Ovan molnen (är himmelen alltid blå)

I skydd av mörkret sitter jag i bilen på parkeringen med musiken på högsta volym. Anberlins senaste låt, Paperthin Hymn dånar i öronen och dränker som tur är mina tankar, vilka hotar att kollapsa bakom pannbenet, samtidigt som tårar rinner hejdlöst längs mina kinder. Ilsket torkar jag bort de för att sedan drämma till ratten hårt med båda händerna, som skakar.
Det var inte såhär jag trodde att livet skulle bli. Regnet slår i takt mot vindrutorna och som suddiga konturer lyser sjukhusentrén upp där ute, mitt i allt det svarta som hotar att kväva mig. Han lovade mig. Lovade att aldrig ge upp.I ren desperation öppnar jag handsfacket för att leta efter servetter, men hittar inget annat än en svart bok. Lappen på bokens framsida får det att vända sig i magen. ”Till Erik”.

Ljudet av väckarklockan skär in i öronen och som i en dimma öppnar jag slött ögonen för att sedan sträcka ut handen och stänga av den. 07:00. Siffrorna lyser ilsket röda. jag vill inget hellre än att somna om. Utanför fönstret är det fortfarande mörkt och en tung suck faller från mina läppar. Sängen känns för skön att lämna efter en kort blick utanför fönstret. Trots mörkret ser och hör jag hur regnet öser ner.
Med en kraftansträngning tar jag mig ändå upp ur sängen med täcket tätt om kroppen. Golvet är isande kallt under fötterna och jag svär tyst för mig själv medan jag hasar mig mot byrån i jakt efter kläder. Med en hand plockar jag snabbt fram en svart, enkel t-shirt och från den nedersta byrålådan drar jag fram en skaplig grå munkjacka. För att tillsist sträcka mig efter jeansen som ligger slängda på golvet, tillsammans med gårdagens strumpor.
På några sekunder är jag påklädd och täcket en hög på golvet, att bädda har aldrig varit någon favoritsyssla så jag lämnar det så.
I köket lyser ljuset med sin frånvaro så jag tänder lampan ovanför spisen innan jag sträcket mig efter kaffekokaren för att fixa dagens första kaffe. Mitt i rörelsen stelnar jag till och fastnar med blicken på köksbänken. Där, rakt framför mig ligger en, om än liten, vit fjäder. Trots klumpen i magen, kan jag inte låta bli att le för mig själv. Det kan inte vara annat än ett tecken, för alla vet ju vad man säger ”att änglar lämnar spår efter sig i form av fjädrar”. Jag plockar försiktigt upp fjädern och placerar den mitt i handflatan. Sluter fingrarna om den. Den ser precis ut som i drömmen, som jag nu minns kristallklart.
Vi stod här i köket, pratade skämtsamt med varann i väntan på att kaffevattnet skulle börja koka. Allt var precis som vanligt, så som jag alltid trodde att det skulle vara. Jargongen mellan oss var lika dryg som den brukade, utomstående skulle ta det som att vi tjafsade. Men jag och brorsan visste alltid vad vi egentligen menade med det vi sa. Hans röst kändes så nära, så äkta.

Plötsligt kastas jag tillbaka till verkligheten av att kökslampan tänds. Jag vänder mig hastigt om, med fingrarna fortfarande hårt slutna om fjädern.
”Skrämde jag dig?” Morsans röst är inte mer än en viskning och jag ser att det har blivit ännu en natt utan sömn för henne. Hon rör sig långsamt mot kylen som i dvala och det hugger till i hjärtat. Sorgen tär verkligen på henne, får henne att falla i bitar, medan jag gör allt för att stå emot impulsen att bara ge upp jag också. Efter en lång tystnad svarar jag ”Nej då, jag bara..tänkte lite. Och håller precis på med att fixa kaffe, vill du ha?” Hon stannar upp och vänder sig mot mot mig, med en blick fylld av smärta. ”Inte idag Erik..Jag tänkte bara äta något litet, sen gå och lägga mig igen..”. Morsans ord är små nålstick mot huden. Jag saknar honom också. Ändå verkar det som om hon är ensam med sin sorg. Att jag bara är en utomstående som ser allt på avstånd. Känslan av utanförskap gör sig påmind, trots att jag vet att hon älskar mig lika mycket som hon älskade William. Men han var äldre, mammas pojke, gjorde aldrig något ont och förstod henne bättre än vad jag gjorde, gör. Han höll ihop oss tre efter att farsan stack, döpte om vår familj till de tre musketörerna. Visade morsan att vi inte behövde farsan eller hans brist på kärlek. Nu har hon ingen. Kaffevattnet kokar för fullt så jag ägnar mig åt att ösa i sju skopor kaffe efter att jag lagt ner fjädern i fickan. Bakom min rygg hör jag hur kylskåpet öppnas och stängs. När jag hällt upp det färdiga kaffet i kaffepannan har hon redan lämnat köket. En blick på klockan får mig att svära högt, trots att ingen kan höra mig. Visarna pekar på halv åtta, så om jag inte skyndar mig blir jag sen till jobbet. Idag igen. Snabbt plockar jag fram en kaffekopp ur ett av skåpen, fyller den med kaffe och lite mjölk som jag sveper i mig. Den tomma kaffekoppen lämnar jag åt sitt öde på köksbänken.

