Trasiga minnen

Jag sväljer hårt i hopp om att jag ska svälja ner klumpen som alltid verkar sitta fast i halsen. Jag vrider mig lite i den hårda stolen men den verkar aldrig bli mindre obekväm. Jag börjar känna mig rastlös och ju längre jag sitter stilla desto mer obekväm känner jag mig.

Jag lägger ena benet över det andra i hopp om att stolen ska på något sätt bli mer bekväm. Funkar inte. Jag suckar tungt och sjunker tillbaka ner i stolen. Jag lutar huvudet på ryggstödet och drömmer mig bort. Gamla och lyckliga barnminnen letar sig in i mina tankar och jag låter mig själv försvinna bort till den lyckliga flickan jag en gång i tiden var.

Jag fnissade lyckligt när jag såg vem som kom genom dörren.

”Paaaaatrik! Du är hemma!” Jag hoppade lyckligt upp i min två år äldre brors famn och placerade en blöt kyss på hans kind.

Jag var 12 år gammal. Patrik var 14 år, han hade precis varit på ett fotbollsläger halva sommaren och jag hade saknat sönder mig själv efter honom. Vi hade alltid varit ett, jag och min bror enda sen jag kunde minnas. Nu var han hemma och hela min värld var komplett med hela min familj hos mig.

Jag kommer ihåg min mamma och pappa stå och hålla om varandra samtidigt som de gav oss lyckliga blickar. Jag kunde inte varit mycket lyckligare.

”Hej, Emma. Förlåt för att du fick vänta, är du redo?” Jag rycker förskräckt till av rösten.

Jag kallar henne HannaPanna, som man gjorde när man var liten. Det är lättare att komma ihåg folks namn på det sättet, fast egentligen så heter hon ju inte det. Egentligen så heter hon ju bara Hanna, men jag tilltalar aldrig henne, så hon behöver inte veta vad jag kallar henne.

HannaPanna har en jätte stor panna, som alltid tycks ha en bekymrad rynka när vi träffas och hennes ögon ser alltid ut att vara så fyllda med hopplöshet och oro.

Jag faller tillbaka lite i stolen som vanligt, och vänder bort blicken från hennes genomträngande blick. Hon väntar fortfarande på ett svar, men istället ignorerar jag henne och låter nästa minne skölja över mig.

Nu är det två år senare och min värld hade börjat förändras.

Jag var 13 år gammal och min bror 15.

”Emma, förstår du vad du har gjort?” Min pappa såg på mig med besvikna ögon.

Detta minnet gör ont. Varför tänker jag på detta? Det är meningen att jag ska tänka på lyckliga minnen, detta är så långt ifrån lyckligt som möjligt. Det var nu allt började gå utför.

”Du kan inte hålla på såhär!” Min mamma hade tårar i ögonen och jag kommer ihåg precis varför.

Vi satt allihopa runt matsalsbordet. Jag kommer ihåg att jag skämdes för att alla var så besvikna på mig eftersom att kvällen innan så hade jag varit på fest.

Det var egentligen rätt oskyldigt, jag var inte ens jättefull. Men vi hade suttit och druckit och rökt i en park och polisen hade sett oss. Vi sprang allt vad vi kunde, men vi hade ingen chans mot dem.

Kvällen slutade alltså upp med att jag blev hemförd av två poliser till ett hem där min pappa och mamma hade gäster. Inte vilka gäster som helst, det var deras chefer. Jag kan bara säga såhär; de var inte glada dager efter.

Jag blinkar hårt av minnet för att tränga ut det ur mitt huvud.

Jag för fingrarna snabbt och uppredande över tummen som jag alltid gör när något börjar bli jobbigt och jag inte vet vad jag ska göra. En gammal vana som hjälper mig att samla ihop mig själv igen.

”Vad tänker du på?” Hon sitter fortfarande där och tittar på mig, med ett anteckningsblock i famnen och en penna redo i handen.

Hon har alltid det där, liggandes i famnen. Men varenda gång vi träffas så slutar det alltid med att anteckningsblocket är lika tomt som det var när jag kom. Lika tomt som jag är inombords.

Jag vänder ner blicken mot mina händer, och hela min kropp är fylld av en obehaglig känsla. Jag vill bara härifrån, så jag gör det jag är bäst på i jobbiga situationer. Försvinner bort i mina egna tankar.

”Patrik, du kan inte göra såhär.” Min röst var fylld av gråt.

Jag satt på kanten av min brors säng med tårarna strömmande nerför mina kinder. Min bror låg på sin säng med ena armen slängd över sina ögon.

”Emma, gör det inte svårare än vad det redan är. Du vet att det är bäst för oss alla ändå.” Han släpper ut en djup suck, men han tittar inte ens på mig. Inte en enda gång tar han bort armen från ögonen. Han bara ligger kvar där.

”Du kan inte lämna mig.” Min röst bär mig knappt.

”Men fan Emma, allt handlar inte om dig! Kan du inte förstå det någon gång?!” Nu tittar han på mig, men inte som han brukade göra. Hans blick är besviken, arg och lite ledsen på allt det där. Det var nästan som om den Patrik jag kände inte fanns där. Han brukade alltid titta på mig med en stolt och kärleksfull blick, men nu var den helt utbytt.

Det här minnet svider. Detta minnet var när min bror berättade för mig att han hade bestämt sig för att flytta. Det var ungefär ett år efter det förra minnet.

Han sa att jag ställde till med för mycket trubbel, att jag tog för mycket av hans tid som han skulle behöva lägga på fotbollen.

