Karma

Minnen är värdefulla, vad händer när de rinner ur dina händer som sand?

Det var en underbar sommardag, fåglarna kvittrade glatt och inte ett moln fanns på himlen. Miranda älskade att vara i stugan, det var så lugnt där och det kändes nästan som att tiden stod stilla. Inga krav, där kunde hon bara vara, njuta av livet. Miranda gillade visserligen uppmärksamheten hon fick i city och när saker hände. Men ibland ville hon ha lite tid för sig själv, slippa allt drama. Hennes mormor och morfar hade åkt iväg och fiskat, de frågade förstås Miranda om hon ville med men Miranda tackade nej. Hon ville kunna ta på tystnaden, smaka på nuet. Det var hit hon flydde när allt var kaos.

Miranda var en skönhet med sitt långa mörka hår och klarblåa ögon. Hennes hy var gyllenbrun och alla förundrades över hennes figur, hon var smal men ändå kurvig. Stora fylliga bröst, vältränade lår och en perfekt rundad rumpa. Hennes pojkvän Pontus kunde mäta sig med henne. Han såg ut som en gud, atletisk, gyllenblont hår och ögon som skiftade från blåa till gröna. Alla ville ha honom, men han ville bara ha Miranda, ja vi kan säga att han slog Brad Pitt med hästlängder. Han hade ett leende som kunde få nästan vem som helst att smälta. Det var inte bara deras yttre som gjorde dem så vackra tillsammans. Det fanns ett fint samspel mellan de båda, de litade på varandra till hundra procent och hade varit tillsammans i snart ett år och kärleken växte sig starkare, tiden liksom förde dem närmare varandra. De höll varandras händer var de än gick, Pontus kunde inte låta bli att ta på Miranda, han var som förhäxad. Det var Miranda med, i honom. De kysstes passionerat, folk som såg dem reagerade olika. Vissa log och gladdes åt kärleken de visade så öppet, andra drog en tung suck och vände bort blicken, andra var avundsjuka och önskade sig vara så älskade som de.

De träffades på en fest i början av hösten, då visste inte Miranda mer om Pontus än att han gick sista året på samma gymnasium. Livet var på topp, Miranda hade aldrig trott på riktig kärlek och så träffade den henne mitt i hjärtat. De hade varit tillsammans i åtta månader och Pontus hade precis fyllt nitton, Mirandas födelsedag var en månad senare, i början på augusti. Pontus gav de båda en tidig present. En egen lägenhet centralt i Umeå. Miranda var storförtjust, hon visste inte vad hon skulle ta sig till utan hoppade upp i Pontus famn och de kysstes.
– Vilken underbar present älskling, men den slår inte dig. Du är bäst!

Människorna runt omkring Miranda ansåg att hon levde det ”perfekta” livet utan några problem alls. Det kunde hon inte argumentera mot, hon älskade sitt liv, sin familj, Pontus och sig själv. Men hon hade ingen aning vad framtiden hade att lära, att allt skulle förändras från perfekt till mardröm på bara några sekunder.

Det inträffade en kväll då Miranda skulle hem från en vän. Bilen kom rusandes som från ingenstans, rakt mot Miranda. Hon hann inte undan innan allt blev svart. Föraren var en ung kille. Han var chockad så till den grad att han tappade mobilen flera gånger och darrade på rösten, blicken flackade hit och dit. ”Åh herregud vad har jag gjort, fan fan fan!”

– Hej, eh… jag har… e-en flicka har blivit påkörd. Det är mitt fel. Snälla, vad ska jag göra? Killen försökte samla sig, han sa ju allt fel.
– Var är olycksplatsen?
Polisen som var van vid chockerade människor försökte leda honom till det viktiga. En dialog om skuld och rädsla och ursäkter fanns det inte tid med. Det var tyst ett tag i telefonen innan han svarade.
– Järkholmsvägen. Helvete skynda! Hon vaknar inte!
– Lugna dig nu, ambulansen är på väg och lär vara framme om några minuter.

När ambulans och polis var på plats kom två poliser fram till killen och frågade hur olyckan skedde. Han förklarade så detaljerat han bara kunde hur det hela hade gått till.
– … Tror jag kört ihjäl henne, har jag? Får jag följa med till sjukhuset?

