En sak kan förändra allting!

- Mamma, kan inte du berätta om vad som hände innan jag kom till dig och pappa? frågade Julia och såg på sin fostermor.
- Vad ska jag berätta då? Om vad som hände på dagis eller vad vill du veta? frågade modern.
- Men du kan väl berätta om allting? svarade Julia.
- Ja, det kan jag väl göra, svarade modern.

Modern började berätta: ”Jag kommer ihåg att jag skulle hämta min lillasyster på dagis och att hon sprang fram till mig. Bredvid stod du eftersom du allt som oftast lekte med henne. Jag sänkte mig till din nivå och frågade varför du var så ledsen. Du svarade att du inte ville gå hem eftersom din mamma slog dig. Du började visa de olika blåmärkena du hade och de var väldigt många. Fastän jag inte kände dig då, så kramade jag om dig för att jag kände att du behövde det.”

Plötsligt kommer Johannes in i rummet, Julias minsta bror.
- Vad gör ni? Frågar han.
- Vi pratar om vad som hände innan Julia kom hit och varför hon gjorde det, svarade modern.
- Får jag lyssna? Modern nickade, Johannes slår sig ner.

Modern fortsatte: ” Varje gång jag kom och hämtade min lillasyster så fick du en kram av mig och du hade alltid något nytt att berätta. En dag så kom din mamma och jag och hämtade samtidigt. Då ville din mamma att du skulle komma upp i hennes famn och jag ville även att min syster skulle komma upp i min famn. Men med flit så sprang du till mig i stället. Jag har aldrig sett en så mörk blick som din mamma gav mig då. Hon slet åt sig dig och gick därifrån. Sen såg inte jag dig på en vecka när jag hämtade min syster.

Jag började bli orolig och funderade på var du var någon stans. En dag när jag var på väg med min lillasyster till dagis så såg jag dig på väg till dagis ensam och du haltade. Jag frågade dig vad det var som hade hänt men du ville inte svara eftersom du var rädd. Vi gick in på förskolan och personalen ställde samma fråga till dig som jag hade ställt. Du började berätta att din mamma hade bara slagit dig i en vecka för att du hade sprungit till mig i stället den dagen. Din mamma slog som mest just den morgonen när du hade lyckats rymma. Dagisfröken bad dig gå ut och hon frågade mig. – vi i personalen har pratat lite om Julias station och vi har märkt att du och Julia har fått bra kontakt så föreslår vi att du aborterar henne. Jag tittade på henne och sa ja men jag måste tänka på det först och prata med min kille. Efter den dagen funderade jag mycket på om jag skulle göra det; eller inte för att jag inte ville, men för att jag inte visste om jag skulle klara av det. Jag hade ju inte haft barn och jag hade inte tänkt ha några just då heller. Jag ringde till socialen och frågade hur jag skulle göra och de svarade att jag skulle ta hem dig på prov i två veckor för att se hur det gick ihop i mitt och Stefans vardagsliv.

Jag tyckte att det lät som ett bra förslag, jag pratade med Stefan och visade kort på dig och han tyckte att vi skulle pröva. De två veckorna vi hade dig var två av de bästa veckorna i mitt liv. Jag lekte med dig och jag badade med dig och gjorde allt som jag märkte att du tyckte om att göra. Jag blev glad av det och du blev glad av det. Stefan tyckte också att det var kul så vi bestämde efter de veckorna att vi ville ta hand om dig på hel tid. Vi kunde inte längre tänka oss vårt liv utan dig.

Efter ett par månader så firade vi din första födelsedag, då du fyllde två år. Vi gav dig presenter och tårta som man brukar göra på födelsedagar. Men eftersom du inte hade haft det förut så var du otroligt glad. Petra tittade på Julia och sa- jag tror du fortfarande minns det? Julia tittade på Petra – Ja det gör jag.

Vi hade några fantastiska år tillsammans, första tiden gick du inte på dagis utan du var med mig på jobbet och jag var ofta ledig från jobbet för att kunna tillbringa så mycket tid med dig som möjligt.

Nytt barn

Efter två år kom Benjamin och jag fick förlossningsdepression, jag mådde jättedåligt under hela tiden jag hade Benjamin i magen och även efter att Benjamin hade kommit. Första tiden kunde jag inte ens hålla i honom kunde knappt titta på honom. Då fanns Stefan där och tog hand om honom. Dig kunde jag ta hand om jag kunde fortfarande leka med dig och göra saker med dig.
Nu vet jag ju att det är de första åren i ett barn liv som är viktigast så nu förstår jag varför Stefan och Benjamin har så bra kontakt. Jag har ju fortfarande ibland svårt att ta konflikter med honom och det är det barnet av mina åtta som jag inte kommer så bra överens med.

Du började ju växa upp och efter ett par år till så kom Laura, fyra månader för tidigt med ett akut kejsarsnitt .Hon var jätteliten och fick ligga i kuvös de första veckorna. Efter tre veckor kunde jag åka hem till dig och Benjamin och Stefan. Laura är det barnet som jag har haft som skriker mest, det kändes som hon inte gjorde annat än att skrika. Vilket slutade med att min mamma fick ta hand om er ett tag för det blev jobbigt på nätterna, eftersom hon aldrig var tyst varken på dagen eller natten. Varje gång hon sov så sov jag också därför orkade jag inte ta hand om dig eller Benjamin.

Jag kommer ihåg att jag grät mycket för att jag var så trött och för att jag jämt var arg på dig och Benjamin. Det var en sådan period som du och jag inte träffades så mycket, du var arg på mig eftersom jag var arg på dig och eftersom jag inte orkade ta hand om dig. Julia tittade på Petra och frågade – Hur gammal var jag då? Ja svarade Petra om Laura är tolv nu så var du typ sex, sju år. Kommer du inte ihåg den perioden?- Jo det gör jag nog men jag har förträngt det för jag tyckte verkligen att det var jobbigt.

När Laura var tre månader så hade hon börjat lugna ner sig då och kunde vi hitta på saker tillsammans alla fem utan att det blev bråk och skrik. Stefan var under den här perioden lika underbar och hjälpte mig jättemycket med Laura försökte trösta både henne och mig. Vissa nätter när inte jag orkade ta hand om Laura så var Stefan uppe och kollade till henne när hon var ledsen. Julia tittade på Petra och frågade – men varför var Laura så Ledsen? – Petra svarade ja; vi kollade upp det och det visade sig att Laura hade väldigt ont i magen, vilket hon fortfarande har ibland. Anledningen till det är ju att hon är glutenallergisk. Så när vi hade förstått det så var vi tvungna att leta efter barnmat som var utan gluten och det var verkligen inte lätt. Men när vi gav Laura rätt mat så blev hon lugn och grät inte.

Efter tre år till så kom Noel, han kom precis den dagen som han var beräknad och vad det gick fort att få ut honom, tog bara två timmar.
Noel var även väldigt lugn grät nästan aldrig, tvärtom han var jättemysig skrattade, när man jollrade med honom och även när man kittlade honom. När han blev ett år så ville han gosa hela tiden så han kröp ofta upp i min famn och ville sitta i mitt knä jämt. Noel och Laura gillade även att leka med varandra och gjorde det ofta. Vilket är svårt att tro idag.

Efter ett par år hände det en hemsk sak, jag, Stefan och du och Benjamin var ute och åkte bil, kommer inte ihåg var vi skulle. Jag körde rakt in i ett träd, Benjamin skadades ganska illa, bröt några ben i högra foten och två fingrar. Ingen annan skadades, vi andra fick väl några skrubbsår. Den natten som jag var hos Benjamin berättade jag för Stefan att jag hade varit otrogen mot honom. Jag och Stefan hade dålig kontakt ett par år efter att Noel hade kommit och jag började intressera för en arbetskamrat som heter Johan. Han var alltid glad när han träffade mig och gav mig komplimanger, gav mig gärna saker utan anledning och det slutade med att vi pussades lite.

Skulden

Det slutade även med att vi hade sex. Johan fanns där för mig när jag tyckte att det var jobbigt, Vilket är viktigt när jag blir kär i någon. Två veckor senare flyttade Stefan ut och Benjamin flyttade med honom. Laura och Noel var varannan vecka hos mig, Du och Benjamin var två dagar varannan månad hos mig och resten hos Stefan. Första tiden kom inte jag och Stefan överens, han ville inte prata med mig. Två år senare kom Miska, nu var det Johan som bestämde namnen eftersom hans mamma är ifrån Finland så ville han ge sina barn finska namn.

