ut ur rummet och fram till mig och sa att mamma ville prata med mig, jag kände på mig att det inte var något bra som väntade bakom den stängda dörren.

Jag tog ett djupt andetag och reste mig sakta upp och gick långsamt med släpande fötter mot dörren. Jag stannade utan för och vände mig om och kollade på doktorn som nickade åt mig att gå in, jag tog ett nytt djupt andetag och öppnade dörren och klev in.

- Min älskade fina flicka snälla sätt dig ner här en stund, jag har något jag måste berätta.

Jag kollade oroligt på mamma och satte mig när bredvid henne innan hon tog ett andetag och fortsatte.

- De har hittat ännu en ny tumör, fast denna gång är det mycket allvarligare och det kommer inte gå att rädda mig. Jag har bara några dagar kvar, om jag har tur så kan det bli några veckor.

Jag brast ut i gråt och mellan tårarna hulkade jag fram, snälla mamma lämna mig inte ensam kvar! Var ska jag bo? Hur ska jag leva?

- Det kommer bli bra gumman, du ska bo hos mormor och hon kommer ta hand om dig.

- Men jag vill inte bo hos mormor jag vill bo med dig.

- Men du vet att det inte går älskling, jag skulle mest av allt vilja stanna här med dig men det går inte.

- Mamma jag älskar dig, men jag måste gå nu annars kommer jag missa bussen. Men jag kommer tillbaka imorgon.

Med de orden gick jag fram och gav henne en kram och sedan gick jag ut i den nu ännu ödsligare korridoren. Sedan ut genom de stora glasdörrarna och ut till bussen som precis kom så jag hoppade på och betalade, sedan satte jag mig vid samma plats som innan.

När jag var framme hoppade jag av bussen och gick raka vägen hem och la mig och grät mig till söms.

Nästa morgon när jag vaknade så satte jag mig på bussen och åkte till mamma. När jag klev in genom dörren till rummet där mamma låg såg jag på en gång att hon var så mycket sämre idag än hon var igår. Mamma sov så jag gick och satte mig i stolen och bara tittade på min fina mamma som låg i sängen och sov. Efter några timmar när hon fortfarande inte hade vaknat så kom en doktor in, det var samma doktor som pratade med mig igår. Han satte sig ner på stolen jämte mig och kollade på mig en lång stund sedan sa han.

- Din mamma har blivit sämre och vi kan inte säga hur länge hon kommer överleva, det kan vara allt mellan några timmar och några veckor.

- Okej, sa jag med gråten i halsen

Jag började gråta igen och han tröstade mig och sedan gick han ut från rummet igen och då märkte jag att mamma hade vaknat.

- Älskling gråt inte, du kommer få det bra.

- Men mamma jag vill inte att du ska lämna mig.

- Jag har några sista ord jag vill säga till dig gumman för jag kommer snart inte finnas kvar mer. Jag kommer alltid vaka över dig vad som än händer och jag kommer alltid älska dig mitt fina barn. Hej då mitt älskade barn jag kommer ha det bra nu, med de orden slöt hon ögonen och andades långsamt

- Mamma du kommer alltid var min ängel och jag kommer alltid älska dig. Jag kommer leva vidare och kämpa för dig resten av mitt liv.

När jag avslutade min mening började maskinerna pipa och en massa doktorer kom in springande och bad mig vänta utanför. Jag gick ut och satt mig på min vanliga plats i korridoren på den hårda bänken och grät. Efter tio minuter kom doktorn ut och sa att det var försent, det gick inte rädda henne. Jag började gråta ännu mer och han frågade om han skulle ringa mormor så hon kunde komma jag nickade bara svagt och han sa att jag skulle följa med till ett rum och vänta där medan han ringde. Detta rum var mer behagligt, det var svagt ljusgröna väggar och i rummet fanns en liten svart soffa, ett bord och några stolar. Jag gick rakt fram till soffan och satte mig, efter några minuter kom mormor in genom dörren och jag sprang fram och kramade henne.

Några dagar senare var det begravning och jag sjöng för henne, jag ställde mig längst fram i kyrkan och sjöng det vackraste. När begravningen var slut så gick jag fram till mammas grav och satte med ner och kollade sedan sa jag.

- Nu är du min alldeles egen ängel som vakar över mig. Jag älskar dig mamma.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (19 röster)
Mamma lämna mig inte, 3.7 out of 5 based on 19 ratings

1 kommentar

  1. kamilla Skriver:

    jag tycker att den var fint skrivet, men inte direkt på topp, för det gick ju för fort mellan dialogerna. alldeles för fort, men annars var den bra

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (4 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.