Den Vackraste

Jag sluter ögonen och sträcker upp armarna mot solen. Vinden tar tag i mig och får fötterna att lätta från marken. En oförklarlig värme sprider sig i min kropp. Solens strålar har fångat mig och drar mig till sig. För första gången på väldigt länge känner jag hur läpparna formas till ett svagt leende. Vinden tar mig allt närmare solen och allt närmare dig. Kärlek. Lycka. Liv. Det finns där, inom räckhåll. Långsamt öppnar jag ögonen igen. Fötterna står fortfarande kvar på jorden. Ingenting har förändrats. Ingenting.
Fina, omtänksamma och vänliga människor kommer till himlen när de dör. De elaka och själviska kommer till helvetet. Är det så det är? På riktigt? Ingen här på jorden kan veta, detta är bara en av alla teorier om döden som finns. Vissa tror på reinkarnation, andra tror på ett slags paradis och en tredje grupp tror inte att liv efter döden existerar överhuvudtaget, de tror att man då har gjort sitt, kroppen förmultnar och följer naturens gång.
Jag tror på allt och ingenting på samma gång. För mig är det självklart att det finns någonting efter döden, men exakt vad det är har jag inte en aning om. Det kan vara ett paradis där man får återse alla sina nära och kära som har lämnat jorden tidigare än en själv. Det kan vara en himmel och ett helvete. Det kan vara i princip vad som helst, huvudsaken är att själen bevaras, att man lever vidare, fast på ett annat sätt. En perfekt drömvärld där man är fri från alla livets problem och bara kan vara.
Min vackra tolkning av döden har jag alltid försökt behålla och det har fungerat, fram tills nu. Kanske är det inte alls så här. Kanske är det en hemsk upplevelse att komma till himlen. Kanske är det helt enkelt så att man bara tynar bort. Ingen vet och kommer någonsin att få veta, inte förrän tiden är inne. Eller ute kanske är det rätta ordet. Döden känns plötsligt så nära. Fåglarnas glada kvitter går knappt att urskilja. De mörka molnen skymmer solen. Vinden drar och sliter i mig, men jag rör mig inte ur fläcken. Varför? Varför du?
Den trygga värld vi skapade har rasat samman. Det som jag värdesatte högst av allt har försvunnit och nu är jag ensam. Ensam, förtvivlad och fruktansvärt kär. Det måste ha varit för bra, för bra för att vara sant. För bra för att FÅ vara sant. Två händer får inte passa så perfekt som våra gjorde. Två hjärtan får inte slå så hårt för varandra som våra. Jag fick uppleva stunder av ren och skär lycka. Stunder som jag bara trodde fanns på film. För ett tag började jag tro att himlen var på jorden, att paradiset alla strävar efter faktiskt fanns här, rakt framför våra ögon. Nu har jag insett att jorden inte är någon himmel, det är helvetet. Alla du älskar kommer att försvinna. Det kan kännas hur underbart som helst, men någon gång tar det slut. Någon gång tar varje människa sitt sista andetag. Döden är ett ultimatum för att få leva, det vet jag, men då är det ett helt liv man beslutar, inte arton år.
Tårar rinner ner för mina kinder. Kroppen skakar av rädsla och kyla. Graven är vacker, för vacker. Varje muskel är på helspänn. Andningen är hackig och det går inte att tänka klart. Med ett förtvivlat skrik kastar jag mig ner på marken. Du skulle ha varit här nu. Du skulle a tagit mig i dina armar och låtit mig gråta ut. Du skulle ha tittat på mig med dina blå, glittrande ögon, så fulla av liv. Låtit mig lyssna på ditt hjärta. Fått mig att känna trygghet. Fått mig att känna mig älskad. Nu är du inte här. Vågen, det grymma vattnet, tog dig ifrån mig. Jag såg det. Jag var där, tre meter ifrån dig. Jag såg hur vattnet drog ner dig, ner i mörkret och ner till slutet. Människor skrev. Tiotals armar höll fast mig när jag försökte kasta mig efter. Jag var hysterisk, men jag lyckades inte komma loss. De här människorna handlade instinktivt, jag klandrar ingen av dem, men detta hindrar inte tankarna från att snurra i huvudet. Varje dag, varje timme, varje minut återvänder jag till det där ögonblicket för snart en månad sedan. Hade jag kunnat rädda dig? Är livet värt att leva utan dig? Jag befinner mig i en bubbla. Jag skriker, men ingen hör.
Sakta reser jag mig upp, ovetande om hur länge jag har legat där på marken. Jag lägger de två blodröda rosorna på gravstenen och tänder ljuset jag hade med mig. Om det ändå kunde göra allting bra igen. Om det ändå kunde få dig att återvända till livet. Jag lägger handen på mitt hjärta, det bultar. Det bultar dubbelt så hårt som det brukar. Det bultar för dig och för mig. Det bultar för oss. Solens sista strålar når mig och med tårar i ögonen viskar jag våra ord; ”Alltid och för evigt”.
Med en snabb rörelse vänder jag mig om och springer hulkande därifrån. Du är en ängel nu, den vackraste av dem alla.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (2 röster)
Den Vackraste, 5.0 out of 5 based on 2 ratings

1 kommentar

  1. Dana/ danadenfina på stardoll---rösta! ^^ Skriver:

    Jättefin novell!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.