How to find a star

Det finns ett land, som en gång var delat i två delar;
Astroma och Vetura.
Landet är naturrikt men vintrarna mycket kalla.
På varje sida bodde varsitt folk som en gång var fiender.
Men det har inte alltid varit så.
Orsaken till alla krig mellan dessa delade världar är att
en mycket speciell stjärna beundrats på bägge sidor.
Innvånarna tror att denna starkt lysande stjärna är helig och fredsskapande.
Problemet är bara att få har sett den, så det på den tiden gemensamma
folket annordnade en tävling vem som först hittade den. Men några av
invånarna som senare flyttade till Vetura, tog detta på allt för stort allvar
och blev ursinniga när en mycket berömd man vid namn Afi Birkir sa sig
ha sett den. Veturianerna, detta stridslystna folk, kunde helt enkelt inte stå
ut med att se honom glädjas åt den eventuella äran, så innan han hann
bevisa det så dödade dom honom.
Astromanerna blev arga och besvikna och inledde en hämdaktion och
förstörde deras hus. Veturianerna i sin tur svarade med att mörda flera av
sina Astromanerna.
Sen den dagen bestämdes dett att landet skulle delas itu. Människorna på
bägge sidor hatade varann och det utbröt ofta stora krig mellan dom.
I både Astroma och Vetura använde man sig av sk stridsörnar som hjälpte
till vid attackerna.
Och så har det fortsatt i många, många år….
Dirfa är en mycket ung kvinna som nu var vuxen nog att skaffa sig en egen
stridsörn. Hennes pappa, Agnar, tyckte att hon var ett viktigt tillskott ifall
att Veturianerna eventuellt attackerar.
Dirfa är egentligen inte mycket för att slåss, men hon hatade människorna
på Vetura! Hon verkligen hatade dom! Om hon hade kunnat så skulle hon
dödat en bara med hjälp av blicken!
Dom var elaka, malliga, avundsjuka och rädda för att förlora i allt.
Afi Birkir, var faktiskt hennes farfar. Och i hemlighet önskade hon att hon
kunde slutföra hans uppdrag att hitta stjärnan.
Idag hade Agnar, som var ledare för Astroma, kallat alla till samling
utanför mötesstugan.
Speciellt viktigt var det att dom nya, unga individerna var uppmärksamma,
särskillt hans dotter Dirfa.
Dirfas mamma, Aldis, hade även hon stora förhoppningar på henne.
Agnar berättade att örnarna kunde tränas till att söka upp stjärnan och
flyga högt upp. Den örn och vars land nådde högst skulle hamna i
underläge dvs; om Astroma vann, skulle det bli fred och båda länderna
återförenas, men om Vetura vann, skulle krigen forstätta i all framtid och
Astromanerna skulle få finna sig i att utplånas.
Så det var dags att alla förberedde sina örnar och dom som inte hade
någon, fick helt enkelt försöka hitta en.
I Vetura hade deras ökände ledare Hersir, samma möte med sitt folk.
Nästa dag gick Dirfa upp tidigt och gav sig ut i skogen. Hon var uppjagad
över att få vara med om jakten på den heliga stjärnan.
Hon måste hitta en bra örn.
Efter en hel dag utan framgång började hoppet tryta. Hon var trött och
visste inte om hon orkade bry sig längre.
Men då hörde hon ett skri. Hon smög sig närmare men kunde inte
lokalisera varifrån ljudet kom.
Då fick hon pöltsligt se en stor vacker örn som satt fast med ena foten i en
snara. Han var enorm, en jättehavsörn.
När örnen fick se henne började han sprattla i panik, men Dirfa försökte
lugna honom. -Såja, såja, sa hon försiktigt. Jag ska hjälpa dig loss.
Väl fri igen tog örnen sin chans att rymma. Hans stora vingar slog nästan
omkull henne. -Satan också, mummlade Dirfa när hon insåg att han var
borta.
Men rätt som det var kom han flaxandes med enorm fart. Han slog sig ner
på en gren framför henne. Det var verkligen en imponerande fågel och ett
tag blev Dirfa alldes förstummad av beundran. Men så skyndade hon sig
att ta fram en bit rått kött att locka honom med.
Efter viss tvekan vågade örnen slå sig ner på hennes hand.
