Om jag visste

Jag frös. Vinden hade tilltagit i styrka och små, lätta snöflingor hade utan förvarning börjat falla ner från den ljusgrå himlen. Jag stampade ihärdigt med fötterna i ett fåfängt försök att hålla värmen uppe medan jag väntade på att den jäkla bussen någon gång skulle komma. I ren tristess granskade jag diskret människorna omkring mig som även de väntade på bussen.
Tjejen närmast mig var i min ålder ungefär, runt 15, och var blek med spretigt svart hår. Min mörkblå blick vandrade vidare, till en medelålders man med en begynnande flint. Han hade djupa påsar under ögonen och såg trött ut. Jag kom på mig själv att undra varför. Kanske hade hans fru lämnat honom eller så var han kanske alkoholberoende. Eller så kunde han inte bara sova på grund av de mardrömmar som spökade från hans barndom där han blev misshandlat av sin pappa. Min blick gled tillbaka till flickan igen. Hur såg hennes liv ut? Var hon lycklig? Hade hon en familj som älskade henne och stöttade henne i allt hon gjorde? Eller drabbades hon liksom jag av plötsliga ångestattacker? Jag gick tillbaka, in i mig själv. Jag ser ganska normal ut egentligen. Ljusblont hår och av medellängd. Vissa kanske skulle tycka att jag var ganska söt. En ganska typiskt svensk flicka. Undrar hur de skulle reagera ifall de visste om mina hemligheter. Vilken ångest jag hade inför allt. Skolan, familjen, maten, mig själv, allt.
Att jag varje morgon ställer mig på vågen och gråter för att jag aldrig kan bli nöjd? Att jag knäböjer mig vid toaletten med fingrarna i halsen för att kunna bli lycklig. Även om jag ser att siffrorna på vågen krymper allt mer nedåt, upplever jag mig bara fetare och fetare? Syns det på mig att jag är oälskad? Att min pappa inte bryr sig om mig och att min mamma är deprimerad?
Vad skulle flickan säga om hon såg mig i skolan? Då skulle hon se mitt falska leende, höra mina bortförklaringar om varför mina föräldrar aldrig kom på skolavslutningarna som alla andra föräldrarna. Flicka skulle höra mina lögner om att jag var mätt vid skollunchen och inte ville ha något. Ändå stod vi här och frös. Vi visste ingenting om varandra. Vi kanske undrade men vi sa inget. För jag är ju ändå bara en ganska normal tonåring. Men om man skrapar lite på ytan faller hela fasaden och visar hur trasig jag är. Bussen kom och vår lilla trio gick på. Vi kanske aldrig skulle träffas igen, men vi hade iallafall fått känna gemenskapen där ute i kylen väntandes. Nästa gång vi möts kanske jag är hel igen. Helad och lycklig. Undrar ifall det skulle synas. Vad flickan och mannen skulle tänka om mig då. Jag vet inte, men jag tror ändå att jag kommer somna med heta tårar på kinderna i natt också.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (3 röster)
Om jag visste, 4.0 out of 5 based on 3 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.