Miska var en dag för tidig, han var ganska lugn, skrek inte så mycket han skrek inte mer än en vanlig bebis. Miska är ju inte så pigg på att pussas och kramas och det var han inte då heller, vilket jag tyckte var jobbigt eftersom jag tycker om att vara nära mina barn. Miska tyckte om att vara ensam, han lekte oftast själv. Efter ett år så kom Miisa, hon kom också två månader för tidigt så hon fick också ligga i kuvös första veckorna. Miisa och Miska fick bra kontakt direkt och lekte med varandra hela tiden, har aldrig sett två syskon ha så bra kontakt. Det var då också började på mitt jobb, Julia.
Miska kom in i rummet och hörde sista meningen som Petra hade sagt
– Varför började Julia jobba på ditt jobb? Frågade Miska
- För att hon inte gillar att gå i skolan, hon trivdes inte i skola, Du vägrade flera mornar i rad och jag tröttnade på det, så jag pratade med din lärare och frågade om det inte gick att lösa att du kunde vara några dagar i skolan och några dagar på mitt jobb. Ja och, din lärare gick med på det. Men ibland så vill du ju fortfarande inte gå till skolan.
- Varför vill du inte det för Julia? frågade Miska
- För jag trivs inte i skolan, för jag inte har så mycket kompisar och för att det känns konstigt att vara där, känns inte som jag passar in, svarade Julia
- Ja så kan det vara och jag vill inte att det ska vara så, därför ville jag göra något åt det, svarade Petra.
- Men vad var det du ville egentligen när du kom in hit Miska? Frågade Petra
– ska inte vi äta något idag?
Petra tittade på Miska och skrattade, – jo det klart vi ska.
– Ja vad ska vi äta? Frågade Miska.
– Ja jag vet inte, vet inte hur många vi är, svarade Petra. Men är Marcus här?
– Ja det är han, svarade Miska.
– Jaha då är vi ju tretton stycken, men jag orkar inte laga mat till alla er men vi kan beställa Pizza, Om du hämtar telefonen så kan jag ringa och beställa.
– vad ska ni ha? Frågade Petra.
– Jag vill ha en Hawaii svarade Julia.
– Jag vill också ha det svarade Miska.
_ Men Miska kan inte du gå runt och fråga alla vad de vill ha? Frågade Petra.
– Kan väl göra svarade Miska.
– Vad vill du ha? frågade Laura sin pojkvän.
– Jag vill också ha en Hawaii svarade Marcus.
Miska gick tillbaka till Petra och Julia
– Ja mamma fem Hawaii och en Capris Sosa sa Miska.
- Okej men jag vill också ha en Hawaii sa Petra.
- Miisa, Tuva och du Johannes kan väl dela på en pizza?
– Vad vill ni ha? frågade Julia. Vi kan väl ta en Capri Sosa svarade Miisa, det är ju mest jag som äter, sa hon och tittade på Petra.
Petra skrattade, – ja men då blir det två Capri Sosa och sju Hawaii. Petra slog numret till pizzerian och beställde.
– Vilka går och hämtar dem? frågade Petra.
– Ja det kan väl du och jag göra Miska? frågade Julia.
– Ja det kan vi väl, sa Miska.
– Jag vill också följa med, sa Miisa. Efter en stund gick Miisa, Miska och Julia och hämtade pizzorna.

Alla åt pizzorna tillsammans i vardagsrummet, det blev som Miisa sa, det var mest hon som åt, Johannes var inte intresserad, han bara åt lite, han åt i stället mackor. Johannes var inte så intresserad av mat alls. Julia tittade på Petra och frågade -kan du inte fortsätta att berätta i morgon? -Men vad vill du veta mer då, undrade Petra, jag menar du var ju med när Tuva och Johannes föddes.- Ja men jag skriver ju ner det som du säger då vill ju de som läser veta om Tuva och Johannes också.

Nästa morgon vaknade Julia väldigt tidigt, hon var trött men hon kunde ändå inte somna om, hon hade ont i hela kroppen och ställde sig upp för att gå på toa, där svimmade hon och Petra vaknade och fick panik och ringde till en ambulans.

- 112 ,det är Linda¨
- Hej jag heter Petra och min dotter svimmade precis och hon har klagat över i natt om att hon har ont i magen och hon ligger och skakar , kan ni komma med en bil? svarade Petra stressat
- Ja, hur gammal är hon?
- Hon är 12 år.
- Okej, vi skickar en bil.
Julia åkte in på sjukhuset och de tog prover på henne för att se hennes värden.
- Vad är det för fel på henne? frågade Petra doktorn
- Det vi kan se av provsvaren som vi har tagit på Julia, är att hon så har en hög stegring av keratinet, vilket innebär att det är fel på Julias njurar.
- Okej går det att bota? Frågade Petra
- Nej tyvärr går det inte att bota, man kan hålla Julias värden jämna under en kort tid men efter tag måste hon ha en ny njure. Ni har inget emot donationer?
- Nä
- Hon är blodgrupp 0, vad är du?
- Jag är a negativt
Doktorn vände sig mot Stefan och frågade
- Vad är du?
- Jag är också a negativ.
- Men vi är ju inte Julias biologiska föräldrar ,vet inte om det är viktigt?
- Jo, det kan ju vara så att hennes kropp inte accepterar det okända organet. Men ni kan läsa igenom de här häftet och fundera på om ni vill donera, det innebär ganska mycket.
- Okej tack.
- Gå hem nu och så ringer ni mig när ni har tänkt igenom det här.
- Okej.
Petra, Julia, Stefan åkte i väg till jobbet. Julia skulle börja äta medicin varje kväll och morgon .
När de kom hem så fortsatte Petra att berätta för Julia.

Tuva och Johannes

-Tuva var två veckor för tidig och hon skrek inte heller så mycket. Jag kommer ihåg att Johan sa när Tuva kom ”att nu har inte jag några mer namn på lager så nu är det din tur att bestämma”. Då sa du att du hade ett namn du ville att hon ska heta Tuva, Ja det går bra svarade vi båda i kör.

Efter ytterligare ett år kom Johannes, han var tidigast av alla barn. Jag kommer ihåg att jag satt och pratade med en barnmorska och då gick vattnet. Jag skrek och hon hjälpte mig vi gick till ett rum och där efter tio timmar kom Johannes. Då var alla barnen med och Johan, då när Johannes kom så frågade Laura kan han inte heta Johannes, hon tyckte att han ser ut som en Johannes. Jo det är ett jättebra namn svarade jag. Johannes fick också ligga i kuvös den första tiden, men när vi äntligen kom hem igen så kommer jag ihåg att Johannes inte var en av de som skrek. Johannes var väldigt lik Noel när han var bebis, han tyckte det var roligt när vi kittlade och jollrade med honom. Johannes känner ju av om man är ledsen och det kände han även när han var mindre, han kryper ju alltid upp i knät och sitter där tills man inte gråter längre.

Det gick ett par år och då var vi med i olycka igen, Johannes, jag och du åkte bil till mitt jobb och på vägen dit så råkade jag köra rakt in i ett träd Johannes skadades i högra foten och bröt två ben och två fingrar. På sjukhuset kom Johan och frågade

– vad är det som har hänt?
– Ja jag råkade köra rakt in i ett träd och Johannes skadades. Han bröt två ben i högra foten, och två fingrar, men han mår bra svarade jag.- Julia och du då? Frågade Johan.
– Vi klarade oss utan några större skador svarade Petra.
– Var är Julia då? frågade Johan
- Hon är och pratar med Oskar i telefon, han mådde tydligen dåligt svarade Petra.
- Oskar?
- Ja du vet Julias pojkvän.

Johan gick in i Johannes rum och satte sig ner på stolen bredvid honom och tog hans hand. Johan grät, han hade börjat märka att jag inte var intresserad av honom längre utan att jag ville vara ihop med Stefan istället.
Varje gång Stefan hade hämtat Laura och Noel den senaste tiden så hade jag blivit jätteglad och det hade även Stefan blivit, även fast jag hade sagt att jag inte träffade Stefan när jag var ute sent efter jobbet så visste Johan att jag gjorde det. Stefan kom förbi på sjukhuset och jag berättade för Johan att hon ville bli ihop med Stefan igen. Johan blev inte så förvånad han, svarade bara ”jag det har jag väl förstått, ni har ju inte precis varit diskreta med det”.

Två veckor senare flyttade Johan ut och det bestämdes att Miska, Miisa, Tuva och Johannes skulle vara varannan vecka hos mig och varannan vecka hos Johan.

Johan hade svårt att acceptera att jag och han var tvungna att samarbeta på jobbet, Johan saknade pussarna på jobbet och när han kom hem, han saknade till och med frågan om vem som skulle hämta barnen på dagis. Miisa hade också svårt att acceptera det, hon grät och sa att hon saknade pappa när jag var hos mig och mig när hos Johan. Men eftersom hon visste att det var Johan som var ledsen så ville hon hellre bo mer hos honom.