Han var tung, men hon lyckades ändå ta ett hårt grepp om hans båda fötter
och skyndade sig hem med honom. Örnen skriade och försökte ta sig loss,
medans hon sprang hem.
Väl hemma tog hon av huvan som hon satt på örnens huvud.
Han stirrade skyggt på alla människor. En av grannarna, Fiola, tittade
liksom, alla andra storögt på honom. -Wow, den där örnen kommer ta hem
segern lätt va, sa hon. Vad ska du kalla honom?
-Mikill, svarade Dirfa stolt.
Agnar skrattade;-Jag är så stolt över dig, jäntan min. Inte alla lyckas få tag
på en jättehavsörn, sa han och svepte med handen mot sin egen kungsörn,
som för att jämföra olikheterna.
Mikill var till en början rädd och misstänksam. Dirfa tillbringade all sin tid
med att få honom tam. Hon sträckte fram sin hand men precis när hon
skulle klia honom på huvudet gav han ifrån sig ett surt skri och flög upp på
en takbjälke. Dirfa suckade, men hon tänkte inte ge upp.
Med tiden lyckades Dirfa ändå få Mikill att börja lita på henne. Hon
matade honom, kliade hans huvud och lät honom till och med sova
inomhus.
Hon tränade honom mycket om dagarna. Mikill flög och Dirfa sprang efter
och peppade honom. Med den här takten skulle han snart vara den
snabbaste örnen av alla. Mikill ökade takten och flög som vinden. Han
fallde ihop vingarna så att hans fart ökade. Sen stek han uppåt i hög
hastighet , så högt att Dirfa nästan inte kunde se honom. -Flyg Mikill!
Flyg! Jublade hon. Till sist störtdök Mikill och landade på hennes axel.
-Vi har visst blivit ett bra team, eller hur? Sa hon glatt medan hon gav
honom en fiskbit.
-Jag gör det här för din skull, farfar, sa hon för sig själv. Folket på Vetura
ska få ångra allt ont dom gjort.
Långt ute i mörka skogen fanns en ung äventyrare som hade blivit mycket
omtalad för sin örns fantastiska snabbhet för hans mod. Folket på Veutura
var mycket stolta över hans tapperhet och hoppades givetvis på att han
skulle hitta stjärnan före Astromanerna.
Han var lite äldre an Dirfa.
Men han var inte ute efter att strida. Han tyckte inte om sånt, tillskillnad
från sina övriga landsmän. Han ville bara upptäcka nya saker. Han hette
Logi.
Men just nu hade han gått lite vilse.
Han visste inte om han var på väg mot Astroma, vilket ju inte skulle vara
bra. Men han fortsatte gå.
Dirfa var på väg till floden för att skaffa mat åt Mikill. Plötsligt hörde hon
ett prassel och fick se främlingen som kom gåendes. ”En Veturian” tänkte
hon och blev arg. Hon tog fram sin lilla kniv och gick till attack. Hon
tryckte ner Logi till marken. -Vem är du?! Var gör du här?! Håll dig på din
sida om gränsen i fortsättningen,ok? Hennes blick var hatisk.
-Vad håller du på med? Frågade Logi omtummlat. Dirfa fortsatte;-Om du
är här för att slåss mot mitt folk, får du slåss mot mig först! Hon höll
kniven riktad mot Logi och spände ögonen i honom. -Hallå? Ta det lugnt
ok? Jag är inte här för att slåss, jag råkade gå lite vilse. Försökte han
förklara sig, sen presenterade han sig. -Du är en veturian, jag hatar såna
som dig! Efter vad ni gjorde min farfar! Fortsatte Dirfa. -Visst, visst jag är
inte särskilt förtjust i såna som dig heller, svarade Logi. Men jag anfaller
inte första bästa person jag ser. Och kan du rikta den där åt ett annat håll,
tack? Han pekade på hennes kniv och Dirfa sänkte motvilligt handen. -Jag
är inte som dom, jag gillar inte att slåss, vad ska det vara bra för? Sa Logi.
-Men du är fortfarande en veturian, fortsatte Dirfa när hon lugnat sig lite.
Sånna som du har dödat tusentals av mitt folk. Sen vände hon om och gick
hem. Hon blev sorgsen när hon tänkte på sin farfars tragisk öde.
