En påhittad dröm

Han lekte med mina fingrar i sin hand. Klockan hade passerat fem på morgonen och solen började skymta i fönstret. Men vi var inte trötta. Jag hörde hans andetag och kände hans hjärtslag. Mina fingar i hans halsgrop.
- Det spelar nog ingen roll, viskade han tyst i mitt öra. Vi skulle ändå förlorat varandra på vägen. Alla gör det förr eller senare.
Jag låg bara tyst och försökte bevara denna stund i mitt djupaste minnesföråd. Hans värme. De nytvättade sängkläderna som luktade vanilj och blommor. Hans mjuka hår som kittlades i näsan.
- Men vi är inte som alla andra, svarade jag mjukt tillbaka.
Att han ville ge upp så lätt sårade mig. Blixtar hittade vägar in till benmärgen och blodets omloppsbana. Jag trodde vi var något annorlunda, viktigare och större än alla andra. Kanske har jag haft fel hela tiden, alla ögonblick tillsammans har kanske inte betytt så mycket som jag värdesatt dem till.

När jag vaknade av bilarnas oljud utanför fönstret några timmar senare var jag ensam. Begraven och bortgömd. Hopplös att återupplivas till hans värld.
Sen dess har jag varit helt tom. Borta i en värld ingen skulle känna igen och vilja leva i. Ett offer för kärleken och gisslan för ensamheten.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (20 röster)
En påhittad dröm, 4.0 out of 5 based on 20 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.