Fredrik som var präst i församlingen kom in i Petras rum och frågade skulle inte du och jag ha möte nu?– Var är Johan?
- Ja svarade Petra, jag tror inte att Johan vill ha möte med mig så det är väl därför han inte kommer hit.
– Varför vill han inte vara med?
– För att vi skilde oss för två veckor sedan.
- Ja just det. – Vill du prata om det Petra?
- Nej jag tycker inte att det att jobbigt, du borde nog kanske prata med Johan.
- Men jag tror inte Johan vill prata med mig om privata saker svarade Fredrik.
- Men du kanske kan prata lite med Julia, hon tycker att det är jobbigt eftersom hon gillade Johan, sen tycker hon också att det är jobbigt att jag och Johan inte kan hålla sams på jobbet.
- Men du var är hon någon stans då?
- Jag vet inte, hon har väl barngrupp tror jag.
Julia kom in i rummet.
- Hej Julia!
- Tja Fredrik
- Har du haft barn grupp? frågade Fredrik
- Ja svarade Julia
- Är du populär då?
- Klart jag är!
- Mår du bra då?
- Jag vet inte typ bra sa Julia och tittade på Petra
- Men varför säger du att det är bra om det inte är det? Svarade Fredrik
- För att jag inte orkar prata om det, kan inte vi gå någon annan stans om vi ska prata om det?
- Ja det kan vi väl göra
- Men ni kan vara här inne, jag ska ha barngrupp nu sa Petra.
- Okej då är vi här inne då. Börja berätta nu.
- Jag tycker att det är jobbigt att Johan och mamma har skilt sig, eftersom jag äntligen hade börjat acceptera läget.
- Vad var det du hade börjat acceptera?
- Ja att Johan och mamma bor ihop istället för att pappa och mamma gör det. Förstår mig inte på mina föräldrar, jag menar hur man kan efter sju år få för sig att flytta ihop igen?
- Ja det vet jag inte, de är kära i varandra igen.
- Ja men varje gång de blir kära i varandra igen så ska de flytta ihop? Hur orka man det.
- Men jag tror inte att Johan är lika villig som Stefan är, jag tror inte att han vill flytta ihop med Petra om sex, sju år bara för att hon vill det. Känns bara som att Johan inte vill ge det en chans till.
- Nä det har du nog rätt i. Pappa vill alltid ge chans till och om jag känner Johan rätt så vill han nog inte det.
- Känns det bättre nu? Frågade Fredrik och kramade om Julia
- Ja det känns bättre nu.
Julia gick ut och letade efter Petra. Hon hittade i öppna förskolan där Petra hade barngrupp.
- Går det bra? frågade Julia
- Ja, gick det bra att prata med Fredrik? Frågade Petra
- Ja det gick bra, det känns bättre nu.
- Ska vi göra klart grejorna på rummet? så kan vi åka hem sen, vi ska hämta Miska, Miisa, Tuva, Johannes och Noel.
- Laura då?
- Men hon kan ju gå hem själv
- Ja det är ju sant.
- Har du gjort dina läxor? Frågade Petra och tittade frågande på sin dotter.
- Ja i alla fall de som jag var tvungen att göra idag.
- Okej, vad bra.
- Jag är klar så då åker vi då?
- Japp nu åker vi!
Petra körde upp till sina barns dagis och båda gick ur bilen.
Miska kom springande direkt, han hade sett dem genom fönstret där han hade varit på toa och han hade tänkt att gå ut igen innan mamma och Julia skulle komma.
- Hej mamma och Julia
- Hej gubben, var är dina syskon?
- Inne och leker tror jag.
- Hej Lisa! Sa Petra till dagis fröken
- Petra och Julia tog av sig skorna och, Julia tog upp Johannes.
- Hej gubben
- Hej Julia
- Petra tog upp Tuva och Miisa
- Hej på er mina små älskningar! Mår ni bra?
- Ja då, svarade Tuva och Miisa
- Har ni sovit idag?
- Ja det har jag gjort sa Tuva.
- Petra tittade på Lisa och frågade hur länge sov hon?
- Hon sov mellan halv ett och halv två.
- Johannes sov mellan tolv och halv två.
- Okej, vad bra.
- Då åker vi och hämtar Noel då!
Alla packade in sig i bilen och det bar i väg till Ljungsbroskolan.
Noel kom också springandes, även fast Noel var åtta år så ville han fortfarande bli hämtad. De flesta av hans kompisar gick hem själva eller hem till varandra och de hade egen nyckel hem. Det hade Noel också, men han gillade inte att vara hemma ensam med Laura, eftersom hon alltid var med Marcus.
- Hej Gubben! Sa Petra och bar upp honom, vad tung du är!
- Klart, jag är jag är faktiskt åtta år mamma!
- Varit bra idag?
- Ja det har varit jättebra svarade Noel med ett stort leende.
Till skillnad mot Julia och Laura så älskade Noel, skolan det var då han fick chansen att vara med alla sina kompisar och han hade även väldigt lätt för sig. På rasterna så spelade han inne bandy med sina kompisar och var väldigt populär eftersom han alltid var så positiv och glad jämt.
- Vad bra då! Då går vi till alla dina syskon i bilen och åker hem.
- Japp det gör vi!

Som vanligt när alla kom hem så skulle Noel störa Laura och Marcus, han gick rakt in i rummet
- Hej! Sa Noel med ett stort leende och tittade på sin syster.
- Gå ut! Sa Laura direkt
Petra kom in i rummet.
- Säg inte så till din bror Laura!
- Men jag vill inte att han ska vara här inne när Marcus är här.
- Kom Noel så går vi ut, sa Petra och tog Noels hand.
- Jaha, vad ska vi äta då? frågade Julia och öppnade kylskåpet med Johannes i famnen.
Laura kom ut från sitt rum och sa.
- Jag och Marcus ska gå på bio och vi äter ute.
- Okej, vad bra då behöver jag bara laga mat till åtta st.
- Vad ska vi äta då? Frågade Julia
- Jag tänkte att vi skulle äta makaroner och köttfärssås med majs svarade Petra.
Som vanligt när Petra gjorde den maten så blev det uppskattat.

Lite senare kom Stefan hem, Noel kom springandes och hoppade upp i Stefans famn.

- Hej gubben!
- Hej Pappa
- Var är mina andra barn?
- Ja, Laura är på bio med Marcus, Benjamin är hos någon kompis, och Julia sitter i vardagsrummet med alla sina mindre syskon svarade Petra.
- Julia? Kan du komma och duka?
- Ja, jag kommer

- Johannes? Kan du inte äta? Frågade Petra, Johannes satt bara och tittade i knät rakt fram.
- Men jag är inte hungrig, svarade Johannes
- Varför är du aldrig hungrig för?
- Jag vet inte.

Nästa dag så vaknade alla barnen i tid till dagis, och Petra pratade med Julia.
- Julia? Kan du lämna Miisa, Miska, Tuva och Noel på dagis och till skolan idag?
- Varför då?
- För att jag har en tid med Johannes på vårdcentralen klockan nio.
- Vad ska ni göra där?
- Men du vet ju att Johannes inte äter och vi ska prata om det och försöka få honom att äta.

De åkte till vårdcentralen

På vårdcentralen
- Mamma, vad gör vi här? Frågade Johannes
- Vi ska prata lite med doktorn
Doktorn kom in i rummet.
- Hej!
- Hej, det här är Johannes.
- Ja då ska jag börja och lyssna lite på Johannes hjärta, om jag får honom.
Petra gav Johannes till doktorn.
- Ja hjärtat låter bra, jag ska känna lite på din mage.
- Han är väldigt kittlig så du vet.
- Ja jag skriver in er på labbet så kan de ta lite blodprov då kan vi se inom några dagar om det är så att han är allergisk mot gluten eller laktos, det kan bli så att barn slutar äta då för att de får så ont i magen när de äter.
- Johannes? Sa doktorn
- Ja
- Har du ofta ont i magen?
- Ja, det har jag.
- Var har du ont då?
- Nedre delen av magen, Prices innan framdelen av rumpan.
- Vad duktig han är på att prata!
- Ja, han är väldig tidig i utvecklingen
Läkaren avslutade undersökningen
- Men vi går och sätter oss och väntar tills det är ledigt i labbet, så ringer du oss och berättar hur vi ska göra om det är laktos eller gluten, vad han kan äta och så och, hur vi ska göra med maten.
- Ja det gör jag. Svarade Doktorn

Petra tog Johannes och gick och satte sig i väntrummet. Johannes började springa runt i rummet.

- Ni kan komma in nu, sa doktorn på labbet. Är han rädd för sprutor?
- Nej, det är han inte.
Doktorn tog blodprovet.
- Ja, nu är vi klara, så då ringer Rune er.
- Bra jobbat Johannes, bra att du berättade att du hade ont i magen.
- Ja tack, mamma.
Petra lämnade Johannes på dagis och pratade en stund med Lisa.
- Du, Lisa sa Julia att vi var på vårdcentralen?
- Ja det sa hon, svarade Lisa.
- Bra, nu går jag innan Miisa får syn på mig.
När Petra kom till jobbet var hon trött, hon orkade knappt koncentrera sig, hon tänkte på Johannes, hela tiden.
Två dagar senare så ringde Rune.
- Hej det är Petra
- Hej Petra, det är Rune, Sitter du ner nu?
- Nu, gör jag det, Petra började gråta, vad är det med honom?
- Han har blodcancer, den mildaste sorten-, som tur är så det går ju att behandla väldigt snabbt. Johannes kommer inte att lida så mycket av behandlingen men han kommer ju fortfarande ha ont i magen och kissa blod och så.
- Har han cancer?
- Ja men cancer är ett så laddat ord, oftast och särskilt i sådan här situation så kommer han att överleva.
- Men vad händer nu då? Frågade Petra stressat
- Ja, ni har en tid på torsdag klockan ett på sjukhuset, då ska han undersökas och sen får han ligga på sjukhuset, för första behandlingen. Då får han ligga där ungefär tre dagar.
- Okej, är det bara att gå till sjukhuset då? På vilken avdelning?
- Det är avdelning B, norra entrén.
- Okej, tack.

Petra gick och sa till Johan och sa

- Johan? Kan vi prata lite? Det handlar om ett av våra barn, det är allvarligt.
- Ja, prata du.
- Du vet att jag och Johannes var på vårdcentralen för några dagar sen.
- Ja
- Ja, våran doktor Rune ringe nyss och berättade att Johannes har blodcancer, tydligen den mildaste sorten och, vi upptäckte det i tid så ha kommer att bli frisk under ett år, Han ska till sjukhuset på torsdag nästa vecka, när du har honom, och då ska de göra första behandlingen och ska han stanna i tre dagar.

Johan blev helt chockad och började gråta, visserligen så var Johannes det barn som han kände sämst eftersom han var så liten och mest var intresserad av Mamma och Julia.

- Herregud, vad läskigt, så måste du tala om det för Julia och för honom, Hur ska vi få honom att förstå?
- Jag vet inte men jag får väl ta hjälp av Julia och sätta mig i hans nivå och försöka förklara vad det är, han är ju en smart kille.
- Ja du får väl försöka med det, så då får jag ta med honom till sjukhuset på torsdag. Sen vet jag inte om jag ska vara kvar hos honom, det beror ju på om mina föräldrar kan ha Miisa, Miska och Tuva.
- Ja du får väl ringa dem och be om ledigt på torsdag.
- Men vilken tid då?
- Klockan ett
Petra gick vidare till sitt rum och satte sig ner, det gjorde ont i hennes hjärta och hon funderade på varför hon hade sån otur, varför hennes barn inte kunde få må bra. Både Benjamin och Johannes hade varit med i en bilolycka som var hennes fel och så det här. Petra började gråta, då kom Julia.
- Mamma, vad är det?
Petra tittade upp och svepte in Julia i sin famn och stängde sin dörr,- Johannes har cancer.
- Va? Har Johannes cancer?
- Ja, han har blodcancer, visserligen den mildaste sorten, och behandlingen kommer att ta ett år. Han kommer tydligen inte att lida så mycket av den, han kommer ha ont i magen och ha blod när han kissar och bajsar. Men i alla fall, man ska inte ha cancer när man är tre år!