Dagarna gick och Dirfa fortsatte att träna Mikill. Han var nu så tam att han
satt på hennes arm när hon hade med sig honom ut i skogen.
Men Logi höll sig kvar i skogen. Han hade en plan.
En dag skrämdes Dirfa och Mikill upp av att Logi hoppade fram bakom
ett träd. Han log lite retsamt men på ett vänligt sett.
Dirfa kom av sig ett tag. -Vad vill du? Frågade hon argt.
-Så du tänker döda mig? Frågade Logi och smålog. -Nä jag är inte mycket
för strid jag heller, men om du inte sticker härifrån så kanske jag blir
tvungen. Men innerst inne kände hon sig inte helt övertygad av sina egna
ord. Hon hade sett Logi träna sin vithövdade örnhona Perla och motvilligt
medgav hon att hon faktiskt att hon var lite imponerad av deras teamwork.
-Precis, sa Logi. Ingen av oss gillar att kriga så varför inte slå oss samman
och försöka mäkla fred länderna emellan? Han sträckte fram handen.
-Nej…jag litar inte på dig, sa Dirfa surt.
Till slut var hon så trött på honom att hon bussade Mikill på honom.
Mikill anföll med sina klor och Logi försökte förgäves fly.
Han svimmade av utmattning.
-Låt honom frysa ihjäl, sa Dirfa iskallt. Sen gick hon hem. Men så började
hon undra vad hon höll på med. Det här var inte hon!
Så hon sprang tillbaka för att hjälpa Logi som vaknat till men var frusen.
Hon hjälpte honom upp.
Dom gick in i ett litet vindskydd i närheten. -Ok, sa Dirfa, Jag kommer
ångra att jag säger det här men, jag är kan inte låta någon dö. Fattar inte
vad jag håller på med, jag är ingen mördare.
-Samma här, instämde Logi när han värmt sig lite.
-Ledsen att jag anföll dig…, sa Dirfa skamset. -Nä det gör inget, svarade
Logi. I min familj slåss man för minsta lilla, så jag är hysat van.
Innan det blev för sent gick dom åt varsitt håll. Veturas ledare Hersir tog
emot Logi med öppna armar när han kom hem. – Var har du varit?
Vi vill ju ha dig levande till den stora dagen, du vet. Han log slugt.
Logi svarade inte utan funderade medan hann lät Perla slå sig ner nära den
öppna spisen för att värma sig.
Logi och Dirfa började umgås och på nåt underligt vis som ingen kanhon
förklara så började en väldigt speciell vänskap växa mellan dom.
Dirfa var helt facinerad över hur väl Logi tränade sin örn Perla. Ja, hon var
så imponerad att hon nästan var lite avundsjuk. Samspelet mellan henne
och Mikill var inte ens i närheten så perfekt som mellan Perla och Logi.
Hon såg upp till honom.
Som om han läst hennes tankar så ville han visa henne hur hon kunde
bättra på träningen med Mikill. Och efter några dagar visade det sig att det
faktiskt gav resultat.
Och Mikill verkade faktiskt lite kär i Perla.
Logi och Dirfa släppte sina örnar som slög högt upp. Dom snurrade runt i
luften och verkade trivas i varandras sällskap.
Mikill var lite större, men Perla var snabbare så det var alltid hon som var
steget före.
Men en dag undrade Agnar varför Dirfa dröjde hem så. Visst, hon var
vuxen nu, men hon var alltid försvunnen när han behövde prata med
henne. -Aldis, hennes mamma, blev orolig. – Tänk om det hänt henne
något. Du vet ju hur veturianerna kan vara, sa hon upprört. -Ingen fara,
försökte Agnar lugna henne. Men han skickade ändå ut en spanare som
kunde leta efter Dirfa.
Dirfa började bli nyfiken på den andra sidan, Vetura. Kanske inte alla var
så hemska som alla sagt. Eller var det bara Logi som hade ett gott hjärta?
Hon smög genom skogen och när hon nådde fram till Veturas gräns
kikade hon fram bakom ett träd. Veturianerna hade en liknande
uppsamlingsplats som Astromanerna. Hon fick se en gammal dam som
med upprörd röst pratade med en lite yngre kvinna. Hon berättade om hur
Astromanerna en gång för många år sen gick till angrepp mot Vetura och
förstörde deras hem. Den gamla damen började gråta. – Det var så hemskt,
dom förstörde allt, dom tog massa saker. Min man och mitt lilla barn dog.