Ute är det som väntat kallt och regnet piskar mig i ansiktet den korta vägen till bilen. Mobilen vibrerar i fickan. Displayen visar ett nytt sms. Från min bästa vän. ”Ha så kul på jobbet idag, jag tänker på dig och längtar efter vår fika senare idag. Brödboden som vanligt? Kram Hanna”.
Precis vad jag behövde. Jag läser sms:et ytterligare några gånger medan jag ler för mig själv. Hon vet alltid vad hon ska säga för att få mig på bättre humör. Motorn startar med ett mjukt spinnande och jag kan inte låta bli att känna ett stygn av saknad. William älskade bilen, som var hans ögonsten. Det är otroligt hur många timmar han la ner på för att få den perfekt. Från en rishög till en fantastisk mörkblå Ford Mustang -68. Nu i efterhand borde jag ha förstått att han visste vad som skulle hända, när han lyckades övertala mig att bilen alltid varit tänkt som min 20års present. ”Det är klart att du ska ha den, jag visste redan från första början att den skulle passa dig bättre än mig. Och jag är ju mer en Porschemänniska, right?”.

Tankarna snurrar för fullt medan jag kör den tjugo minuter långa vägen till jobbet. Utanför Statoil är det som vanligt fullt av taxichaufförer som är inne och köper dagens första kaffe innan de åker ut till Arlanda i jakt på kunder. Jag parkerar bilen en bit ifrån, men väntar med att kliva ur. Istället sitter jag kvar och låter tankarna vandra i väg. Som vanligt öppnar jag handsfacket och ser länge på boken som ligger där, har legat där orörd i snart fyra veckor. Med darrande händer plockar jag fram den och lägger den i knät. Men en snabb blick på klockan får mig att lägga tillbaka den. Jag sväljer några gånger och blinkar bort tårarna innan jag kliver ur bilen för att gå de få meterna in. Stefan ger mig som vanligt ett hej innan han återgår till att ta betalt för ännu en kaffe. Jag nickar kort på väg till omklädningsrummet. Där jag snabbt byter om till den typiska Statoilklädseln. Grå byxor och grå t-shirt med deras logga. Väl ute i butiken stannar jag plötsligt upp. En våg av illamående sköljer över mig och innan jag hinner reagera kommer kaffet upp igen. Chockat stirrar jag på den bruna sörjan innan det svartnar för ögonen.
Sekunder senare vaknar jag upp av att Stefan ropar på mig. Långsamt öppnar jag ögonen och stirrar in i hans oroliga ansikte. ”Mår du bra?” Jag nickar långsamt och sätter mig upp. Runt omkring står ett flertal taxichaufförer och stirrar nyfiket på mig. Stefan ber de irriterat att återgå till sitt och hjälper mig sen upp. ”Klara du att köra hem, eller ska jag ringa någon som kan hämta dig?”. Jag skakar bara på huvudet och mumlar tyst att det inte är någon större fara. Han ger mig en sista blick och går sen bort till kassan för att ta hand om den väntande kön. På lätt vingliga ben tar jag mig till omklädningsrummet för att hämta mina kläder. Väl ute i bilen blir jag sittandes en lång stund. Plockar fram mobilen och svarar kort på Hannas sms ”Jag mår inte så bra, är det okej om vi tar fikan imorgon? Jag bjuder. Kram E”. Efteråt startar jag bilen och kör hem med en enda tanke i huvudet. Att läsa boken. Få veta vad som står.