Fredrik tittade in i rummet, han ville egentligen hälsa på Julia, och han visste ju inte heller om vad som hade hänt så han blev väldigt fundersam när han såg Julia och Petra sitta där inne och kramas och trösta varandra.
Fredrik öppnade dörren.

- Vad är det som har hänt? Frågade Fredrik
- Stäng dörren efter dig, sa Petra
- Ja men vad är det som händer, Johan sitter också och gråter.
- Vår minsta son har fått blodcancer.
- Ojdå, beklagar verkligen

Fredrik gick igen även fast Fredrik var präst så hade han ändå svårt att trösta personer som stod honom nära när jobbiga saker precis hade hänt.

Petra och Julia packade ihop sina saker, tog ledigt resten av dagen och åkte och hämtade alla små barnen.

- Hej mina älskningar, Har Johannes sovit? Frågade Petra, dagis fröken
- Ja, det har han, han sov två timmar mellan halv tolv och två.
- Okej, Johannes ska vara ledig tre dagar nästa vecka, så ni vet det.
- Okej då skriver jag det, men de andra tre kommer?
- Ja. Tuva, har hon sovit?
- Ja hon sov mellan tolv och ett.
- Bra! Då åker vi och hämtar Noel.
Noel kom som vanligt springandes.
- Trodde Pappa skulle komma idag? Sa Noel
- Ja, det skulle han, men jag har pratat med honom.
- Okej, jag slutade ju nyss, tänkte kan inte jag följa med Jonas hem idag?
- Jo, det kan du väl, har ni pratat med hans föräldrar?
- Ja, de kommer runt tre och hämtar oss
- Okej, och nu är klockan halv tre. Men hejdå gubben, du ska vara hemma till åtta.
- Okej, mamma, hälsa alla i bilen.
- Fick du inte med dig Noel? frågade Julia
- Nä, han skulle vara med en kompis som vanligt, nu åker vi.
Petra tyckte att det var synd att Noel alltid var med kompisar, Alla Petras stora barn förutom Julia är med kompisar hela tiden. Benjamin och Laura var ofta med sina vänner också.

- Jag måste berätta något tråkigt för dig Johannes, sa Petra
- Vad ska du berätta, mamma? Frågade Johannes
- Du är sjuk Johannes, du har cancer, så du kommer inte att vara på dagis lika mycket utan du kommer att få behandling på sjukhuset så du blir frisk från cancern. Första träffen och behandlingen är nästa vecka.
- Men är det farligt frågade Johannes och började gråta.
- Ja det är ganska farligt, men eftersom vi upptäckte det i god tid så du kommer att bli frisk. Behandlingen kommer att gå ganska smärtfritt, det som du kommer att tycka är jobbigt är att du kommer att ha blod i ditt kiss och bajs som kommer från din rumpa vet du och att du kommer att ha ont i magen. Men vi ska klara det här tillsammans Johannes, Sa Petra och svepte in Johannes i sin famn.
Julia kom in i vardagsrummet med en sovandes Miisa i famnen.
- Vad ska vi äta idag? frågade Julia
- Oj, sover hon, gå och lägg henne i hennes säng.
- Ja, Julia gick och gjorde det.
- Ja jag vet inte, vi kanske kan äta små pannkakor.
- Ja det tycker jag låter som en bra idé svarade Julia.
Dagarna gick och Johannes blev sämre och sämre. Efter två månader så hade han opererats fyra gånger. Petra tog ledigt från jobbet så hon kunde vara hos honom på sjukhuset hos honom hela tiden. Den första operationen var för att titta hur mycket av blodet som hade cancer. Andra var för att ta bort det blod som hade fått cancer och tredje var för att lägga i nytt blod och den tredje operationen gick fel, så den fjärde blev för att rätta till det som blev fel. Johan hade inte haft tid att vara på sjukhuset något, han hade heller inte tagit hand om sina andra barn. Han sa att han jobbade men Petra förstod att han inte gjorde det.
Stefan tog hand om Både sina egna barn och Johans barn. Den som tyckte att det var jobbigast att inte träffa varken mamma eller pappa, det var Miisa. Stefan fick trösta Miisa till sängs varje kväll när hon skulle sova.
Efter tre månader så kom en doktor in i Johannes rum.
- Petra? Sa Doktorn
- Ja, svarade Petra
- Du kan ta med Johannes hem nu, han är på bättrings vägen och han kommer att få med sig medicin som han ska ta varje kväll och varje morgon. Du får även med en spruta som du ska ge honom i benet om han klagar över at han har ont i magen, hjälper det inte så får du ringa till akutnummret. Doktorn gav Petra en lapp med numret.
- Okej, vad bra, skönt att komma hem igen.
- Du måste tänka dig för Petra, du har varit här hela tiden hos Johannes, det är jättebra för honom att han får stöttning men dina andra sju barn behöver dig också. Jag menar de andra barnen som varken har sin pappa eller mamma där.
Petra fällde några tårar och sa,- jag vet inte vad jag ska göra, jag är helt slut och längtar jättemycket efter mina andra barn, men samtidigt så vill jag vara här hos Johannes.
- Det brukar vara en ganska vanlig situation när ett av ens barn blir sjukt men det finns hjälp att få så du kan få prata med någon och det kan även dina andra barn få göra, om de tycker att det är jobbigt. Hur gamla är de?
- De är 4,5 och 7 år gamla.
- Okej, men hör av dig om du är intresserad, men tänk på att alla dina barn behöver dig.
- Ja, det ska jag tänka på, nu åker vi hem. Kan jag ta upp honom?
- Ja gör det!!
- Kom gubben så åker vi hem, vinka nu hejdå
- Ja sa Johannes och vinkade
- Tack för allt, hejdå
- Ja det är vårt jobb, hejdå

Alla barnen sprang in i Petras famn när hon kom hem och alla skulle ha en kram. Julia tog upp Johannes och kramade om honom, det kom mycket tårar.

Men Petra visste att Miisa hade tyckt att det var mest jobbigt. Petra bar upp Miisa och satte sig med henne i knät i vardagsrummet.

- Vad är det som känns jobbigast? Frågade Petra och pussade Miisa på kinden.
Miisa tittade på Petra, och tårarna började komma. -Det är jobbigaste var det som pappa sa och att pappa inte verkar ha tid med oss. Dig kan jag förstå, jag skulle också velat hälsa på Johannes, har saknat honom också.
- Vad har Pappa sagt, sa Petra och tog Miisas hand.

- Pappa och jag bråkade, jag frågade honom varför vi aldrig kunde vara hos honom och sa att jag inte trodde på att han bara jobbade hela tiden.Jag vet ju att han jobbar i kyrkan och det gör ju du också så jag vet ju att man inte jobbar så mycket som han sa att han gjorde. Då sa han att han hade skaffat en ny tjej och att han var jätte kär i henne och att han ville gifta sig med henne. Jag skrek att jag inte vill ha någon ny mamma, och sa han att eftersom du inte bryr dig längre så är det bästa just nu. Jag skrek att mamma bryr sig visst men hon är upptagen just nu med min lillebror, hon verkar ju inte du bry dig om. Jag sa även att jag inte tänker vara med på bröllopet. Då skrek pappa att det är bättre när vi är hos Stefan för då slipper han oss och att hans nya flickvän och hennes barn är hans nya familj och han tycker om dem mer. Mamma lova att du inte försvinner igen!
- Det lovar jag, gumman

Miisa la sig mot Petras bröst och skakade för att hon grät och hon var rädd för att mamma skulle gå igen.

- Jag ska laga mat nu, sa Petra och bar upp Miisa när hon hade lugnat ner sig.

När Petra hade lagat mat och alla hade ätit tillsammans så ringde Petra till Johan.

- Hej det är Johan
- Hej Johan, det är Petra, har du tid att prata en stund?
- Ja kör på
- Jag har varit på sjukhuset i nästan tre månader och så ska du ta hand om våra barn som vi ska har tillsammans och så säger du till det barnet av våra barn som är känsligast att dina nya barn med benämning på nya barn är bättre än dina egna barn. Inte bara det utan när de behöver dig som mest, när deras lillebror är allvarligt sjuk och jag försöker stötta honom och vara mamma åt mina andra sju barn. Jag tycker det är så oansvarigt av dig, jag tycker verkligen om dig Johan och jag vill inte skrika åt dig men jag har ingen förståelse alls för det här.
- Jag vet inte vad jag säga Petra men jag blir så när det händer något som är jobbigt i mitt liv, jag stänger ute allt och alla som har med det att göra. Jag vet att det är fel när det handlar om våra barn och jag ångrar jättemycket att jag sa så till henne.
- Hon kommer att ha svårt att förlåta dig men det visste du väl redan?
- Ja det vet jag men jag får väl hitta på något med henne som hon tycker är kul och sen be om hennes förlåtelse.
- Låter bra
- Hur är det med vår lilla sjukling då?
- Ja han sover just nu, men han mår bättre, han fick med sig tabletter som han ska ta varje morgon och kväll, och en spruta som du ska ge honom om han klagar över att han har ont i magen, hjälper det inte inom en halv timme så ska man ringa ett akut nummer som jag har fått.
- Okej, tack men jag kommer och hämta ungarna på fredag.
- Låter bra. Hejdå
- Hejdå

- Har du pratat med pappa nu? Frågade Miisa och tittade på sin mamma.

- Ja han vill hitta på något med dig som du tycker är kul och då hoppas han få din förlåtelse.

- Okej det låter bra.

- Ta på dig pyjamas nu gumman så ska vi gå och lägga oss, du ska också hoppa i din pyjamas Tuva.

- Okej mamma

- Julia? Kan du läsa för Miisa och Tuva?

- Ja, jag kommer.