Den yngre kvinnan försökte trösta den gamla damen.
Dirfa såg allt från sitt gömställe och kunde inte låta bli att tycka synd om
henne. Hon funderade.
Kunde hennes eget folk ha varit så grymma? Det lät för hemskt för att vara
sant. Dirfa hade alltid varit övertygad om att det bara varit veturianerna
som varit dom ”onda”. Samtidigt tänkte hon på sin farfar.
Hon visste inte vad hon kände.
Plötsligt nös hon till. Hon blev stel som en pinne. Om någon
fick se henne nu kunde det sluta riktigt illa!
Hon såg Logi på avstånd. Han hade lovat henne att om han märkt att hon
var i närheten skulle han inte låtsat om henne för att inte avslöja något.
Men den gamla damen envisades med att ta reda på vem som var där.
Då hände det som inte fick hända.
-Dirfa! Spring! Sen kom han på vad han höll på med.
Plötsligt tog någon tag i Dirfa. Det var spanaren som letat efter henne.
-Vad håller du på med?! Vad gör du här? Hon ruskade Dirfa.
Dom skyndade sig hem.
När dom kom hem var Agnar mycket upprörd.
-Har du blivit galen!!? Vad gör du borta i grannlandet??
-Pappa, jag kan förklara….försökte hon. Det finns inget att förklara!! Han
var väldigt arg. Du har förått hela vår familj, vårt hem och vårt land!
Du umgås med en veturian?? Hur kan du? Vet du hur många av oss som
förlorat sina liv på grund av dom??
-Men vet du hur många av oss som förstört deras hem?? Svarade Dirfa.
Han är inte som dom,pappa! Han är min vän!
Agnar vände sig om. -Jag är besviken på dig, sa han innan han gick.
Dirfa var väldigt ledsen. Hon visste inte vad hon skulle göra.
Mikill flög ner på hennes lår och tittade förundrat på henne.
Kanske förstod han att något var fel. – Jag har förstört allt, sa hon.
Under natten smög Dirfa ut i skogen. Som av en händelse så satt Logi där.
-Logi! Jag litade på dig! Dirfa var lite besviken på honom.
-Förlåt, jag tänkte mig inte för. Om det inte varit för mig så skulle det
aldrig hänt. Han såg riktigt knäckt. Dirfa blev förvånad att det bara var
hans yta som var ”tuff”. Han var riktigt känslig visade det sig.
Dirfa satte sig brevid och försökte trösta honom. -Men hörru, alla gör vi
misstag. -Men jag höll inte mitt löfte, jag är usel.
Dirfa kämpade för att inte tycka synd om honom. -Nej, du är inte usel du
är min bästa vän! Jag ser upp till dig Logi! Logi tittade på henne som om
hon skämtade. -Jag gör det,sa hon bekräftande. Hennes ansiktsuttryck
visade att hon menade det. Han log, lite förvånad.
Han sträckte fram handen som en fredssignal. Dom skakade hand och blev
sams igen. -Jag vet att jag kan lita på dig, sa Dirfa. -Ha ha! Tänkte just
säga detsamma ,svarade han. Dom skrattade, men visste att imorgon
kunde innebära slutet på deras vänskap om det gick illa…
Så var den stora kvällen här. Kvällen som skulle avgöra dom båda
ländernas framtid.
Vaturianerna och Astromanerna hade samlats på en stor äng.
Det var fullt med människor, några som skulle ställa upp i tävlingen hade
sina stridsörnar med sig. Örnarna hade huvor på sig för att hålla sig lugna
till det blev dags.
Det hördes ett mummel över folksamlingen.
-Tystnad! Agnars röst ekade.
Han harklade sig.- Vi har samlats här idag för att återuppta tävlingen som
för många år sen kostade den berömde Afi Birkir livet…
Några av Astromanerna sänkte sorgset huvudena.
-Men förhoppningsvis ska vi kunna enas om vår fortsatta framtid,fortsatte
han. Alla deltagare skickar upp sina örnar för att söka efter den heliga
stjärnan. Det örn som hittar den och flyger högst och vars land örnen
tillhör, har vunnit. Har alla förstått?