På sjukhuset meddelade man Mirandas föräldrar om vad som hänt och de blev oroliga. Familjen, modern som brukade vara familjens optimist, fadern som i vanliga fall var upptagen med arbete och affärer och Karl, Mirandas bror, en riktig fjortis tyckte Miranda. Han hade blivit 13 och trodde sig vara världsbäst, han hade baggy jeans och svor mycket. Hela familjen hoppade in i bilen på direkten efter att ha hört om den hemska olyckan.

Mirandas mor var den första att hälsa på doktorn, de skakade hand, sedan hälsade doktorn på resten.
– Ni undrar säkert hur det står till med Miranda, och vi har inga goda nyheter att ge er. Hon lider av livshotande skador men inga ben är brutna, huvudet tog den största smällen och hon ligger för tillfället i koma, vi har för närvarande ingen aning om när hon kommer att vakna upp, det kan ta flera dagar, veckor, månader eller år, i värsta fall så kommer hon inte att vakna upp alls… vi får helt enkelt hoppas på det bästa.
Doktorns röst var lugn men lät en aning nedstämd. Mirandas mamma Tilde tog informationen hårt, hon ramlade ner på knä och brast i gråt. Karl gick fram till sin mamma, kramade om henne och sa att han skulle hitta den ansvarige för Mirandas öde.

– Jag ska slå in skallen på den jäveln! utbrast Karl.
Tilde gav honom ett leende och en puss på kinden och sa med svag röst att det bara var en olycka. Att det inte är en mördare som kört på henne.
– Kan vi möjligtvis få se henne?
Frågade pappan som var helt förskräckt över olyckshändelsen.
– Självklart, stig in.
Tilde rusade in i rummet och började gråta än mera då hon såg sin dotter ligga helt stilla på sjuksängen.
– Älskling vakna, vakna, snälla du vakna snart…

En halvtimme senare såg familjen dörren till rummet öppnas, de trodde först att det var doktorn som kom, men det visade sig vara någon annan, nämligen gärningsmannen.
– Tja, jag är föraren som körde över Miranda… Jag är så hemskt ledsen för all smärta jag åsamkat er och Miranda. Skulle jag… öh… få titta till henne ibland?
– Jag vet att ni säkert aldrig kommer att förlåta mig för detta, men jag måste få träffa henne, jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag bara lämnade olyckan utan vidare. Så snälla, om ni inte blir alltför illa berörda av att se mig här… kan jag?
Mirandas far nickade sakta men blev avbruten av sin fru just innan han hunnit svara.
– Tyvärr, du kan inte vara här, du är inte familj och Miranda kommer att bli ytterst förvirrad om hon vaknade upp och såg dig, hon har pojkvän förstår du.
– Ja okej jag förstår. Ursäkta för röran jag ställt till med i era liv. Jag ska väl dra mig tillbaka då…

Jakob suckade och lämnade rummet. ”Var fan ska jag ta vägen nu då… Vad menade hennes morsa? Att hon har pojkvän…? Okej… Menar hon att Miranda kanske kommer tro att jag är hennes pojkvän? Kommer hon ens minnas någonting?” Tankarna virvlade runt i Jakobs huvud som en storm. Han kände sig hemsk och försökte tänka ut något som kunde lätta hans skuldkänslor. ”Jag kanske ska besöka henne på sjukhuset trots att hennes föräldrar vill att jag ska låta henne vara… Jag kan inte bara blunda för det här… Jag måste få se om hon tillfrisknar, måste få veta hur det står till med henne och inte bara blunda för olyckan… Det är ju mitt fel alltihopa!”

Jakob kom hem och lade sig på soffan med en suck. Han ville bara sjunka genom jorden. Plötsligt hördes ett jävla oljud utanför lägenheten, det var Jakobs rumskamrater. ”Vad de lever om idag, fan pallar inte mer…” tänkte Jakob och tryckte ansiktet mot kudden för att dämpa deras röster. Jakob kände paniken stiga allt eftersom grabbarna närmade sig ytterdörren. ”Låt mig va, se mig inte, rör mig inte, låt mig va, fan.” Bonk, bank, dunk, skratt.
– Tjooo brooo!
– Ey, Jakob! Var fan har du hållit hus hela dagen? Legat och runkat balle på soffan eller? Hehe. Upp o hoppa!
– FEST POLARN! YÄÄÄÄ!!!