Julia la sig I mellan Miisa och Tuva. – Vad vill ni höra då?
- Jag vill att du läser Pippi sa Miisa
- Går det bra för dig Tuva? Frågade Julia
- Ja det går bra

Miisa och Tuva somnade båda ganska snabbt, Julia la Tuva i hennes egna säng och stoppade om båda två.
- Sover de? frågade Petra när Julia satte sig i soffan hos Petra, Petra la armen om Julia.
- Ja.
- Har det hänt något Gumman? Du verkar så ledsen.
- Ja, jag och Oscar har tagit en paus, men det som är jobbigt är att det var han som sa att han ville ha en paus och ändå skriver han på facebook att han saknar mig, blir så förvirrad, känns som det bara handlar om vad han vill och inte vad jag vill.
- Men kan du inte göra slut då? Han vill ju ha pauser hela tiden, det håller ju inte i längden.
- Nä jag vet, men det som är jobbigt är att jag känner fortfarande för honom.
- Ja, men ta en paus från honom och svara inte när han skriver så han får sakna dig då kanske ni hittar tillbaka till varandra.
- Miska och Noel hoppa i era pyjamaser så går vi och lägger oss.
- Okej!
Miska och Noel gick och satte på sina pyjamser, och gick och la sig. Julia stoppade om de, – Vill ni att jag ska läsa för er eller behövs det inte? Frågade Julia – Det behövs inte, God natt, sa Noel och vände på sig. – Men jag vill att du läser Julia, sa Miska. – Okej sa Julia och la sig hos Miska
Miska somnade fort, Julia stoppade om honom och gick ut.
- Sover han nu?
- Ja
- Ville han at du skulle läsa idag?
- Ja
- Han vill ju aldrig att du läser?
- Nä jag vet men nu vill han det.

- Ska vi också gå och lägga oss frågade Petra Julia efter en timme

- Ja men Laura då?

- Men hon går ju och lägger sig själv.

- Okej.

Julia och Petra log och pratade länge innan de somnade båda två. Stefan var bortrest.

- God morgon Gumman kan du väcka dina syskon så gör jag frukost sa Petra.
- Okej, det ska ja göra.
Julia gick och väckte alla sina syskon, alla var trötta men de hoppade alla upp ändå. Alla åt frukost tillsammans och sen gick Petra med de små till dagis och Julia gick till skolan med Noel och Miska.
Miska hade börjat på sex års för två dagar sen han tyckte att det var jättekul. Men Miisa tyckte att det var jobbigt att Miska inte var där.
- Hejdå på er.
- Men mamma gå inte, sa Miisa och började gråta

Dagisfröken kollade på Petra och sa gå annars kommer du aldrig härifrån.
Petra gick och grät hela vägen till jobbet.

- Varför är du ledsen? frågade Julia när Petra kom till jobbet.
- Nä det var Miisa, hon ville inte att jag skulle gå och så grät hon ganska mycket och tyckte att det var mycket.
- Du, Julia jag har sökt nytt jobb.
- Har du, var då?
- I Domkyrkan
- Som församlingspedagog?
- Ja, ansvarig för ungdom. Här har jag så mycket olika grupper både barn och ungdomar och vuxna. Men jag vill inte ha det, jag vill ha bara ha konfirmander och ungdomar.
- Okej, kan jag följa med då och praktisera där då?
- Ja det tror jag, hoppas det i alla fall. Tänkte kolla det på anställnings intervjun.
- När är den då?
- Imorgon klockan två
- Okej är du nervös?
- Nä, inte än.

Nästa dag på anställnings intervjun:

- Hej och välkommen.
- Tack.
Kerstin som kyrkoherde hette och en pedagog som också jobbade i domkyrkan började ställa frågor till Petra.
- Var har du jobbat innan? Sa Kerstin och tittade nyfiket på Petra.
- Jag har jobbat tre år i Johannelund och tre år i Skäggetorp och innan det jobbade jag ett år i Missionskyrkan.
- Har du haft både konfimander och barn och ungdomar i undomsgrupper?
- Ja det har jag Sa Petra och suckade.
- Hur många konfirmander grupper har du haft?
- Jag har haft fem konfirmand grupper.
- Vad är dina starka och svaga sidor?
- Svår fråga men mina starka sidor är att jag är en bra lyssnare och att jag alltid är glad och positiv. Mina svaga sidor är att jag har ganska dåligt tålamod ibland, jag har ju åtta barn där hemma så mitt tålamod har tagit slut.
- Okej, men vi hör av oss om vi har fler frågor och så hör vi av oss när vi har bestämt vem som ska få tjänsten. Sa Kerstin och log mot Petra
- Okej, tack. Då hörs vi! Sa Petra och log

- Hej mamma, gick det bra? Sa Julia när Petra kom tillbaka

- Ja, det gick bra, tyckte det var lite konstiga frågor men det gick bra.

- Vad då konstiga frågor?

- Nä men som en fråga handlade om hur många konfirmandgrupper jag har haft, vad spelar det för roll? jag menar jag berättade att jag hade jobbat i Johannelund och Skäggetorp innan både som fritidsledare och församlingspedagog då vet dom ju att man har konfimander, men det var bra.

- Är det våran vecka med Johans barn den här veckan? Sa Julia och tittade frågade på Petra

- Nä, det är Johans vecka. Sa Petra Bestämt

- Okej.

- Vad då? Har de hört av sig? Sa Petra och började bli orolig

- Nä, bara undrade. Sa Julia och kände sig lättade för då visste hon att det skulle bli en lugn kväll.

- Har inte du barngrupp nu, Julia? Sa Petra till Julia och tittade bestämt på Julia.

- Jo, ska gå dit nu.

Julia tyckte att det var kul att ha barngrupp, Petra kollade in genom dörren och lyssnade vad Julia pratade om frälsarkransen. Julia visade ett stort armband och berättade om alla pärlor, Hon gjorde en liten teater till gudspärlan och läste bibelord till en del av pärlorna. Petra sprang och hämtade Fredrik.

- Kom Fredrik
- Ja okej jag kommer sa Fredrik lite stressat.
- Kolla på Julia, hon är ju verkligen helt fantastisk, hon gör små teatrar till en del av de och läser bibeltexter till de, tycker att det är så ambitiöst. Sa Petra och log med hela ansiktet så man till och med såg alla tänder.
- Ja det är hon verkligen! Men jag måste gå och jobba igen Petra. Sa Fredrik lite irriterat.
- Ja gör det du. Sa Petra och suckade.
Petra följde med och gick in och satte sig på sitt kontor. Petra hade svårt att koncentrera sig, hon tänkte på Johannes. Petra tog upp sin telefon och ringde till sin mamma.
- Hej det är Elisabet
- Hej mamma
- Hej gumman, vad är det? Du låter ledsen?
- Ja jag tänker på Johannes.
- Men mådde inte han bättre, det var ju därför han fick komma hem från sjukhuset? Sa Elisabet och det hördes att hon blev orolig.
- Jo, det gjorde han men kan inte jag få komma hem till dig nu? Sa Petra och kände sig ännu mer ledsen.
- Men dina barn då? Sa Elisabet frågade
- Miska, Miisa, Tuva och Johannes är hos Johan och Noel och Laura och Benjamin går ju hem själva. Sa Petra och med en tveksam röst.
- Julia då, tar du med dig henne eller är hon i skolan?
- Nä, jag tar med mig henne, hon är snart klar med sin barngrupp.
- Ja okej, men då får vi ju träffas och prata och fika lite.
- Ja, Vi kommer om en timme ungefär, ska vi köpa med oss något?
- Nä, jag har hemma.
- Okej, ses snart då!
- Japp det gör vi! Sa Petra och kändes sig lättad.

- Hej mamma

- Hej Gumman, vi ska åka till mormor, men vi ska åka och hämta Noel först.

- Okej, vad trevligt.

Julia och Petra började packa ihop alla saker, och åkte och hämtade Noel.
- Hej Mamma, sa Noel och hoppade upp i Petras famn.
- Hej Älskling, har det varit bra idag?
- Ja det har varit jättebra.
- Vad bra men vi ska åka till mormor, du och jag och Julia.
- Okej, vad roligt!

Alla packade in sig i bilen och åkte i väg till Mormor.

