Mary & jag

London, sommaren – 69

”Vänta lite!” väste jag och tog tag i min brors arm.
”Vad är det nu då?” suckade han och såg tillbaka på mig. ”Du tänker väl inte fega ur nu igen?”
Jag såg mig omkring och fick syn på en skylt vid entrén: UTSÅLT – ENDAS T PERSONAL stod det med stora röda bokstäver. Jag skruvade på mig och stirrade generat ner på mina slitna skor. ”Njee…”
Han suckade irriterat. ”Kom igen Michael! Jag sa ju att det var dumt att du skulle komma med. Såhär är det alltid när vi ska göra något spännande. Du tjatar ihjäl oss för att få hänga med, men när det väl är dags så blir du en fjolla.”
”Så är det inte alls!” fräste jag.
”Det är det visst! När var det du gjorde något spännande senast?”
Jag rynkade pannan och funderade ett par sekunder. Min bror höjde på ögonbrynen.
”Så är det inte!” morrade jag ilsket. ”Nu vet jag! Jag var med den där gången när du och Paul bröt er in i skolan och ritade på tavlan. Ha!”
”Det är inte samma sak. Att klottra på svarta tavlan är inte spännande.” sa min bror. ”Det var bara för skojs skull och du klättrade ju inte ens in genom fönstret. Du stod bara utanför och väntade och förresten så är det över ett år sedan så det räknas inte.” Jag glodde ilsket på honom.
”George? Michael? Kommer ni eller?” ropade Paul från andra sidan stängslet.
”Kom igen nu.” sa George. ”Nu har du ju chansen att bevisa att du inte är en fjolla.”
Jag knuffade honom ilsket åt sidan, tog ett fast grepp i stängslet och började klättra. Jag var minsann ingen mes. George skrattade belåtet.
”Vi kommer!” ropade han till Paul, Jack och Mary som väntade bland buskarna på andra sidan.

Paul och Jack var min bror Georges bästa kompisar och de hade gått i samma klass sedan de var små. Mary var Pauls flickvän. Henne tyckte jag om. Hon var alltid så snäll mot mig. Jag har inte berättat det för någon men jag har alltid varit lite småkär i Mary.
”Hör ni?” viskade Paul. Vi alla spetsade öronen för att lyssna och jag kunde höra det svaga ljudet av musik och flickor som skrek och jublade.
”The Beatles baby! Tjoade Jack.
”Jag gillar faktiskt the Supremes bättre” sa Mary.
”Äsch” fnös Paul. ”Det är ju bara för att Mary Wilson är med i den gruppen.”
”Tror du att jag bara lyssnar på sångerskor som heter likadant som mig?” skrattade Mary.
”Ja faktiskt.”
”Är det därför du och George gillar the Beatles då? För att George Harrison och Paul McCartney spelar där?”
Paul såg snopen ut och vi alla brast ut i skratt.
Jag såg imponerande på Mary. Hon var den coolaste tjejen jag visste. Jag bestämde mig för att jag också gillade the Supremes bättre, även om jag inte visste vilka de var.
”Det kanske är därför jag är lika skicklig på att dansa som Jackie Wilson” skrattade Jack.
”Finns det ingen som heter Michael?” undrade jag, men ingen av dem lyssnade.
”Konserten är i den där byggnaden.” sa Jack och pekade på ett av de stora grå husen.
”Sätt fart!” sa Paul och småsprang mot byggnaden. Vi andra skyndade efter.
Det hade börjat skymma nu och vi kastade mörka skuggor efter oss när vi sprang mellan de mörka höghusen. Paul sprang först, tätt följd av Jack och George. Mary väntade tålmodigt på att mina korta ben skulle komma ikapp de andra.
”Stanna!” väste Paul och vi gömde oss kvickt bakom en husknut. Jack kikade försiktigt runt hörnet. ”Fan, det står en vakt utanför.”
”Looking for trouble?” Sjöng George med sin mörkaste basröst.
“You’ve come to the right place.” Fyllde Paul i och imiterade Elvis genom att göra några höftsvängningar.
“Kom igen nu killar. Jag kollar om bakdörrarna är låsta” sa Mary försvann ner i gränden.
”Borde vi inte sticka tillbaka nu?” Undrade jag och drog lätt i Georges tröjärm.
”Aldrig i livet!” svarade han.
”Men jag börjar bli trött” envisades jag.
”Michael, förstår du inte vilka som spelar där inne? Det är the Beatles! De är hur stora som helst! Vi är tjugo meter ifrån the Beatles. Vi kan inte backa nu förstår du väl.”
”Jag vet inte vilka de är.” svarade jag. George himlade med ögonen och vände sig till Jack och Paul.
”Vi kan lika gärna ge upp.” suckade Jack. ”Dit in kommer vi aldrig.”
”De är låsta” meddelade Mary när hon kom tillbaka.
Jag studerades deras sorgsna ansiktsuttryck.
”Jag kan krypa in där.” sa jag tyst.
”Vad snackar du om?” suckade George ointresserat.
“Där!” sa jag igen och pekade på ventilen på väggen över oss.
“Michael du är ett geni!” utbrast Mary och reste sig hastig upp. ”Paul, hjälp mig att lyfta upp Michael.”
De hjälptes båda åt att lyfta upp mig och jag klamrade mig fast vid Pauls axlar.
”Försök att öppna ventilen Michael.” sa Mary. Jag kilade in fingrarna genom de smala springorna och ryckte till. Ventilen lossnade med en gång.
”Whoohoo!” tjoade Jack och började skutta av glädje.
”Käften Jack” väste Paul. ”Vakten kan ju höra oss!”
Jack kikade försiktigt runt hörnet.
”Helvete! Han såg mig” kved han och kastade sig bakom knuten igen.
”Fort! Fort! Klättra in Michael! Nu!” viskade Mary ivrigt.
Jag skyndade mig in så fort jag bara kunde.
”Sätt för den här!” viskade hon och höll upp ventilen. Jag tog emot den och placerade den på rätt ställe med darrande fingrar.
”Lugn Michael, det kommer att gå bra” viskade hon lugnande och log mot mig. Det hjälpte lite.
”Vad håller ni på med?” sa plötsligt en obekant mansröst. Mary tog hastigt ett steg bort från ventilen.
”Ehm, vi skulle bara…” började Jack, men avbröts av Paul.
”Vi försöker bara höra musiken.” Jag kunde se genom springorna hur Mary lade på sitt pokerface. Hon kastade med sitt bruna långa hår och log sött mot vakten.
”Jaha” skrattade han. ”Då så. Bara ni inte gör någon skada.”
”Det skulle vi aldrig drömma om” sa Jack och blinkade med sina ögonfransar.
Jag försökte hålla mig för skratt.
”Mm, visst” sa vakten och vände om. ”Ta det lugnt nu ungar!” sa han och försvann bakom hörnet.
”Snygg flirt där Jack” skrattade George och puttade till honom i sidan.
”Vadå? Det fungerade ju!” skrattade Jack.
”Michael, kryp in och öppna bakdörrarna åt oss.” viskade Mary till mig. ”Kan du göra det?”
”Okej” viskade jag tillbaka och kröp längre in i den smala tunneln.

