Älskar, älskar inte

Den lätta brisen smeker mina kinder och fortsätter genom håret, rufsar om i det lite och försvinner därefter lika hastigt igen. Som en helt hjärtlig hälsning, liksom. Jag ler mot solen. Det här är en bra dag. Jag har bara fått en liten utskällning för den sena ankomsten i morse, och skolmaten var inte fullt så illasmakande som den brukade. Så jag sitter här på parkbänken i vårt villakvarter inuti min egen lyckliga lilla ensamhetsbubbla och bara njuter.
I kväll blir det fest hos Signe.
– Päronen är på nån kryssning till Åland över helgen, så jag tog chansen, log hon med sin typiska självsäkerhet medan hon delade ut inbjudningarna till alla i vår årskull på skolan. Hon är lite sådan, Signe. Norpar åt sig ära och uppmärksamhet med stolthet, utan att det är något konstigt med det. Men jag gillar henne. Och ikväll ska hon riva av en riktig suparkväll i den stora vita tvåvåningsvillan.
Rasmus kommer också. Hjärtat pumpade iväg en het ström genom mig när jag fick veta. Det var Veronika som sa det. Eller Ellen. Någon, men han kommer i varje fall.
Jag har redan börjat plantera allt i mitt huvud. Sått fröet. Jag ska komma dit, klädd i den röda, hudnära toppen med axelband som alltid hamnar på sniskan om man inte drar åt dem ordentligt, äntra vardagsrummet som en glamorös drottning och ta plats på dansgolvets trånga utrymme. Följa med i musikens tunga bas, go wild. Crazy. Dansa pausa dansa pausa. Och plötsligt skulle han stå där, min Rasmus, med utsräckt hand som för att säga ”får jag lov?” Jag skulle fatta den där handen.
Han är inte snygg ikväll, han är vacker. Den vanligtvis spretiga pojkbusiga kalufsen är kammad åt sidan, och en söt doft som både är mild och stark på samma gång omger honom.
Mörka ögon fulla av brinnande intesnitet.
Kaxigt leende.
Markerade ögonbryn.
Sexig.
Och plötsligt är det som om allt försvinner. Liksom suddas ut i konturerna och blir alltmer abstrakt, tills det bara är han och jag kvar. Rätt som det är har musiken skruvats ner och nu är det Ritchie Valens” Donna som strömmar ur högtalarna. Hans hand ligger om livet på mig, min vilar på hans skuldra. Så dansar vi så, tätt intill varandra. Jag hinner tänka att det nog är skönt för högtalarna att ta en paus från det tunga dunka-dunkandet, innan han böjer sig fram och kysser mig. Inte hetsigt, utan bara helt mjukt. Och länge. Innerligt. När musiken tystnar applåderar alla och han ser på mig, lite generad.
Hela partiet runt min midja är fortfarande brännande hett efter hans beröring när han går därifrån.
Sedan då, efter den där första kvällen? Ja, vi skulle bli tillsammas. Ett par. Hitta på roliga saker bara vi två. Åka ut och resa efter gymnasiet, upptäcka världen ihop. Påbörja vidare studier på universitetet. Kanske skaffa lägenhet och egen villa så småningom.
Ännu lite senare kommer vårt efterlängtade bröllop äga rum. Han kramar min hand hårt när vi närmar oss altaret och prästen som står där med sin bok uppslagen. Vi skulle bjuda all släkt och vänner och ställa till med ett riktigt fint kalas sent att förglömma. Ett riktigt drömbröllop.
Barn skulle vi också skaffa, två små krullhåriga guldklimpar som skulle bli våra kärleksbarn. Amanda och Valdemar. Det tycker jag är så fina namn.
Livet rullar på. Lite knaggligt ibland som för de flesta andra, men det skulle funka. Så skulle vi se våra ungar växa upp och bli starka, välväxta individer som tar för sig av livets goda.
Ja, precis så kommer vår närmaste framtid se ut, min och Rasmus.
Jag hade hafsat ihop det viktigaste, mobil, nycklar och det påfyllningsbara kortet för bussresan hem. Mamma hade också med illa dold försiktighet stoppat ner några kondomer i min portfölj.
– Men mamma…! stönade jag när hon log sitt typiska smålistiga leende, precis som ett barn som blivit ertappat efter att ha nallat kakor ur kakburken.
– Tessan, jag vill ju bara vara på den säkra sidan fattar du väl. Man vet aldrig vad de där killarna kan ta sig till när stubinen väl tänts på.
Tessan. Hon brukade kalla mig så. Tessan för Terese.
Faceplant i vilket fall.
Förväntningarna har tilltagit för varje steg jag tagit från busshållplatsen upp hit, och nu trycker jag med ett ett darrande finger på ringklockan hos Signe.
Ding-dong.
Det hörs knappt.
Den tunga basen därinne sväljer alla ljud, så jag stiger in istället.
– Välkommeeen! hojtar en redan halvfull Signe från bortre änden av hallen där hon dansar med några andra. Gå och hämta dricka i köket!