- Hur går det med allt då sa Elisabet och tog upp Noel, och satte honom i knät.
- Ja du, jag tycker att det går ganska bra, jag kan i alla fall jobba utan att jag tänker på honom, och det är skönt att han i alla fall är hemma nu.
- Men vad säger du Julia? Undrade Mormor.
- Jag vet inte vad jag ska säga, tycker också att det är skönt att Johannes är hemma och att vardagssysslorna kan rulla på, jag gillar ju det. Men det jag tycker är jobbigt är att tänka på honom eftersom jag ser att han inte kan leka lika mycket som de andra barnen på förskolan. Jag älskar att se mina syskon glada och visst det klart han skrattar och så och orkar göra saker men han blir ju fortare trött och vill att vi ska göra saker som att lyssna på saga och så och det är ju mysigt men han är som sin storebror.
- Du menar Miska?
- Ja , det vill han ju inte innan han blev sjuk men nu tycker ju han att det är kul. Så det finns väl några fördelar i alla fall med tanke på att han har blivit bättre.
- Ja det klart!
- Men kan inte några av dina ungar som vill bo här, ett tag så du hinner vila upp dig och umgås med Julia och Stefan?
- Ja, det skulle ju kanske Noel kunna göra?
- Ja. Men bara jag?
- Nä, Miska och Miisa kanske också kan.
- Men mamma tror du att Miisa vill det?
- Nä kanske inte.
- Vad är det som hänt med Miisa? frågade Mormor.
- Hon tyckte ju att det var jobbigt när jag var hos Johannes hela tiden och Johan var med sin nya tjej så hon träffade ju varken mig eller honom. Hon mådde väldigt dåligt, Stefan kämpade med henne genom att försöka få i henne mat och trösta henne på kvällarna men nu när jag är hemma igen och Johan har sagt förlåt så mår hon bättre. Så hon vill ju inte bo någon annan stans än hemma. Men Tuva kanske?
- Ja blir det bra Noel, och mamma?
- Ja det skulle funka tror jag, hur länge då? frågade Noel
- Ja du ett par veckor, ungefär som när ni var här när era små syskon var bebisar.
- Ja det borde funka, Morfar brukar ju uppskatta att barnen är här.
- Okej då säger vi att Tuva och Noel är här några veckor, glöm inte bara att Tuva går på dagis och Noel i skolan.
- Ja ja!
Dagarna gick och en ny liten kille kom till Mini miniorerna i Skäggetorp, han var ofta ledsen och hade många blåmärken på kroppen och satt ofta hos Julia i hennes knä.
- Mamma? Julia gick till Petra och sökte stöd hon var orolig för Liam.
- Ja min vän.
- Tänkte på Liam den nya killen du vet, han är ju så ledsen jämt och har så mycket blå märken. Kan det inte vara så att han blir misshandlad hemma? Sa Julia och tittade oroligt på Petra.
- Jo, det kan vara så men vi vet ju inte och jag vet inte om man kan anmäla då.
- Men hur ska vi ta reda på det då?
- Ja vi kan väl ringa till Socialen och säga att vi misstänker att han blir misshandlad hemma för att vi har märkt att han är rädd och har mycket blåmärken. Så får väl de starta en utredning. Sa Petra och blev ännu mer tveksam.
- Låter bra då gör du det?
- Ja det fixar jag, jag kan ringa dit direkt. Sa Petra och tog upp telefonen, personen på andra sidan luren svarade direkt.
- Hej jag heter Petra och jag undrar om jag pratar med rätt person om jag vill göra en anmälan.
- Ja det gör du. Vad gäller saken?
- Jag jobbar i Svenska kyrkan i Skäggetorp församling här i Linköping och jag har en liten pojke som heter Liam och är sex år i en av mina verksamheter han är ofta ledsen och har många blåmärken och han är ofta rädd och jag misstänker att han blir misshandlad hemma. Sa Petra stressat.
- Okej har du namnen på hans föräldrar så vi kan prata med dem. Svarade kvinnan direkt.
- Men om det är så att han blir misshandlad så måste vi hitta en fosterfamilj till honom. Vet du någon släkting som lever eller skulle du kunna ta hand om honom, har du barn?
- Nu blev det mycket frågor på en gång men jag har åtta barn var av en har cancer, jag vet inte om han har för släktingar som lever han har inte varit med så länge.
- Okej ojdå jag beklagar, hur allvarligt är det? Sa kvinnan och lät orolig.
- Ja det är inte så allvarligt längre, han har den mildaste sorten av blodcancer, och han har haft det i ett halv år nu och behandlingen skulle ta ett år så han mår bättre. Men min dotter har ju fått bra kontakt med Liam så jag kan fundera, men du kan väl höra av dig till mig när du har pratat med hans föräldrar? Sa Petra och lät väldigt uppjagad.
- Jo det kan jag göra. Har du något mer fosterbarn? Tycker jag känner igen din röst. Sa kvinnan och lät fundersam.
- Ja mitt första barn har jag adopterat men det var ju 14 år sen.
- Ojdå, nä då jobbade inte jag här.
- Okej, men tack vi hörs av då.
- Ja det gör vi hejdå.
- Hejdå

Petra tog upp sin telefon och ringde till Stefan.
- Hej det är Stefan
- Hej på dig min vän, det är Petra
- Hej Petra, vad är det?
- Ja du vet att jag har en liten pojke i en mina verksamheter som heter Liam och är sex år, honom har ju du träffat.
- Ja honom har jag träffat och jag minns honom, vad är det med honom?
- Ja vi har anmält honom till Socialtjänsten, för att jag misstänker att han blir misshandlad av sin mamma. När jag ringde dit så frågade de mig om jag visste om han hade några släktingar som kunde ta hand om honom, det visste ju inte jag så då frågade de om jag kunde tänka mig att ta hand om honom. Jag svarade att jag skulle prata med dig och så skulle hon höra av sig när hon hade pratat med hans mamma.
- Okej, ja då om det blir aktuellt så kan vi ju ta hem Liam på prov precis som vi gjorde med Julia. Känns ju visslingen lite jobbigt eftersom både Julia och Johannes är sjuka men det fixar sig.
- Ja det gör det. Hejdå
- När Petra hade lagt på ringde telefonen igen och Petra tänkte vad nu då.
- Hej det är Petra
- Hej Petra det är Rune, Julias doktor. Jag undrar hur Julia mår och om du har hittat någon som kan donera en njure till henne? Sa Rune och verkade egentligen upptagen med något annat.
- Nä det har jag inte, hon mår ganska bra, hon orkar göra det hon brukar göra bara det att hon är väldigt trött på kvällarna. Men jag vill ju få tag på hennes biologiska mamma så att hon kan donera men jag vet inte hur jag ska säga det till henne. Sa Petra och lät tveksam
- Jag tycker att du för fram det till henne och låter henne prata med sin biologiska mamma själv, för jag tycker inte att du ska prata med henne själv.
- Ja det tycker jag också. Men jag hör av mig till dig när jag har pratat med Julia och hon har pratat med sin mamma.
- Ja gör det.
- Julia? Kan du och jag prata lite eller har du något annat för dig?
- Nä vi kan prata lite. Vad är det? Sa Julia och satte sig ner.
- Rune, din doktor ringde till mig förut och frågade hur det var med dig och om vi har hittat någon som kan donera. Jag svarade att du kämpar på och att jag vill att du ska prata med din biologiska mamma och vill att du ska kolla om hon kan donera till dig.
- Alltså är du knäpp mamma, skulle jag ringa till en person som jag inte har pratat med på femton år som slog mig tills jag bad om att hon skulle sluta att hon skulle ge en del av sig till mig, aldrig i livet mamma, jag ska hitta någon men hon går jag inte med på. Sa Julia och blev förbannad.
Julia gick ut från rummet och gick och rökte, satte sig ner i en hög och grät. Då blev Petra arg och kastade cigaretten.
- Du får inte röka Julia! Petra satte sig ner och höll om Julia och vaggade henne fram och tillbaka, jag vet att du inte vill att din biologiska mamma ska donera en njure till dig Julia, men jag vill att du ta chansen att fråga henne och prata med henne. Sa Petra och blev irriterad.
- Efter femton år? Sa Julia och lät ännu mer irriterad.
- Ja efter femton år.
- Okej jag kan väl försöka prata med henne då, och äta mat med henne eller nåt.
- Bra sa Petra och hjälpte Julia upp, Ring henne under dagen när du har tid.
- Okej sa Julia och Petra kramade om henne.

Efter att Julia och Petra hade ätit lunch ihop och haft det väldigt mysigt och trevligt och pratat om olika saker.

