En ensam själ

Det hade gått exakt ett år sedan min mamma gick bort.

Jag kan bara inte fatta att det redan hade gått ett år.

Allt är mitt fel! Skulle inte jag sagt att jag ville ha glass till kvällsmaten skulle hon aldrig åkt och handlat. Hon skulle aldrig kört ut på stora vägen när en stor lastbil kom i full fart.

Alla säger att den inte alls är mitt fel, men jag vet att det är mitt fel!

Jag ville att hon skulle åka och köpa glass, skulle jag inte sagt det skulle hon aldrig åkt iväg och då skulle hon aldrig krockat med lastbilen.

-Jag går nu pappa! Ropade jag innan jag slängde igen dörren.

Jag gick bort till min cykel som stod lutad mot väggen borta vid garaget.

Det hade redan börjat bli riktigt kallt ute, men ingen snö hade kommit ännu. Det tog mig bara en kvart att cykla till skolan. Jag tog alltid en omväg förbi stora vägen innan skolan och la en blomma vid vägkanten.

Dom flesta i klassen tycker jag är konstig som la en blomma där varje dag, men jag bryr mig inte. Dom skulle nog göra det samma om dom var jag.

När jag kom fram till skolan stod alla tjejer och fnittrade i ett hörn och pekade på en kille.

Killen stod borta vid några killar i min klass och sköt en boll emellan sig.

Jag gick bort till en utav bänkarna på skolgården, den var kall och blöt men jag satte mig ner ändå.

Det ringde in och alla rusade in i skolan för att komma in i värmen.

Jag reste mig upp och gick sakta bort mot den stora skolbyggdaden i rött tegel.

Mitt skåp låg längst bort i korridoren, jag fumlade med nycklen i låset.

Inne i mitt skåp hade jag en bild på mig och min mamma, den var tagen sommaren innan hon dog.

Alla hade redan gått in på lektionen när jag kom in i klassrummet, på min vanliga plats jag brukade sitt på satt den nya killen. Jag satte mig brevid honom efter som att det inte fanns någon annan plats i klassrummet.

Han sa hej, men jag tittade bara bort. Jag satt där och stirrade rakt in i väggen i säkert fem minuter innan jag tittade ner i boken igen. Han satt fortfarande och titta på mig , jag tittade tillbaka.

-Vad är det ? snäste jag.

Han svarade mig inte utan tittade bort och började prata med några killar vid bordet bakom istället.

Dagarna gick, varje dag satt jag brevid honom. Vi pratade aldrig med varandra, jag visste inte ens vad han hette.

En dag när jag cyklade hem från skolan, det var frost ute och gatorna var täckta av is.

Jag hade inte bråttom hem så jag cyklade en omväg till stora vägen.

Blomman jag lagt vid väg kanten i morses låg ute på vägen, en stor lastbil körde förbi mig i en väldig fart över blomman. Det fick mig att tänka på dagen då mamma dog, var det så lastbilen kom? Jag fick tårar i ögonen och just precis då kom en till lastbil körande förbi mig i en väldig fart. Den körde också över blomman, men då blev det för mycket för mig. tårarna rann ner för mina kinder, jag kastade mig upp på cyklen och trampade iväg allt vad jag kunde.

Ju längre bort jag kom därifrån lungade jag ner mig lite, fast jag cyklade fortfarande fort.

Jag swichade ner för en backe, men väl nere i backen skulle man svänga till höger. Jag svängde allt vad jag kunde men cyklen halkade på isen och jag flög av och slog i huvudet, sen blev allt svart.

*

Jag såg henne komma ner i backen i en väldig fart, jag tänkte hon kommer krascha rätt in i muren

men hon svänge åt höger och halkade på en isfläcken med cyklen och flög rätt in i muren.

Jag sprang fram till henne.

-Hallå! hur gick det? ropade jag

Hon svarade inte, så jag ruskade om henne. Då stönade hon och sa

-Aj!

-Förlåt, gick det bra? Frågade jag

-Jag tror det , sa hon och reste sig upp.

Jag hjälpte henne att resa sig upp och böjde mig ner och reste upp hennes cykel.

-Ska jag följa dig hem? Frågade jag henne.

Hon tog cyklen jag gav henne och svarade,

-Om du vill det, så visst.

Vi började sakta gå framåt, ingen sa något på en stund men sen frågade hon.