Det finns många sorter att välja bland, mest billig sprit som någon brorsa måste ha köpt ut. Men vodka finns det. Och Cola. Jag häller upp en skvätt i ett glas och blandar. Sedan går jag till vardagsrummet. Ännu har ingen Rasmus synts till.
Basen är tung och volymen rejält hög. Jag gillar att dansa, känna rytmen i kroppen. I början känner jag att musklerna nog är lite stela, men det släpper så småningom. Det här blir nog en bra kväll. Snart kommer Rasmus dyka upp och allt kommer bli perfekt.
Så jag ansluter mig till den dansande klungan i mitten och bara pulserar tillsammans med de andra, närvarande, och innan jag vet ordet av har jag kommit i kläm med Leopold närmare väggen. Gullige, charmante Leo, vars danskropp verkligen får visa vad den går för när han fattar min hand och snurrar mig flera varv utan att jag riktigt fattar vad som händer, men jag låter mig ändå föras, vant och med känsla, samtidigt som hans ögon glittrar när han ser mig i ögonen då han kommer åt. Han är så nära, intimt men ändå så fint på något sätt. När hans arm lägger sig om min midja protesterar jag inte, låter mig bara omslutas och följa hans rörelser till musiken som är lugnare nu. Då, i det ögonblicket, skulle jag nästan kunna bli kär i honom. Han vill ju ha mig, det är det ingen tvekan om. Men jag kan inte. Hur mycket jag försöker går det inte. Det är som om en spärr sätts för; jag kan inte bli kär i honom.
Lite frånvarande inser jag att alla håller på att bli rejält fulla, alltmer högljudda i takt med att innehållet i glasen sjunker. Mitt synfält är lite simmigt och jag har svårt att hålla mig kvar i Leos grepp. Signe verkar ha tappat fattningen totalt och ligger och råhånglar med Andreas i skinnsoffan och någonstans har någon tänt en cigarett så att en tjock och kväljande röklukt sprider sig i rummet. Men Rasmus? Förtvivlat söker sig min blick efter honom, letar sig igenom allt och alla, men förgäves. Ohjälpligt tränger sig en tår upp i ögonvrån, men jag blinkar ilsket bort den. Inte gråta, inte nu. För Leos skull. Han vill ju det här.
Då, över axeln på honom, får jag syn på Rasmus. Han står inklämd i ett hörn närmare högtalarna, bakom några vilt dansande tjejer. Men han själv dansar visst inte. Konstigt. Det ser nästan ut som om han… håller om någon. Jag kisar med ögonen för att se bättre. Det går inte så bra. Men jo, det är visst någons hand som ligger på hans axel.
De står nära intill varandra, i ett märkligt dansgungande som inte alls matchar musiken. Hon har långt, vågigt hår som är svårt att sätta fingret på exakt vad det är för färg så här i det dunkla ljuset, men jag tror att hon är brunett. Hon har sjömansskjorta med djup urringning, så djup att en bra bit av hennes svällande bröst syns, och lågt skurna shorts så att magen blottas även den.
Och Rasmus. Min Rasmus. Först kan jag inte fatta att det är sant, det måste vara alkoholen som spelar mig ett ordentligt spratt. Men så är det inte. Jag har vet det. Det här händer nu och är på riktigt.
Han har dragit henne ännu närmare intill sig nu så att deras underliv är hårt sammanpressade. Händerna är överallt, på brösten, magen, rumpan, hon har kastat huvudet bakåt och särat på läpparna, och jag hör hur hon skrattar, dovt och förföriskt. Det är äckligt och jag vill inte se, men mina ögon är som svetsade vid dem.
Oförmögen att sluta titta ser jag även när han böjer sig fram och kysser henne, men när en tunn strimma av deras blandade saliv rinner ner från deras munnar blir jag plötsligt tvärnykter, snabbt som när någon slår ett piskrapp. Jag sliter mig loss från Leo som blir så överrumplad att han faller pladask på rumpan och får tag i någons kjollinning i fallet, varpå hon tappar sitt vinglas med ett högt klirr på det välpolerade parkettgolvet. Jag borde inse vad jag just ställt till med och någotsånär åtgärda problemet, men istället får jag oväntad styrka i benen av hatet som växer. Hat mot tjejen. Hat mot Rasmus. Och mot mig själv, kanske allra mest mot mig själv, för att jag har varit så dum och inbillat mig att jag skulle få något som ändå är så långt utom räckhåll och som inte alls finns med på min karta. Medan jag armbågar mig genom folkmassan där nu ett väldigt rabalder uppstått har jag allas uppmärksamhet riktad mot mig. Jag riktigt känner hur deras blickar etsar sig fast i min ryggtavla, gröper ur mig och böjer mig. Om Rasmus ser mig eller inte bryr jag mig inte om; jag vägrar att titta på honom en enda gång till.