Han sa en massa saker den kvällen som jag aldrig riktigt glömt bort, som att han tyckte att jag var själviskt och att han tyckte att jag tog för mycket uppmärksamhet från mamma och pappa eftersom att jag inte kunde sköta mig.

Jag festade för mycket, gjorde för många grejer som jag inte fick. Jag var den typiska rebelliska lillasystern. Det tyckte han inte om. Så han packade och flyttade. Han fick ett kontrakt med en jättebra skola i flera mil hemifrån som riktade sig in på fotboll. Det var en dröm för honom som gick i uppfyllelse.

Så nu var han borta ur mitt liv. Mamma och pappa började släppa taget om mig sakta men säkert. Jag gled ur deras famn och de kunde inte göra något. Jag var för krävande. De hade deras jobb att tänka på.

Den lyckliga världen jag hade försvann långsamt.

Nästa minne utspelar sig ett år efter Patrik flyttade.

Patrik var hemma på besök. Mamma och pappa var på flygplatsen för att hämta hem honom. Jag bad om att få stanna hemma. Jag ville inte att min bror skulle skämmas över mig, så som han sa att han gjorde när han lämnade.

Killen som kom in genom dörren var stor, muskulös och cirka tio centimeter längre än vad jag mindes honom. Jag får inte glömma att nämna att han var riktigt solbränd också.

Jag satt ner vid matsalsbordet med min kaffekopp och kollade på min familj som pratade på som vilken lycklig familj som helt. De alla var uppe i ett samtalsämne som verkade roa dem. De verkade så lyckliga och skuldkänslorna sköljde över mig eftersom att det var jag som drog isär den lyckliga familjen vi varit en gång i tiden.

När det fick syn på mig tystande de allihop och det stack till i hjärtat ännu en gång.

”Hej, lillasyster.” sa Patrik och tog ett steg mot mig med utsträckta armar.

Jag log ett svagt leende, reste på mig, släppte mitt krampaktiga tag om min kaffekopp och gav honom en kram. Jag drog in hans trygga lukt i en lång sekund. Jag hade saknat honom. Men sen mindes jag vad han sagt så jag släppte taget och tittade upp och mötte hans blick.

”Vart har min syster tagit vägen?” Han tittade mig i ögonen och la armarna om min midja.

”Det finns nästan ingenting kvar av dig, Emma.” sa han och lyfte upp den alldeles för stora tröjan för att titta på min kropp.

Han gav mig en blick och jag ryckte på axlarna. Jag hade varit så duktig på att dölja det, men självklart så skulle han lägga märka det. Min bror, som känner mig bäst av alla människor. Jag visste direkt av blicken han gav mig att han visste. Han visste att jag gett upp hoppet.

Mina ben börjar skaka okontrollerat och jag gör allt för att kontrollera mig själv.

Det är som att försöka kämpa en kamp mot någon tio gånger större än dig själv, och du gör allt för att överleva.

Jag biter hårt i kinden tills jag smakar blod. Jag gör allt för att kämpa emot, men ändå så sköljer det sista minnet över mig, och drar mig bort i från verkligheten en sista gång.

”Det är för det eget bästa.” Pappa gav mig en ledsen blick.

”Vi älskar dig mest över allt annat, det gör detta så svårt. Du måste bli frisk och vi kan inte hjälpa dig. Vi måste släppa iväg dig.” Jag såg på min mamma med tårar i ögonen när jag insåg vad de nyss hade sagt.

De hade släppt bomben. De skulle skicka iväg mig.

De skulle skicka iväg mig till ett boende. Ett boende för folk som ”hade hamnat på fel väg i livet, och behövde hjälp”. Med andra ord, ett boende för personer som är störda och som inte kan ta hand om sig själv, och jag kunde inte platsat här bättre enligt mina föräldrar.

Jag kollar upp och möter Hannas blick.

Hon sitter fortfarande kvar i samma position, ovetandes om att jag håller på att förlora den inre kampen mot monstret inom mig och att alla väggar som jag byggt upp för att skydda mig själv sakta men säkert rasar, bit för bit. Kanske har hon en aning, med tanke på mitt kroppsspråk.

Känslan av att inte ha kontrollen över mig själv slog mig i ansiktet som en hård örfil.

Mina fingrar rör sig i mina krampaktiga rörelser, fast nu i en mycket högre hastighet och hela min kropp skakar okontrollerat.

Tårar börjar fylla mina ögon och gör mitt synfält suddigt. Jag kämpar fortfarande mot de tårar som hotar att svämma över. Jag är fortfarande inte redo att släppa taget än.

Min blick flackar runt i rummet, för att hitta något att fästa blicken på. Min andning börjar bli hackig, nästan som snyftningar utan tårar.

Sen händer det, en tår faller försiktigt nerför min kind i en hastig fart, även om det känns som om att tiden går i slowmotion.

Den landar försiktigt på min hand, och min kropp ger ifrån sig ett halvt omänskligt ljud samtidigt som tårarna kommer fler och fler, snabbare och snabbare.

Jag flämtar till högt och möter Annas blick. Hon sitter fortfarande kvar i samma stol, mitt emot mig. Men hon har lagt ifrån sig sitt anteckningsblock och håller istället fram en näsduk mot mig.

Jag sträcker fram min hand, som fortfarande skakar och tar emot den. Jag klämmer krampaktigt tag om den och vänder blicken mot Anna ännu en gång, denna gången är mina ögon fyllda av rädsla.

”Hjälp..” Ber jag med en röst som knappt bär mig.

VN:F [1.9.11_1134]
3.6/5 (12 röster)
Trasiga minnen, 3.6 out of 5 based on 12 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.