-Ja! Svarade alla deltagare utom Dirfa. Hon sneglade bort mot
Veturianerna där Logi stod. Han såg koncentrerad ut. -Nu fixar vi det här
Mikill, viskade hon. Mikill satt på hennes arm och vickade på huvudet,
som om han lyssnade.
Hersir blängde på sin rival Agnar.
-På era platser, färdiga, gå!!! När Agnar ropade ”gå” släppte deltagarna
sina örnar och ett stort moln av örnar lyfte mot natthimlen.
Det var en mäktig syn. Tystnaden bröts av deltagarnas röster som hejade
och peppade sina örnar att flyga högre och fortare. ”Nu gäller det farfar”
tänkte Dirfa. Hon sprang efter Mikill och försökte peppa på honom allt
vad hon kunde. -Kom igen! Fortare! Du klarar det!
Men Milkill verkade störas av allt liv nedanför. Han blev förvirrad och
flög i motsatt riktning dit han skulle. -Nej! Mikill, vad håller du på med?
Dirfa blev förtvivlad. Men Mikill försökte fly. ,,
En rival vid namn Dadri hade en mycket speciell örnhybrid med
Pilgrimsfalk sig. Han kallades Jara. Dadri var övertygad om att han skulle
vinna eftersom han hade den snabbaste fågeln av alla.
När han fick se Mikill yra omkring uppe i luften såg han sin chans att
sabba för Dirfa.
Han bussade Jara på Mikill. Mikill kände hur han fick ett par klor i ryggen
och gav i från sig ett skri. Han bet Jara som fick ett stort sår under näbben.
Han släppte Mikill men kom snart tillbaka med en enorm fart flög rakt på
Mikill som kom ur balans. Han var nära att falla mot marken men plötsligt
fick Jara ett par örnklor runt huvudet. Det var Perla.
Hon gav från sig ett högt, aggressivt skri och Jara tvingades återhämta sig
nere på marken eftersom han var mycket mindre.
Dadri blev arg och han slängde sig över Dirfa. – Försöker du slå mig,när
tuffing? -Släpp mig din idiot! Skrek Dirfa. -Nä,nä nä du! Försök inte!
Den här tävlingen ska JAG vinna, sa han elakt. Och när jag gjort det ska
jag se till att ditt land utplånas för gott.
Några av Dadri´s vänner sprang fram och förde bort henne.
Dirfa skrek av panik och ilska. Men Logi råkade se vad som hände.
-Släpp henne! Skrek han. Dadri såg chockad ut. -Vad tusan, är inte du med
oss du? Men innan Logi hann svara började Dadri jaga honom.
Dirfa satt instängd i en bod. Hon ropade desperat om att få bli utsläppt.
Hon sparkade på dörren utan framgång. Hon hörde att två män
pratade utanför och förstod att det måste vara dom två som stängde in
henne i boden. Dirfa tänkte att om dom var tvungna att vakta så kan dörren
inte vara låst, så hon sparkade och sparkade det hårdaste hon kunde.
Vakterna hörde inget eftersom det var sånt liv utanför. En lång stund
kämpade hon för att komma ut och hon var så arg att hon nästan grät. Till
slut gav dörren vika och hon rusade snabbt ut. -Hörru! Stanna! Ropade
vakterna.
Dirfa letade efter Logi. Det var människor överallt och alla gapade och
skrek, hur skulle hon hitta honom i den här röran?
Hon sprang fram till en stor kulle och då fick hon se Logi försöka ta sig
upp för den, med Dadri hack i häl. -Förrädare!! skrek Dadri åt Logi.
Han tog fram sin fickkniv.
Då blev Dirfa rasande! Hon sprang efter dom, kämpade sig uppför den
långa kullen som aldrig verkade ta slut.
När hon var aldeles bakom Dadri gav hon ifrån sig ett ilsket vrål och flög
på honom. Med hjälp av sin egen kniv försökte hon slå kniven ur handen
på honom.
Dadri var tyvärr stor och stark så det började se mörkt ut för Dirfa.
Det kunde slutat illa om inte Mikill kommit flygandes. Han attackerade
Dadri som flydde för sitt liv.