Så springer jag. Bort, bort. Från allt. Hur kunde jag vara så jävla korkad?! Klart att inte jag har någon chans i hans livsspel! Min Rasmus är inte min. Han är någon annans. Och denna annan är hans. Jag blir snabbt andfådd och så yr att jag måste sätta mig ner. Så det gör jag, fast det blir snarare en halv omkullvältning.
Sedan minns jag inget mer.
Hela mitt huvud är fullt av våt cement när jag vaknar. Men det är inte vid någon vägkant, utan i en säng. Min säng. Hur nu det gick till. Jag vinglar mig ner för trappan mot köket på jakt efter ett glas vatten.
Mamma sover fortfarande.
Vätskan sveper jag i bara två klunkar.
Stackars Leo är nog helt förkrossad nu. Plötsligt tycker jag så synd om honom, som om jag är en ond människa som inte har gjort det förrän nu. Herregud, vad var det som flög i mig egentligen?! Och vilken katastrof det blev! Nu i efterhand inser jag, verkligen inser, vad det är jag egentligen har ställt till med.
Och Rasmus.
Han kanske inte ens tog någon större notis om vad som försiggick där på festen? Han var väl för upptagen med den där tjejen antagligen. Ur den synpunkten är det ju bra. Och, ännu bättre: han kanske inte ens märkte vad han höll på med. Ju mer jag reflekterar över saken desto säkrare blir jag. Och kanske gillar han mig egentligen? Jag är ju en av de snyggare, brukar folk säga. Långt mörkblont hår, knallblå ögon, smal midja, lagom tjocka lår. Små bröst dock. Det brukar jag fixa med extra vaddar i behån.
Han kanske bara var så full att han inte hade koll, liksom.
Ja, så är det nog.
Hela den följande veckan i skolan stöter vi oavsiktligt på varandra flera gånger, så ofta att jag börjar undra om det inte är någon övernaturlig kraft inblandad som för oss samman ändå (hur dumt det än låter). För det mesta vänder han bort huvudet, nästan som om han skäms. Jag försöker hitta tecken på något som helst avvisande hos honom, men till min förvåning tar han det bara helt kallt. Chill, som man brukar säga.
Ibland ser han till och med på mig.
Liksom fundersamt.
På fredagen står jag inte ut längre.
Han sitter ensam vid en av bänkarna i den mintfärgade korridoren på andra våningen. Våga eller fega?
Jag vågar.
– Hej…
Till min stora besvikelse noterar han knappt min närvaro, men jag sväljer klumpen i halsen och fortsätter:
– Vad gör du?
– Skriver en uppsats.
På mobilen? undrar jag.
Jag säger inget.
Låter bara fingrarna dra längs med de skrovliga fibrerna i träet, pilla bort flisor.
Men rätt som det är lägger han undan den och ser rakt på mig. Lite ängslig blir jag kanske, men förväntansfull. Är det nu det ska hända? Jag börjar nästan hoppas på nytt, tills:
– Alltså, gillar du mig eller nåt?
Den hårda repliken slår till som en knytnäve i magen, luften pressas ur mina lungor.
– Jaa, det gör jag väl…
– ”Väl?!” Tror du inte att jag märker hur mycket du kollar in mig, eller? Sluta med det.
– Den där tjejen…?
Det där borde jag inte ha sagt, inser jag en fjärdedels sekund för sent. Helvete. Jag och min rappa käft.
– Vilken jävla tjej? Och vad fan har du med det att göra i så fall?!
– Hon på festen. Min röst darrar. Hon som du dansade med, med det vågiga håret.
– Katrin.
– Ja, just det ja…
Katrin?! Plommon, det är vad det är. Sådana som mamma brukar koka kletig sylt på.
Han suckar, verkar ha lugnat ner sig lite. Men rösten låter ändå ansträngt välmenande.
– Jag är ledsen, men det kommer inte bli något mellan oss två. Jag är väl inte… kär i dig, helt enkelt.
Mer behövs inte. Jag förstår.
– Okej.
Så reser jag mig, tar mina böcker och skyndar mig till lektionen i kemi.
Älskar, älskar inte, tänker jag medan jag snubblar mig ner för trapporna igen. Som man brukar göra med prästkragar. Plocka bort ett och ett av de vita kronbladen tills man får svaret. Om man inte blir nöjd tar man bara en ny, och en ny, tills man blir det. Men nu är det som om alla världens prästkragar har försvunnit på ett mirakulöst vis, och jag har just dragit det sista bladet.
Det blev Älskar inte.
Men till min egen förvåning känns det inte alls lika hopplöst som jag hade föreställt mig att det skulle göra. Nej, tvärtom är jag glad å Rasmus vägnar, att han hittat någon han kan passa ihop med (även om jag fortfarande spyr vid blotta tanken på den där slampiga klädnaden hon hade på sig). Och så känner jag mig nog lättad också. Lättad, för att jag så länge gått och undrat, sökt efter svar. Nu behöver jag inte det längre.
Nu vet jag.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (9 röster)
Älskar, älskar inte, 3.0 out of 5 based on 9 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.