-Vad heter du?

-Jag? Svarade jag lite dumt

-Nä du vet , gubben där borta… Sa hon lite nonchalant.

Jag tittade ner i maken och sa

-Jag heter Erik, du heter Evelina va?

-Okej! Aa jag heter Evelina fast dom flesta kallar mig Lina, Sa hon

Vi gick en stund till sen frågade hon

-Vill du följa med hem till mig en stund?

Jag visste inte vad jag skulle svara utan tog upp en sten från marken och kastade den högt upp i luften.

-Det är okej om du inte vill,jag är ganska van. Sa hon sen och tittade ner i marken.

Jag tittade på henne och tyckte synd om henne.

-Okej, en stund då, Svarade jag

Hon log mot mig och jag kände mig varm inombords.

-Här bor jag, sa hon och pekade på ett gigantiskt vitt hus.

Hon ställde sin cykel mot väggen till garaget och öppnade dörren åt mig till huset.

Inne i huset var det högt i tak och allt var nästan vitt.

-Shit vad fint hus du bor i! utbrast jag

-Tack, sa hon lite nonchalant och log.

Dom gick upp till hennes rum, hennes rum låg på andra våningen. Rummet var gigantiskt och hade en stor balkong . Likasom i resten av huset var det mesta i hennes rum vitt.

*

Jag hade ramlat av cyklen och slagit i mitt huvud, inte så hårt att jag fick hjärnskakning utan slog bara i huvudet litegrann. Jag hörde någon ropa på mig, men det lät som om det var tusen mil bort. Jag vaknade först till när någon ruskade på mig. Han råkade trycka till på min arm, jag hade fått ett stort blåmärke där. Det gjorde ruskigt ont men jag sa bara aj.

Han frågade igen hur det gick och jag svarade att jag inte riktigt visste.

När jag tittade upp i hans ansikte såg jag direkt att det var han jag suttit bredvid i skolan men aldrig pratat med. Varför ville han hjälpa mig? Han hade ju aldrig velat prata med mig.

Han frågade mig om jag ville att han skulle följa mig hem och det fick han för mig, så vi började gå hem till mig.

Efter vi gått en stund frågade jag honom vad han hette, han sa att han hette Erik. Han frågade mig vad jag hette och jag svarade snabbt Evelina. Men att han kunde kalla mig Lina.

Erik verkade så snäll så jag frågade om han ville följa med hem till mig en stund.

Han svarade mig inte utan tog istället upp en liten sten och kastade iväg den.

Jag sa då att det var okej om han inte ville.

Han tittade på mig med en medlidsam blick en lite stund och sa ”okej, en liten stund då”

Jag blev så glad, ingen hade någonsin velat följa med mig hem.

När vi kom hem till mig ställde jag min cykel mot garageväggen och så gick vi in.

Han blev nog rätt så häpen när han såg vårat hus, det är väldigt stort. Men han tyckte det var fint.

Vi gick upp till mitt rum och satte oss på min säng, vi började prata om lite allt möjligt.

Han kollade i mitt rum och såg ett fotografi på mig och min mamma. Han frågade,

-vem är det på bilden?

Jag mumlade tyst

-min mamma…

-Ni är riktigt lika, sa Erik och granskade fotot noga och sen mig.

Jag sa inget på en stund utan tittade ner på mina ben.

-Vad är det? frågade Erik

-Mamma är död. Hon dog för ett år sedan.

Han tittade på mig och kramade sedan om mig.

-Vad hände? frågade han försiktigt.

Jag berättade om olyckan för honom och han tyckte det var tragiskt. Sen bara allt slank ur mig, min största hemligheter, att jag hade en pappa som var alkoholist. Allt som jag inte berättat för någon, det kändes bara så skönt att få prata ut till någon som verkligen lyssnade och brydde sig. En sann vän!

För att för första gången i mitt liv hade jag kanske en riktig vän!

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (11 röster)
En ensam själ, 3.8 out of 5 based on 11 ratings

1 kommentar

  1. Patrick Skriver:

    Vackert, för mig berättar novellen om fasaden vi visar upp och verkligheten bakom väggen. Vad vi egentligen vill och hur vi uppfattar situationer… vackert, tårarna rann, så vackert. Låt mig läsa mer av ditt material!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (2 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.