Baldwin drömmer

Han hade bestämt sig. Ibland måste man göra saker även om de kan framstå som felaktiga eller rentav olagliga. Och för honom fanns nu ingen väg tillbaka, detta måste genomföras.
Det viktiga var inte längre det inre resonemanget eller motivet. Nu när väl beslutet var fattat kunde han släppa grubblerierna och fokusera på nästa steg, genomförandet. Eller vänta nu, det fanns ett beslut till att fatta innan detaljplaneringen kunde påbörjas. Vem skulle han döda?
Det slog honom att den typen av problem aldrig avhandlades i filmer eller böcker. Där fanns alltid ett givet och självklart objekt att ta av daga utan att den saken ägnades någon tid. Hur-som¬helst, han måste kort och gott hitta ett offer.
Ett grundläggande problem var att han inte hade några direkta ovänner eller fiender som föll sig naturligt att döda. Och att bara på måfå slå ihjäl första bästa person som passerade kändes var¬ken bra eller särskilt moraliskt.
Ett sätt kunde kanske vara att bilda en facebookgrupp kring ämnet och helt enkelt låta folk fö¬re¬slå lämpliga kandidater. Men skulle det funka, kanske facebook inte skulle uppskatta eller ens tillåta den typen av grupp? Fan också. Han svor tyst för sig själv över prob¬le¬met han först nu in¬sett. Hur svårt kan det vara egentligen? Det borde ju krylla av folk som inte bara kunde slås ihjäl utan rentav förtjänade att befrias från livet.
Han fick helt enkelt släppa frågan för stunden och ta sig till jobbet och låta saken mogna, den kanske skulle lösa sig på egen hand om han inte grubblade för mycket.

Precis som han hade hoppats hade han redan samma eftermiddag när han återvände från arbetet en hel lista över lämpliga individer som borde sändas till de sälla jaktmarkerna, nu blev det nästan en motsatt konflikt, vem av alla idioter skulle han välja?
Han skrockade lite förnöjt för sig själv när tan¬ken på att rentav bli seriemördare dök upp. Men nu till saken, här måste fattas ett nytt beslut så han kunde komma vidare. Efter en stunds grubblerier till ett par koppar te bestämde han sig för att sova på saken.
När han vaknade påföljande morgon hade metoden ånyo fungerat. Under nattens sömn hade hans hjärna jobbat vidare och rangordnat listan så att det nu fanns en person som stod överst och närmast framstod som självklar – chefen! Skönt, ett problem undanröjt. Nöjd och glad lämnade han sin lilla, men prydligt inredda, lägenhet och beslutade sig för att genast han kom hem efter jobbet fortsätta med nästa steg i projektet.
Han var inte hemma förrän dagen hunnit övergå i kväll. Detta spädde på hans redan dåliga humör och han var nu ännu mer säker på att chefen var rätt val. I morgon skulle han fundera ut ett riktigt dia¬boliskt sätt att utföra själva saken på. Ett sätt som inte bara gjorde jobbet utan också sved lite extra.

- Kniv
- Hammare
- Basebollträ
- Förgiftning?

Listan över olika metoder växte i snabb takt till dagens te. Han var både nöjd över att äntligen ha kom¬mit in på mer konkreta detaljer men samtidigt frustrerad över det faktum att det fanns så ofantligt många sätt att ha ihjäl folk på. Och dumt nog hade han googlat på nätet och utöver de mest självklara avlivningsmetoderna hittat massor av andra varianter att ända ett liv.
Det var visserligen både int¬res¬sant, många gånger kre¬ativt och smått roande men ledde onek¬li¬gen till beslutsångest. Efter djupa fun¬de¬ringar och hela tre koppar te ytterligare där prob-le¬ma¬tiken dryftades kom han fram till att ett enkelt och klassiskt sätt var bäst. Då återstod bara en tre-fyra alternativ och han bestämde sig för att under helgens tågresor till och från sin mor besluta vil¬ken metod han skulle använda.
När han steg av tåget söndag kväll kände han sig kluven. Nöjd över att ha beslutat att kniv fick bli metoden men samtidigt missnöjd över att även hans mor kvalificerat sig för listan över blivande offer; fast han kunde ju sätta henne rätt långt ner, det var ju rimligt med tanke på familjebanden.
Han hade även haft turen att hitta en diger amerikansk tidsskrift i ämnet knivar och stick¬va-pen på centralen i Stockholm och hade därför på resan hem både fått nyttiga tips och några bra modeller av vapen att välja bland. Det skulle säkert vara en smal sak att beställa hem någon av dem via nätet.

”Duns!” Han vaknade med ett ryck av att paketet landade på hallmattan. Och vid morgonkaffet rådde närmast julaftonsstämning när han öppnade försändelsen och andäktigt beskådade den enorma kniven, den var precis lika imponerande som bilden på hemsidan skvallrat om.
Han kände sig både upprymd, sp¬ral¬lig och samtidigt märkligt upphetsad och pulsen slog betydligt hastigare än normalt.
Nu var allt på plats och han kände sig mogen att skrida till verket. Han hade redan valt dag, men ännu inte exakt bestämt plats och form för själva utförandet, bara att det skulle bli på fre-da¬gen.

Natten till fredagen sov han dåligt. Han hade sett fram mot den här dagen så länge och ville vara pigg och alert när stunden var inne. Dels för att inte klanta till det hela och dels för att kunna njuta av stun¬den som sådan. Hursomhelst, ett par svarta koppar kaffe senare var han bättre och begav sig mot sta¬ti¬onen.
Centralen var fullpackad med folk och det rådde kaos och upprörd stämning. Tyd¬li¬gen var det något problem med ett eller ett par tåg vilket föranledde förseningar, extrabussar och allmänt strul.
Helvete också! Men idag var han ostoppbar och fattade genast beslutet att ta taxi och inte ägna onödig tid på störande saker i omgivningen. Han hade tur och redan efter fem-sex minuter satt han i taxin och kunde pusta ut, redo att äntligen få skrida till verket.

Hjärtat bultade hårt i bröstet och han gick med ovanligt snabba steg genom huvudentrén. När han med sin sedvanliga nickning hälsade på receptionisten hoppades han att svetten som började bryta fram i pannan inte syntes. Han noterade i förbifarten att hon var ovanligt lågmäld och lade även märke till ett par kollegor från mark¬nads¬av¬del¬ningen som stod och viskande diskuterade i ett hörn.
Skärpning, du ser spöken som inte finns. Ta dig samman nu och njut av föreställningen. När hissen stannade på fjärde våningen stegade han med bestämda steg mot glasdörren till re¬do¬vis-nings¬av¬del¬nin¬gen.
Han brukade alltid vara först på jobbet men idag var han sjutton minuter sen på grund av tåg¬strulet och därför var det redan många som anlänt till jobbet. När han steg innanför dörren var det dock all¬deles tyst i det stora kontorslandskapet och alla stirrade på honom där han tvärstannat mitt i steget, precis innanför dörren.
Han stod som förstenad och måste sett mycket förvånad ut. Säkert femtio blickar riktades mot honom. Vad nu? Vad hade hänt, var han avslöjad, visste alla? Hur kunde det vara möjligt? Han fattade ingenting.

Då reste sig Hjördis, och tog några snabba steg fram mot honom, tittade med tom och tårögd blick på honom.
– ”Har du inte hört vad som hänt?”
– ”Nej”, han var alldeles torr i munnen.
– ”Direktör Wallerstedt är död. Han slängde sig framför ett tåg på centralen i morse.”

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.