Redan när jag svänger in på uppfarten ser jag att morsan ännu inte gått upp. Huset är lika mörkt som när jag lämnade det. Vad krävs för att hon ska försöka leva igen? Jag hoppas att svaret finns i boken som jag tar med mig in. Tyst så morsan inte ska höra smyger jag upp på mitt rum och låser dörren efter mig. Med boken i handen sätter jag mig på sängen och slår upp första sidan. Hjärtat bultar hårt i bröstet medan jag börjar läsa.
” Hej Erik, när du väl läser det här så finns jag inte längre. Förhoppningsvis är du inte längre arg på mig för att jag ljög. Men om du är det, så klandrar jag dig inte. Jag vill bara att du ska veta hur ledsen jag är över att det slutade såhär. Trots att jag försökte mitt bästa så hjälpte det inte, men jag gav aldrig upp, okej? Jag var bara en idiot som lovade något jag inte visste om jag kunde hålla. Jag ville så gärna klara det, även om chansen var minimal. Men ibland blir det bara inte så som man tänkt sig, ibland slutar det mindre bra. Jag vet att jag skulle ha varit ärlig mot dig från första början, men hur säger man till sin älskade lillebror att man kommer dö? Det var mer än jag klarade av. Så jag valde att vara stark för din skull, för er skull. Varje dag hoppades jag på ett mirakel. Att cellgifterna skulle hjälpa, att jag skulle må bättre, bli starkare. Jag bad till Gud varje dag, om lite mer tid. Mer tid med er. För jag ville inte dö. Även om döden inte skrämde mig så ville jag inte lämna er. Men när jag väl insåg att det var så det skulle sluta, så var jag konstigt nog inte ledsen. För jag visste, jag vet att jag ändå kommer vara med er, varje dag, varje sekund. Även om jag inte vill skriva det, så har jag det bättre nu. Jag slipper ha ont, även om jag saknar er. Vi kommer att träffas igen, så småningom om. För jag tvivlar inte på att livet bara är en liten del av något så mycket större. Låt inte sorgen efter mig hindra er från att leva, gör det för er skull, för min skull. Även om jag vet att det är svårt. Men det är det jag vill, okej? Lev som om jag fortfarande är där, även om ni inte kan se eller höra mig. Döden är inte slutet, det är bara ett stopp på vägen. Som skiljer oss åt tillfälligt. Jag älskar er, nu och för alltid. Tvivla aldrig på det, tvivla inte heller på att jag har det bra där jag är. För ovan molnen är himmelen alltid blå och där väntar jag på er. Tills dess att vi möts igen så är jag med er varje dag, kom ihåg det. På ett eller annat sätt. Hälsa mamma att hon inte ska vara ledsen, för jag har aldrig klandrat henne för det här. Ingen kunde veta att jag var sjukare än jag trodde. Ingen. Hon ska inte må dåligt över att hon inte tog mig på allvar. Även om vi hade upptäckt det tidigare så hade det inte gjort någon skillnad. Säg det till henne, att det inte är hennes fel. Hon svek mig inte. Hon gjorde allt i sin makt, det vet jag att hon gjorde. Hela tiden. Varje dag. Säg att jag älskar henne. Jag älskar er. Mest av allt. Kram William.”

Jag stirrar på texten. Känner hur kroppen skakar av gråt. Saknaden sliter i bröstet samtidigt som jag känner ett konstigt lugn. Hans ord spelas upp i huvudet om och om igen. Efter några djupa andetag samlar jag mig för att gå in till morsan med boken. Hon behöver få veta det här mer än jag. Så hon slutar klandra sig själv för att han blev sjuk. Det är inte hennes fel. Tyst öppnar jag dörren till hennes sovrum och sätter mig på kanten av sängen. Jag vet att hon är vaken så jag börjar läsa. När jag läst sista meningen gråter hon för fullt. Men av en slags lättnad. Jag lägger ifrån mig boken och håller om henne hårt medan jag viskar tyst ”Han vet att du gjorde allt du kunde mamma, även om det inte räckte. Men han älskar dig lika mycket för det. Jag älskar dig lika mycket för det”. Jag känner hur hon greppar min hand, kramar den hårt och tyst, mycket tyst viskar hon: ”Nu vågar jag äntligen sluta tro att det var mitt fel, tack Erik, tack.”. Utan ett ljud kramar jag hennes hand och gråter av lättnad. Nu, äntligen kanske vi kan börja leva igen. Som den familj vi var.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (2 röster)
Ovan molnen (är himmelen alltid blå), 4.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.