”Häftigt!” utbrast Jack och såg sig ivrigt omkring i den stora salen. Längst bort hade man byggt upp en scen där bandet nu var i full gång. Strålkastare lyste ut över den stora publiken som hoppade, dansade och klappade till musiken samtidigt som tjejerna jublade och skrek framme vid scenkanten.
”Kom igen!” tjoade Paul och försvann in i klungan av människor tätt följd av George och Jack.
Jag sneglade under lugg på Mary som stod kvar och tittade efter dem.
”Ska inte du dansa?” frågade jag henne.
”Nej du” skrattade hon. ”Jag är inte mycket till dansare.”
”Inte jag heller.” sa jag.
”Dessutom ville jag ju inte lämna dig ensam” sa hon och gav mig en kyss på kinden.
Jag tittade generat ner i golvet.
”Vet du, jag råkar veta en känd person som heter Michael” sa Mary.
Jag sken upp, lycklig över att hon hade lyssnat på mig. ”Vem?”
”Michael Jackson” svarade hon. “Han är sångaren i ett amerikanskt band från Motown, Jackson 5, ungefär i din ålder tror jag.”
“Det vet jag vem det är!” utbrast jag. Hon skrattade.
“Vi kan gå till min bil om du vill. Jag tror jag har en LP skiva med deras album i handsfacket.”
“Okej” svarade jag glatt.
Hon tog min hand och log. Vi gick ut från konserten och passerade vakten som tittade förvånat efter oss. Vi gick tysta bredvid varandra längs den öde gatan. Inte en själ syntes till. Det enda ljud jag kunde höra kom från de få bilar som korsade London Bridge. Plötsligt brast Mary ut i sång: ”Oh baby give me one more chance, to show you that I love you!” Hon knöt handen som om hon sjöng ur en osynlig mikrofon. “Won’t you please let me, back in your heart?”
”I want you back”, jag kunde ju den sången! Mary snurrade några varv, tog några danssteg och sträckte sedan fram mikrofonen mot mig och skrattade. Jag låtsades ta den och tog i från tårna:
“Oh, darling I was blind to let you go, but now since I’ve seen you in his arms I want you back.”
Mary gapade av förvåning. “Titta du kan ju!” skrattade hon och fortsatte dansa. Hennes mörka lockar dansade runt hennes axlar och hon log sådär sött som bara Mary kan göra.
”Come on Michael! Blame it on the boggie!” tjoade hon och blinkade åt mig. Jag hängde genast på och vi sjöng tillsammans i kör Mary och jag:
“Don’t blame it on the sunshine, don’t blame it on the moonlight, don’t blame it on the good times, blame it on the boggie!”

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (5 röster)
Mary & jag, 3.4 out of 5 based on 5 ratings

2 kommentarer

  1. ebba Skriver:

    Hejsan! =^_^=

    Tack snälla ni som röstar på min novell. Jag gjorde det mest för skojs skull men det betyder så mycket för mig att se vad ni tycker. Kommentera gärna också. Jag tar emot både bra och sämre kritik. Är här för att lära mig.
    Ha det bäst! :3 <3

    PEACE!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  2. someone Skriver:

    Den var jättebra! Jag gillar Michael Jackson själv så det var kul att läsa den. Seriöst, du är jätteduktig.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.