Fotomodellernas öde

Jag har aldrig trott på alla de som sagt till mig att jag borde bli fotomodell. Jag vet inte vems idéen var, bara att jag skaffade mig en portfölj och skickade in några provbilder. Aldrig trodde jag att de skulle svara, så när de gjorde det blev jag förvånad. De ville ge mig ett provjobb för Kappahl. Jag var bara glad, lite pengar skulle ju aldrig skada att få in.
Men det var tusen gånger jobbigare än jag trott. Inte bara ta på sig lite kläder och ta några foton, nej en timme för sminkning, en timme för håret och så på med kläder. Sedan två timmar för att fota. ”Sträck på dig! Lyft blicken! Rakare rygg!”. Men det var kul att se sig själv på reklam på teven. Kunna säga till släkten och väninnorna, ”Det där är jag! Hon där i ljusa jeans och vit skjorta!”. Men kraven blev både högre och större. Jag tappade sju kilo och blev ändå inte nöjd. Mindre mat, längre promenader och fler modelljobb. Jag uppdaterade min portfölj en gång i månaden och fick fler och fler jobb. Jämt var jag fullbokad. Dagarna blev långa. Från 06.30 på morgonen till 22.30 på kvällen. Nära vänner blev bekantskap, tillslut främlingar. Min bästa vän Nathaly har jag inte hört av på två år. Allt jag vet är att hon har gift sig och fått jobb som professionell fotograf.
Det var en helt vanlig tisdagsförmiddag, klockan var bara 10.30 och jag hade precis kommit bort från sminkbåset. Jag stod lutad mot den vita, kala väggen vid det höga träbordet. I handen höll jag ett glas vatten. Hur mycket jag än drack var läpparna fortfarande torra och strupen sved. Allting började snurra, värre och värre. Min kollega Jenny var plötsligt två Jenny. Eller var det tre Jenny? Fyra? Jag grep efter något att ta tag i, men föll handlöst mot marken. Huvudet slog hårt mot parkettgolvet och det sista jag såg var fotografen John skaka mig och några avlägsna, rädda röster. Sedan blev allt svart.

Sakta, sakta öppnade jag försiktigt ögonen för att sedan stänga dom snabbt igen. Allt var ljust utanför mitt sömniga täcke som börjat smälta. Försiktigt rörde jag lite på armar och ben men musklerna lydde mig inte.
- Hon vaknar!, ropade en röst. Var det Nathaly? Plötsligt var jag omringad av män och kvinnor i vita rockar. Vad har hänt?
- Kolla blodtrycket Louise!, ropade en röst. Var jag på sjukhus? Plötsligt började allt snurra igen och allting blev ännu en gång svart.

Nästa gång jag vaknade kunde jag se bättre. Jag låg i en mjuk säng med vita lakan och ett vitt täcke. Allting i rummet var vitt förutom en liten, svart platt-tv som satt på väggen rakt framför mig. Rummet lystes upp av två flackande ljusrörslampor. Slangar, rör och nålar satt i mina armar och bredvid mig stod ett ställ med en påse med dropp.
- Hej gumman., viskade en röst bredvid mig. Jag vände sakta på huvudet. Nathaly satt där på en stol bredvid min säng.
- Nathaly…!, jag kunde knappt uttala orden.
- Tyst nu. Jag hämtar syster., Nathaly gick och efter någon minut kom en ung kvinna med blont hår i en fast knut i nacken. Kvinnan var smal och rätt kort men med rena drag och raka, vita tänder. Hon log brett.
Kvinnan, vars namn var Beatrice, förklarade allting för mig. Jag hade fått anorexia. Jag var anorektiker och hade svimmat pågrund av järnbrist. Jag vägde bara 47 kilo, trots att jag var 170 cm lång. Det var farligt och jag visste det, hade bara varit för inne i fotomodellsjobbet.
Beatrice skulle bli min personliga assistent. Jag hade ett schema som jag lydigt följde i ett halvår. Jag simmade 20 minuter dagligen och fick äta rejälare och bättre mål för varje dag. Efter ett halvår av all träning och uppassning hade jag gått upp 10 kilo. Jag tog aldrig tillbaka modelljobbet. Sade upp mig. Gick lärarutbildning och blev lärare för klass 9c på en skola i Uppsala. Just nu pratar vi om anorexia och övervikt. Klassen vet inte om min bakgrund, bara att jag varit fotomodell. På fritiden målar jag och har haft två lyckade utställningar. Nathaly och jag har tagit upp kontakten igen. Hon hjälper mig att uppdatera min portfölj ibland och jag tar vissa snabbjobb ibland. Livet är enklare när man vet dess risker. Inga sådana misstag kommer hända igen.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (7 röster)
Fotomodellernas öde, 3.7 out of 5 based on 7 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.