Julia tog mod till sig och höll Petra i handen medan hon ringde till Maggan, som Julias ”mamma” hette.
- Hej det är Maggan
- Hej Maggan det är Julia
- Hej Julia ringer du, det var länge sen hur är det? Sa Maggan och lät glad.
- Jo det är väl ganska bra, Hur är det själv? Sa Julia och lät irriterad.
- Jo det funkar, vad är det?
- Jag skulle vilja träffa dig, tänkte om vi kunde äta lunch ihop någon dag snart. Jag skulle vilja prata med dig om en viktig sak som handlar om mitt liv. Sa Julia och svalde och hostade.
- Ja absolut, jag kan när som. Sa Maggan och lät ännu gladare.
- Ja då kan vi kanske ses på Torsdag klockan tolv?
- Ja det funkar, var ska vi ses?
- Vi kan träffas vid hm tolv då?
- Ja ses då Hejdå!
- Hejdå!
- Petra berömde Julia efteråt!
- Men du jag har barngrupp nu, hejdå
- Hejdå
Julia gick in till sin barngrupp och gjorde egna frälsarkransar med dem, barnen var i 9 till 12 års åldern. Efter två timmar var gruppen slut.
Julia gick in till Petra igen.
- Mamma, pappa sa till mig och Miska för någon dag sen att livet ska vara som en fjäril en sommardag. Varför är inte livet så? Om det vore så skulle ju människan alltid vara glad och lycklig.
- Men Julia om människan bara skulle vara glad och lycklig, skulle vi inte uppskatta det eller märka det om vi vore lyckliga jämt .Du som älskar att vara med kompisar och älskar att kramas, om du skulle få det hela tiden skulle det sluta med att du inte uppskattade det lika mycket.
- Men varför säger pappa så du sa Julia med gråten i halsen.
- För att han fungerar så. Han vill också att det ska vara lycka genom hela livet. Han är så rädd för att han ska förlora dig och Johannes, även om Johannes inte är hans riktiga son, därför så stänger han in sin sorg genom att han låtsas att han är glad fast egentligen är orolig för er. Jag kan säga det till dig men inte till dina mindre syskon.
- Har du rökt den senaste veckan Julia? Sa Petra och tittade irriterat på Julia.
- Nej det har jag inte. Sa Julia Bestämt
- Lek inte med elden Julia, du vet att jag ser och hör och vet allt även om du inte berättar det för mig. Sa Petra och blev förbannad.
- Hur kan du vet att jag har rökt den senaste veckan? Vem har sagt det? Sa Julia och blev orolig och fick en jobbig klump i magen.
- Ingen har sagt något men jag känner lukten Julia, sa Petra och spände ögonen i henne.
- Men det är väldigt svårt att låta bli när personer frågar och jag vill vara som de andra.
- Men Julia du är inte som alla andra, du är sjuk! Din kropp klarar inte att du röker, jag förstår inte att du kan skada din kropp så mycket genom att röka. Ingen i den här familjen skulle någon sin le igen om du dog Julia, så sluta med det direkt.
Julia började gråta, – Julia kom
- Jag vill inte att det ska vara så här, sa Julia mitt i allt gråtande.
- Det vill inte jag heller men det blir inte bättre för att du röker. Jag måste jobba över i kväll och du ska inte göra det, för jag har ingen barnvakt så du får åka och hämta Miska, Miisa, Tuva, Johannes och Noel.
- Nu?
- Nä om någon timme.
- Okej, ska sluta med det. Ska jag laga för mat till dom då?
- Du kan väl göra makaroner och köttbullar?
- Ja
Torsdagen kom när Julia och hennes biologiska mamma skulle träffas och äta mat ihop. Julia var där först och väntade, och väntade. Tillslut kom Maggan.
- Hej Maggan Sa Julia och kramade om henne.
- Hej Julia, var ska vi äta? Jag bjuder dig Sa Maggan glatt!
- Vi kan väl äta på subway?
- Ja det kan vi göra. Sa Julia och det vattnades i hela munnen på henne.
De gick i väg till subway.
- Efter en stund så frågade Maggan: vad är det du vill berätta? Sa Maggan nyfiket.
- Julia suckade och började berätta för tre år sen så svimmande jag. Mamma ringde till sjukhuset och det visade sig att jag hade en hög stegring av kreatinin, vilket betyder att det är något fel på mina njurar. Jag äter två tabletter om dagen och jag har en apparat som hjälper mig att andas när jag sover. Men jag måste ha en ny njure ganska snart annars kommer jag att dö, så mina fråga till dig är om du skulle kunna tänka dig att donera en av dina njurar till mig?
- Ojdå, jag måste tänka på det, hoppas det är okej? Sa Maggan och blev fundersam.
- Ja det är okej men tänk inte för länge utan du för höra dig till mig. Sa Julia och rädd för att Maggan skulle fundera för länge.
Julia och Maggan fortsatte att prata.
- Hur många syskon har du och hur gamla är de? Och vad heter de?
- Jag har åtta syskon, Benjamin 14 år, Laura 12 år, Noel 10 år, Miska 8 år, Miisa 5 år, Liam 3 år, Tuva 4 år, Johannes 2 år.
- Oj det var många syskon, har ni något mer fosterbarn? Sa Maggan och tittade frågande på Julia
- Ja Liam är också ett fosterbarn, Sen är även Benjamin, Laura, Noel, Liam och Jag Stefans och så är Miska, Miisa, Tuva och Johannes är Johans.
Efter en stund så var Julia tvungen att gå men de bestämde att de skulle höras.
När Julia kom tillbaka till jobbet så frågade Petra hur det gick på mötet.
- Ja det gick bra, vi åt på sub way och jag frågade och hon sa att hon skulle tänka på det, hon regera ju väldigt lamt. Alltså jag tror inte att hon kommer att vilja men vi får väl se, det var ganska mysigt. Hon frågade mycket och vi pratade om mycket olika saker. Sa Julia och blev fundersam.
- Okej, har du barn grupp nu eller? Sa Petra och tittade på Julia.
- Ja det har jag men jag tänkte fråga om du kunde vara med?
- Ja det kan jag väl, varför vill du att jag ska vara med?
- För att vi ska måla och göra ljus idag och så har jag lovat några att vi ska baka peppakakor idag så tänkte jag om du är vid pysslet så kan jag hjälpa de andra och baka och så kommer vi in när vi är klara med det så de också får pyssla.
- Ja visst jag kan vara med den här gången och några gånger till men inte alla gånger så de gånger som jag inte är med så kan ni ju inte baka.
- Nä det är sant. Men du kan de flesta gånger?
- Är det någon mer gång i veckan?
- Nä det är bara på torsdagar.
- Men ska vi gå och plocka fram då? När börjar ni?
- Vi börjar halv tre och håller på till fem.
Efter en stund när Petra och Julia var klara med förberedelserna, så kom alla barnen. Petra presterade sig och de satte igång, Julia berättade om de olika julpysslat man kunde välja på och berättade att de skulle göra pepparkakor.
- De som inte har bakat räcker upp handen. Den som får krysset på sin lapp får välja två kompisar att baka med som inte har bakat.
- Jag fick krysset ropade Miisa.
- Okej sa Julia då får du välja två inte har bakat.
- Okej! Då väljer jag Miska och Miranda.
- Okej då går vi och bakar pepparkakor sa Julia.
Petra höll på med pysslet medan Julia bakade, det gick ganska fort att baka eftersom de hade köpt färdig pepparkaksdeg.
Julias syskon och Miranda gick in och började sitt pyssel. – Julia, Miisa och Miska jag ska berätta något kul för er när vi kommer hem. Sa Petra. – Jaså du, vad spännande sa Julia och tittade på sina syskon.
- Jag tror att jag kan lista ut vad du ska säga, du säger alltid så då.
Miisa sprang fram och satte sig i Julias knä. – Julia, Julia, Julia? Vad då?
- Nä det får ju du ju reda på när vi kommer hem, nu är dags att städa barn.
Barnen städade och de satte sig i ringen och Julia tog fram lådan. – Idag i lådan ligger det en liten docka, så jag tänkte vi skulle prata om hur många syskon man har och så får man berätta om man vill vad de heter och hur gamla de är. Jag kan börja jag 8 syskon, Benjamin 14 år, Laura 12 år, Noel 9 år, Miska 7 år , Miisa 5 år, Tuva 4 år, Liam 3 år och Johannes 2 år. Så nu kan du börja. De gick ett varv och de flesta berättade, men alla ville inte säga. – Tack för idag, Ses nästa torsdag.

- Nu åker vi hem då, sa Petra och bar upp Miisa och Miska i handen.
- Men du mamma ska inte jag bära henne så slipper du?
- Ja visst, Petra gav Miisa till Julia.
De gick till bilen, de åkte i väg till dagis och hämtade Johannes och Tuva. När de var framme så gick de in och gick in till Johannes,Tuva , Miisa och Miska som satt och lekte tillsammans.
- Hej på er sa Petra till Johannes och Tuva.
Dagisfröken Lisa kom in i rummet.
- Har de sovit, frågade Petra, Lisa
- Ja, Tuva sov en timme mellan tolv och ett och Johannes sov mellan tolv och halv två.
- Okej vad bra då åker vi hem då.
- Men mamma ska vi inte hämta Noel?
- När han sa att han ville börja gå hem själv nu.
- Okej vad bra, att han lär sig.
- Ja, jag tänkte det.
Julia tog upp Johannes och de gick i väg till bilen.
När de kom hem
satte sig Julia i soffan med Johannes i knät, och satte på tv, idag fick det blev Pingu, för Johannes skull.
- Vad ska vi äta idag då mamma?
- Ja vet inte. Vi kan väl äta pommfrit och fläskfilé och någon sås.
- Ja det kan vi göra.
Efter att alla hade ätit tillsammans så ville Petra berätta något för alla barnen, det är så här att jag är med barn så alltså ska ni få ett syskon till. Julia ville inte ha fler syskon, hon tyckte det räckte med de hon hade. Men alla andra barnen blev glada så det sa aldrig Julia.
Det började närma sig jul.
Liam tittade på Petra, – Mamma? Är det Julafton imorgon?
- Ja min vän det är julafton imorgon.
Julaftonsmorgon
Petra och Stefan vaknade först
- Stefan kan du väcka alla våra fantastiska barn, så jag fixar vår julfrukost.
- Okej, sa Stefan och pussade Petra på munnen.
Stefan väckte först Julia, – Gud Jul min älskade dotter!
- God Jul Pappa.
- Kan du väcka Miisa och Miska? Så väcker jag Tuva, Johannes och Noel.
- Visst. Julia gick upp och väckte Miisa och Miska, de tindrade i deras ögon, och de gick direkt till frukostbordet, vilket också Tuva och Johannes gjorde.
Julia gick även och väckte Noel, Laura och Benjamin.
- Julia, du är fantastisk, att du får upp både Laura och Benjamin.
- På Julafton får man till med upp de.
Miska tittade på Petra.
- Mamma? Vilka kommer idag?
- Ja, Mormor, Morfar, Stefans föräldrar och mina systarar och deras barn och killar och sen kommer Stefans syster och hennes barn.
- Hur många blir det?
- Ja kom och sätta dig här i mitt knä så ska vi räkna ut det?
Miska gick och satte sig i Petras knä, – Mormor , Morfar, Farmor , Farfar, det blir fyra stycken, Mina två systrar, och deras pojkvänner och deras barn det blir 12, och Stefans syster och hennes barn det blir 15 och sen är ju vi 11 stycken det blir 23 stycken.
- Oj det är många, har vi mat till så många?
- Ja det klart vi har, men nu får ni äta upp barn så vi kan klä på oss och gå på julgudstjänst i Ljusbro kyrkan, alla ska med!

Julia hjälpte alla de små att klä på sig.
I kyrkan:
- Mamma var ska vi sitta? Frågade Julia
- Ja, vi kan ju inte sitta alla på samma rad, så ta du med dig Miska, Miisa, Tuva och Benjamin. Så sitter jag med pappa, Noel, Laura och Johannes.
- Okej! Julia gick och försökte hitta en plats till sig och sina syskon. Tillslut hittade hon en plats, hon satte Tuva i sitt knä och Benjamin satte Miisa i sitt knä och de andra barnen satte sig bredvid Benjamin.

Petra och resten av familjen hittade också en plats, Petra satte Johannes i sitt knä och det var så mycket människor, så Noel fick sitta i Stefans knä. Resten av barnen satte sig bredvid Stefan.

Gudstjänsten satte igång, Barnen var lugna hela tiden.
När de kom hem berömde Petra de för att de var så duktiga på gudstjänsten, de började göra i ordning maten som skulle räcka till 23 stycken.
Johannes kom fram till Petra och räckte i byxorna och frågade.
- När kommer tomten mamma?
- Ja, gubben han kommer sen i kväll när vi har ätit mat och tittat på Kalle och vi ha ätit gröt.
- Men det är ju långt kvar…
- Ja det vet jag gubben.