Det kändes som att Simon och Kim var mer enerverande än vanligt. Visserligen brukade Jakob själv ofta vara den mest energiska av de tre. Men idag hade hans värld helt förändrats.

Vännerna gick fram till Jakob och kollade till honom, de blev nog oroliga när han knappt reagerade på ”FEST”. Jakob satte sig upp och såg ner i golvet, kompisarna satte sig bredvid.
– Du ser ju helt förstörd ut, har det hänt något?
– Jag vill inte prata om det. Dra till festen ni, jag känner inte för att festa idag.
– Men vad fan Jakob, tala om vad som hänt!
– Låt mig bara va… snälla…
Jakob ville sjunka genom jorden. Han ville inte svara på några frågor.
– Nej. Fattar du inte att vi också mår skit om du gör det, speciellt när du inte ens vill berätta för oss. Vi kommer att undra vad som är fel hela kvällen om du inte berättar nu!
– Helvete! ni vet Miranda? Pontus tjej?
– Ja, vad är det med henne?
– Jag körde över henne i förrgår…
– Haha!
– Du skojar!?
– Gå härifrån om ni ska bete er som idioter. Ja jag har kört över henne, hon ligger på intensiven nu. De vet fan inte ens om hon kommer vakna eller inte!
– Du menar att hon hamnade i koma? Fan Jakob inte trodde jag att du var en sån dålig bilförare.
De båda vännerna såg ut at vara väldigt förvirrade nu. Jakob försökte komma på hur han skulle säga det.
– Jo, hon ligger i koma. Hon kommer säkert inte ens vara den Miranda vi känner när hon vaknat upp, om hon gör det.

Två veckor hade gått och Miranda var fortfarande lika långt borta som hon varit då olyckan drabbade henne. Jakob var på väg till sjukhuset, tung i hjärtat. När han steg in i rummet där Miranda låg möttes han av en bunt blommor, kort och brev från vänner och närstående. Han fick som en chock och förstod att fler än honom måste ha kommit hit. Miranda var ju i och för sig drömtjejen, och hon var väldigt populär. Jakob var inte opopulär men han hade inte samma umgängeskrets som Miranda och Pontus. Jakob festade mycket och hade inte så bra resultat i skolan. Han var vad man brukar kalla en gangster. Men bakom den hårda fasaden fanns något väldigt mjukt med honom. Jakob var tatuerad, piercad och hade slappa kläder. Tjejer drogs till honom. Han såg bra ut, gröna ögon, rufsigt hår och ett ansikte som gjorde sig bra på bild. Jakob hade en muskulös kropp då han tränade ofta, men trots intresset han fick från tjejer omkring honom… hade han aldrig blivit kär i någon.

Han satte sig på stolen bredvid sjuksängen och såg tyst på Miranda där hon låg i sin dvala. Hon var mycket vacker tyckte Jakob, även utan smink och trots att hon såg trasig ut efter trafikolyckan. Jakob undrade var hennes pojkvän höll hus, hade han ens hälsat på henne? Det gav Jakob suget att läsa breven Miranda fått. Först undersökte han blommorna, där fanns inget avsändarnamn från någon Pontus. Han fortsatte med att kika igenom breven. Där.

”Miranda min ljuva kärlek, jag önskar du var vaken. Men du sover som den vackra Törnrosa på sin bädd. Jag önskar jag kunde väcka dig med en kyss. Tro mig, jag har testat. Men till ingen nytta. Den kyssen kändes så död, du fanns ju inte där…

Jag vet inte vad jag ska ta mig till utan dig. Jag saknar dig så det värker i bröstet och jag är så otroligt rädd för vad som kommer att ske i framtiden, med dig, med oss.

Älskar dig. Din Pontus.”

*********

Kommentar från författaren: Skulle älska att få konstruktiv kritik på denna!

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (14 röster)
Karma, 4.0 out of 5 based on 14 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.