– Mikill! Ropade Dirfa glatt. Duktig örn!
Sen gick hon fram till Logi; -Är du okej? – Ja då, svarade han. Är du?
Dirfa nickade.
Hon rusade iväg och fick till sin glädje se att Mikill hittat stjärnan.
-Stjärnan! Jag kan se den! Ropade Dirfa.
Mikill flög högre och högre upp. Men plötsligt kom Jara flygandes med en
ännu högre fart. Han flög lätt förbi Mikill som inte orkade öka farten.
Men när han hörde Dirfa peppa honom nere från marken fick han nya
krafter och ökade demot.
Han slog med vingarna så fjädrarna nästan flög av. Och med sina sista
krafter lyckades han precis ta sig förbi Jara.
Han stannade till i luften som han blivit tränad att göra och markerade med
ett gällt skri som hördes över hela folksamlingen.
Det blev alldeles tyst….
Alla vände blicken uppåt och ovanför Mikill kunde dom se en
mycket starkt lysande stjärna. En stjärna som lyste så starkt att man nästan
fick ont i ögonen. -Det är inte möjligt….sa Hersir tyst och stirrade på
stjärnan. Mikill flög utmattad ner till Dirfa och slog sig ner på hennes arm.
-Ha ha! Vi klarade det! Ropade Agnar. Alla Astromaner jublade.
Veturianerna däremot var tysta.
Men Hersir gav sig inte. -Nej! Det är fusk! Den där typen fuskade, skrek
han ursinnigt och pekade på Dirfa.
Men då fick Dirfa nog. Hon ställde sig på en sten.
-Nej! Det är inte fusk! Det blev tyst igen.
Jag skyddade bara min vän. Jag ville inte se honom dö, och ja, han är en
Veturian, för er som inte vet det. Men vad spelar det för roll??
Varför ska vi kriga? Vi är ett och samma folk. Jag ställde upp för det här av
två orsaker; För att slutföra farfars uppdrag. Och för att få fred mellan
länderna.
Jag gjorde inte det här främst för stjärnans skull utan för att en gång
för alla få slut på dom här bråken.
Min farfar, Afi Birkir, han hade inte velat att det skulle bli såhär.
Hon suckade. Sen fortsatte hon: -Jag tycker att vi här och nu kan
återförenas som ett gemensamt land och glömma allt som varit.
Vem är med mig?
Ingen vågade svara. Men en gammal kvinna klev fram.
Det var den gamla damen hon sett för ett tag sen. -Jag är med, sa hon.
Dirfa log och tittade runt för att se om det fanns någon mer som ville ställa
upp. En efter en gick folk fram och även från Veturia klev människor fram
för att erkänna sig besegrade.
Så småningom stod Hersir ensam kvar. Han såg förvirrad ut.
Men han insåg att denna unga, oerfarna kvinna egentligen hade rätt.
Han ställde sig framför Agnar som räckte fram handen. -Vänner? Frågade
han. Med visst motstånd tog Hersir hans hand. -Vänner,svarade han.
-Det är min flicka det, sa Agnar stolt. Din farfar skulle varit mycket stolt
över dig.
-Härmed förklarar jag fred!!! Agnar ropade högt och ett högt jubel
uppstod.
Dirfa gick fram till Logi och gav honom en liten kram.
-Jag hade aldrig klarat det här utan dig, sa hon och log. Logi, du är min
bästa vän. -Säkert? Frågade han lite retsamt.
-Helt säkert,svarade hon.
Så återförenades Vetura och Astroma och man behöll bara namnet
Astroma.
Livet återgick till vad det än gång varit och Dirfa blev mycket berömd för
sin modiga insats.
Hon umgicks varje dag med din vän Logi.
Det bästa hon visste var när dom släppte Perla och Mikill lösa och såg dom
flyga tilsammans.
Och Mikill, ja han var den lyckligaste örnen i hela världen.

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (16 röster)
How to find a star, 3.4 out of 5 based on 16 ratings

2 kommentarer

  1. BokLoppan Skriver:

    Jag *älskade* den här novellen! Fortsätt skriva du är verkligen jätteduktig!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  2. jonathan Skriver:

    bra lagom lång jag älskade den

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.