Jag var på Mattis bilverkstad igen

Nu har det gått nästan ett och ett halvt år sedan jag sist var på Mattis verkstad. Efter sista besiktningen av Hyundain, min grön metallic Hyundai Elantra 1.8. Det var inte något speciellt som skulle få mig av någon anledning till verkstaden. Jag hann bara inte helt enkelt. Självklart skulle det vara roligt att träffa Matti och Miria och deras pojkar Robbe och … Anledningen att jag inte var där i nästan ett och ett halvt år var som sagt, att jag redan hade besiktigat bilen och det hade gått bra sedan dess. Ytterligare var det så att jag inte använde bilen så ofta. Bara när jag och min fru Massi som hon själv vill skriva eller uttala, använde bilen en gång i veckan då vi skulle handla. Matti hade en gång sagt att jag borde använda bilen lite mer. För, som han tyckte, bromsarna i första hand skulle inte rostas. Jag menar bromsskivorna. Att bromsklossarna inte skulle klistra fast på bromsskivorna och rosta fast. Något som också hade hänt en gång tidigare. I så fall skulle man kanske bli tvången att byta bromsklossarna och speciellt bromsskivorna också.

Nu tänker jag: att Matti menade innerst annat än bromsskivorna som var viktig. Att träffas. Att kunna ses då och då. Något jag tycker är viktigare än allt annat. Och nu var jag där igen, på Mattis verkstad. Det var ett tag sedan jag hade smakat på kaffet Miria hällde i plastmuggen till hälften och gav till mig:
-”Vill du ha kaffe?”
-”Ja tack”
svarade jag och tog plastmuggen ur hennes vänstra hand hon hade dragit till mig
-” Varsågod. Vill du ha en kaka också?” och tog kakorna fram som var i en plastlåda. ”Från ÖB”, tänkte jag lite högt kanske
-”Ju, vi var där i lördags och såg dig också men du såg inte oss när Matti vinkade. Du körde ut precis när vi kom”.
Då tänkte jag att deras lille son, vad hette han nu, jag har glömt hans namn var också med. Han följde alltid med. Liksom nu också. Varför såg jag inte honom nu då när jag kom. Han var kanske med en kompis igen och var bland citroeng bilarna och mekade kanske sin gamla Volvo som Matti och Miria hade givit honom. Mekade, jag menar att tog hand på den annars kunde han inte så mycket om bilar som hans store bror, Robben. Robben var inte där. Sist jag var där berättade Miria att han jobbade på … Mekonomen tror jag. Nu är det ett tag sedan det hade gått och jag inte kom ihåg riktigt var han jobbade.
Jag tog en kaka, en havregrynkaka med choklad remsa på. De är goda fast billiga. På ÖB var allt billigare än annan stans. Vet inte om det är nu också eller inte. Jag går nu mycket sällan dit. Jag satt med ryggen mot telefonen som hängde på vägen. Det ringde inte just då. Om det gjorde så skulle Miria kanske inte svara på. De hade rast ju. Kaffepaus. Till vänster om mig stod en liten svart Citroeng: ” den fick jag av en kund. Det lönade sig inte att reparera. Det skulle bli mycket dyrt. Nu reparerar jag den. Det blir fin!” hade Matti sagt när vi satt oss. Jag såg att motorluckan var borta. Matti hade tagit bort den säkert för att ha det lättare att jobba med motorn. Lite bortre från den låg en annan bil. Säkert från en kund att reparera. Och efter det var det de två domkrafterna med två bilar på. Jag kommer inte ihåg vilka märken de hade. Det är nu ett tag sedan jag var där och jag har glömt det. Matti satt något mellan den svarta Citroengen och den andra och Miria efter honom. Jag menar att Miria satt till höger och Matti som i sin tur satt till vänster om mig.
Jag hade redan berättat i min ankomst efter hälsningen och om hur de mådde att jag skulle byta kamremmen på min bil. Jag hade hela dagen på mig. Jag menar att jag inte var på jobbet då och kunde vänta i så fall så länge det behövdes. Matti hade redan givit mig tid: Nu idag på en gång och efter att han var klar med de bilarna som stod på domkrafterna.
Jag skulle byta kamremmen. Inte bara för att det var dags att göra, något som var ett måste.Tror jag. Jag säger det jag har hört. Annars kan jag inget nästan om bilar.
Jag använde bilen inte så ofta. Jag tog alltid buss 807 till jobbet till Norrtälje. Jag vet inte varför jag tänkte på vår resa, min och min frus till Dalsland. Vår andra son var tecknare. Han läste nu på Stenebyskolan i Dals Lång Ed. I Dalsland förstås. Han var där för en treårig utbildning. Vi skulle på vintern åka dit och hälsa på honom. Därför var det säkrare så att byta kamremmen nu i tid.