Det ramlande in folk hela tiden, det kändes som det aldrig tog slut med julklappar och kramar. Men det var så mysigt, alla barnen tindrade med sina ögon när de hade ätit upp all julmat och tittat på Kalle, de minsta barnen sov under Kalle anka. Sedan åt de gröt, när gröten var slut kom tomten. Alla de små barnen fick sina julklappar då, de större barnen och de vuxna skulle få senare och då skulle de rimma tillsammans.

Julia ville inte vara med på rimmandet, det tog så långt tid och Julia var så mycket yngre än de andra barnen, det kändes som hon inte passade in. Julia satt under hela tiden i Petras knä, Petra visste att Julia inte tyckte att det var något kul att vara med på den delen av julafton, hon hade så dåligt tålamod så hon orkade inte vänta tills hon hade fått alla sina julklappar.

När hälften av allt med rimmandet var slut så gick Julia och nattade de små, de minstas föräldrar hade redan åkt hem. Julia läste för Johannes och Tuva och en stund senare även för Miska och Miisa.

När Julia kom tillbaka så öppnade hon sina julklappar hon var nöjd men som vanligt tyckte hon att det hade tagit för långt tid och folk hade spenderat för mycket pengar på henne. Efter någon timme hade alla gått och Julia, Laura, Noel, Benjamin och la sig.

Nästa dag ville Oskar, Julias pojkvän att Julia skulle följa med på krogen på kvällen. Men Julia ville inte.

- Hej det är Julia
- Hej på dig älskling det är Oskar
- Hej! Oskar
- Du? Vill du följa med mig till krogen i kväll?
- Bara du och jag?
- Nä ta med någon kompis om du vill och jag också skulle ta med någon om du vill.
- Jag vill inte Oskar.
- Men varför, kan du inte gå ut någon gång, jag menar de allra minsta ska väl till sin pappa? Johannes, Tuva, Miisa och Miska? Då kan du väl ändå
gå ut med mig?
- Varför vill du gå ut på krogen för?
- För att jag vill det.
- Varför med mig då?
- För att du är min flickvän och för att vi alltid har så roligt på krogen.
- Men jag vill inte, sa Julia och la på luren.

Julia gick och la sig i Petras famn.
- Vad är det? Frågade Petra
- Oskar ringde, han ville gå på krogen med mig i kväll.
- Jaha men det ville inte du?
- Nä jag sa att jag skulle hjälpa dig med de små.
- Men Julia du behöver inte alltid hjälpa mig, sen kommer ju Johan och hämtar Miska,Miisa,Tuva och Johannes.
- Ja men jag vill inte, jag vill vara hemma med dig och Noel.
- Men kan du inte be Oskar komma hit då? Så kan han ju se på film med och sova här i natt.
- Jo det kan jag ju fråga.
Julia tog upp sin telefon och ringde till Oskar.
- Hallå, det är Oskar
- Hej Oskar, det är Julia, förlåt för att jag bara la på.
- Det är lugnt, har du ångrat dig?
- Nä, men jag tänkte om du ville komma hit och se på film och äta och sova här istället?
- Hur många av dina syskon är där då?
- Ja just nu är ju alla här men Johan ska komma och hämta sina om en stund.
- Okej, men då kommer jag över då!
- Jaa, vad bra hejdå puss!
- Puss!

Julia tittade på Petra.

- Ville han komma hit?
- Ja det ville han. Men jag lovade att han skulle få mat här.
- Jaa, det klart jag tänkte laga mat så fort Johan har varit här.
- Okej, men när kommer han då?
- Jag vet inte, snart tror jag.
Miska kom in i rummet.
- Mamma? När kommer Pappa?
- Snart!
- Får jag ringa och fråga honom var han är?
- Ja det får du väl.

Miska lånade Petras telefon och ringde till Johan.

- Hej det är Johan.
- Hej Pappa, var är du?
- Hej gubben, jag är framme om några minuter.
- Okej vad bra, då ses vi snart!
- Ja det gör vi gubben!
Johan ringde på dörren och Miisa, Miska, Johannes och Tuva kom springandes.
- Hejdå Mamma sa Miska och kramade om Petra och Julia
- Men Gubben vi ska inte gå än, vi ska ta ska hämta lite saker och sen ska vi åka gubben.
En stund senare så hade de kramats färdigt, och Johan och barnen åkte vidare.
- Nu kan vi titta på beck Julia om du vill, eftersom de små har gått.
- Men kan inte vänta på Oscar?
- Men ring honom?
- Okej!
- Hej Oscar det är Julia
- Hej Julia är du på väg?
- Nej tänkte kan inte du komma hit?
- Om jag får för mamma.
- Mamma? Får jag sova hos Oscar i stället? Vi kan mysa imorgon kväll?
- Ja visst gör du det, jag menar de andra är hos Johan.
- Ja, Oscar jag kommer snart.
- Kan du skjutsa mig, mamma?
- Kan jag väl men jag får ta med Noel.
- Ja gör det.
Julia och Oscar hade en jätte mysig kväll tillsammans, de åt mat tillsammans och tittade på film och rökte för mycket ciggaretter.
På morgonen kom Petra och hämtade Julia efter att hon hade lämnat Noel på skolan, och de åkte till jobbet.
På jobbet var Julia trött och väldigt fundersam, telefon ringde.
- Hej det är Julia
- Hej Julia det är Maggan, jag har bestämt mig för att jag vill donera en njure till dig, jag var inne och testade mig för några dagar sen och jag har samma blodgrupp som dig och jag var tillräckligt frisk för att donera till dig. Sa Maggan med en lam röst.
- Vad bra sa Julia med Glad och lättad röst.
- Jag ska in igen på fredag och göra geografi och om två veckor kan de ge dig min njure och ta bort din dåliga njure. Sa Maggan och lät lättad trots omständigheterna.
- Vad bra, då hörs vi på fredag då kan väl ringa mig efter så bestämmer vi hur vi ska göra om två veckor, vilken tid är det? Sa Julia och lät ännu gladare.
- Ja det kan vi göra, det är klockan 17:00 den 28 april. Sa Maggan och det hördes att Maggan blev förväntansfull.
- Då hörs vi sa Julia och lät lugn.
- Hejdå
- Hejdå

Petra tittade på Julia
- Var det Maggan? Sa Petra och Log
- Ja, hon ville donera och det ska ske på om två veckor, hon skulle in på torsdag och en sista undersökning så skulle hon ringa mig när hon hade varit där så skulle vi bestämma hur vi skulle göra. Sa Julia och blev nu lite fundersam.
- Kändes bra då? Undrade Petra som märkte att Julia blev fundersam
- Ja jag vet inte jag går på toa.
För en gångs skull så frågade Petra inte mer och hon gick inte efter Julia utan Julia kunde gå ut röka utan att Petra hängde på.
Efter en vecka när Maggan hade varit på sjukhuset så ringde hon till Julia. Det hade gått bra och hon var redo att donera till Julia.
Dagen kom när Maggan skulle donera, Maggan och Julia sågs några timmar innan operationen och åt lunch ihop på sjukhuset.
Operationen gick smärtfritt och tog åtta timmar, Petra var på sjukhuset hela tiden, Johans barn var hos Johan och resten hade Stefan hand om.
Efter mådde både Julia och Maggan bra.
Ett år senare:
Som ni säkert kommer ihåg så hade Johannes cancer och nu var han frisk från cancern. Julia hade inte längre problem med sin njure och även hon var frisk från sin cancer. Miisa hade börjat på sexårs och tyckte det var jättekul hon hade fått många nya kompisar som hon kunde leka med i stället för Miska. Benjamin hade skaffat flickvän och börjat konfirmera sig vilket Petra var väldigt glad för. Laura hade börjat högstadiet och gjort slut med Marcus, men hon var glad ändå.
Miska hade börjat första klass och tyckte att det väldigt kul i skolan och hade som Miisa och fått många nya kompisar. Tuva hade börjat dansa balett på fritiden vilket hon tyckte var mycket roligt och hon var också väldigt duktig.
Liam hade börjat spela innebandy och där hade han fått många nya kompisar och han hade också blivit väldigt duktig. Noel hade nu börjat tredje klass och han älskade fortfarande skolan och han hade också börjat spela innebandy och var duktig han också. Julia hade börjat gymnasiet och slutat på Petras jobb och hon trivdes med det, hon hade fått många nya kompisar. Johan hade gjort slut med sin förra flickvän och skaffat sig en nya som hans barn tyckte bättre om och dessutom hade hon fyra barn i samma åldrar som Johan och Petra som gillade att leka med varandra.
Petra fick jobbet i Domkyrkan och trivdes väldigt bra med att bara ha ungdomar och konfimander. Hon var glad för Julias skull att hon äntligen trivdes i skolan och hade fått nya kompisar. Stefan jobbade kvar på samma jobb att bygga hus han var så glad att hans barn var friska igen och att han slippa oroa sig.
Nu hade även det nya syskonet kommit det blev en liten kille som fick heta Willam. Han hade redan hunnit bli ett år och gick på samma dagis som Tuva och Liam.
Slut!

VN:F [1.9.11_1134]
3.3/5 (15 röster)
En sak kan förändra allting! , 3.3 out of 5 based on 15 ratings

1 kommentar

  1. Frida Skriver:

    Detta är kontruktiv kritik och skriver detta för att du ska bli en ännu bättre novellskrivare. Denna novell var ofantligt rörig, det hände för mycket hela tiden, hittade inte riktigt någon röd tråd, dialogerna var ofta rätt meningslösa, långa och jobbigt skriva samt att jag inte fann den intressant. När en novell är så här lång måste den vara extraordinär för att läsaren inte ska tappa intresset. För att vara ärlig, så slutade jag läsa efter halva. Ta till det denna kritik och skriv en novell som är lite kortare, har ett intressantare ämne och där dialogen och språket är bra.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.