Dalsland. Den härliga lugna och tystnaden. Plats till all ensamhet; för att vara borta från allt annat och vara för sig själv. Jag hade ännu inte börjat dricka kaffet när jag frågade om hur pojkarna mådde
-” Har du inte hört det?
Sade Miria
-” Vadå?
Frågade jag utan att ana vad det skulle bli för svar; eller om vad det fanns för något som dolde sig bakom Mirias tystnad i ett litet ögonblick. Något som verkade vara mycket, mycket längre än vad man väntar på ett svar
-” Robbe finns inte längre. Han är borta.
Var det ett skämt? Skulle det verkligen vara ett skämt,… eller en verklighet som så småningom kunde visa sig i Mattis ångerfulla bekännelse
-” Han är inte död. Han blev…
-” Nej
- ” Men pappa
Det var då jag kunde känna den andre sonens närvaro. Den yngre som jag inte kommer ihåg hans namn nu. Hans skugga låg över mig och kaffe muggen jag hade fortfarande i min högra hand utan att lyfta upp till munnen. Han stod liksom kilometer borta från mig samtidigt. Jag var helt chockad
-” Han dog…
Sade Miria och tankarna släppte för ett tag
-” Varför?
Jag visste inte alls att Robben var sjuk alls. Robben var en fin kille: ”jag går på Fordonprogrammet. Jag har en matematik lärare. Hon är också invandrare. Och också snäll. Hon är hård men rättvis ändå”. Robben höll alltid måttet. Han talade ur hjärtat varje gång jag träffade honom. Han var en bra kille, helt enkelt ”jag har en armenisk tjej” var det enda jag visste av hans tjej. Något han själv berättade. Sedan var det Miria som berättade om att Robben var ihop med en armenisk tjej. Och att de älskade varandra så mycket. Det var inte så konstig. Att de älskade varandra, för Robben var en trevlig och mycket bra och omtyckt kille. I alla fall hos mig. Naturligtvis var hans tjej också med samma egenskaper. Jag hade hört senare att de hade skaffat en papegoja också. Jag visste inte vilken sorts men en sådan som redan hade lärt sig att tala. Några ord i alla fall. Det sade Matti
-” Papegojan sade det!
-” Men Matti
Sade Miria
-” Men pappa. Sluta nu.
Sade den andra sonen också plötsligt efter sin mamma
-” Papegojan sade: lämna inte mig.
Papegojan hade lärt sig det efter att Robben och hans tjej skildes ifrån varandra. Då hade Robben tagit till sprit. För att lugna sin längtan. Längtan efter en kärlek som redan var död. Det skulle inte ha varit så konstigt om papegojan också hade sagt: din kärlek tar kål på mig.
Matti hade slutat då och Miria sade inget mer heller. Hon hade låtit sin man att berätta det som fanns i hjärtat. Falsk eller sant, logiskt eller ologiskt så var det sagt. Och Matti sade inget mer. Jag tog inte på kakan. Drack kaffet rent. Utan kaka eller någon sockerbit som jag brukar göra. Jag drycker inte så ofta kaffe. Eller drack inte så ofta. Och varje gång jag gjorde det så tog jag en sockerbit, eller en kaka om det fanns till hands. Men nu brydde jag mig inte. Det enda jag brydde mig om var att vara i Dalsland. Ensam eller helst med Maasi, min fru alltså som hon själv föredrar skriver: att parkera vid en ensam sjö lite efter Åmål eller … vad var det för ställe efter det då? Kommer inte ihåg nu. Att stanna där speciellt när det är vinter. En vinter som når in i kroppen i alla celler och titta på sjön som var ensam och tom av fåglar som redan hade rest till varmare klimat och ställen; och röka min pipa. I lugn och ro. Jag var helt enkelt tom framför Miria och Matti och deras yngre son som jag inte kommer ihåg hans namn; och framför Citroeng bilen, den svarta som stod på tur att repareras, en hobby för Matti trots all förlust i världen. För de skulle ut igen på sommar och kampa säkert vid sjön i närheten av staden i norra Uppsala som är känd för sin kärnkraft. Vad var namnet då för stad? Kommer inte ihåg nu heller. Ju, Sandviken, förstås.

*****

Fler avsnitt

*****
Morteza Mahmoudi (Lavari)

Namn uppges på författarens begäran.

VN:F [1.9.11_1134]
3.1/5 (11 röster)
Jag var på Mattis bilverkstad igen, 3.1 out of 5 based on 11 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.