Och det är jag som står ensam kvar

2012-04-22
Så nära, men ändå så långt bort. Klichén har aldrig passat bättre. Bara för att jag vet vad som ska komma kryper jag ännu närmare. Din rygg utstrålar värme på något magiskt vis, eftersom det är just din rygg och dess enda uppgift på jorden (förutom att vara vackrast) är att utstråla mängder med värme. Jag pressar mina nakna bröst mot dina skuldror, och fast jag vet att du sover andas jag så tyst jag någonsin kan. Jag vet vad jag har framför mig, men jag vet också vad vi har bakom. Ett sting av nostalgi famnar mig när jag ser på den där fruktansvärt fula tavlan som hänger på väggen. Den jag målade till dig under en ångestladdad söndag för snart två år sedan. Jag hade nästan tvingat dig att hänga den på väggen, trots att du tyckte den passade bättre på hyllan. Jag förstår dig idag.
Du flämtar plötsligt till, och vaknar. Sömndrucket blinkande i mörkret och sedan en hand på min, som för att se att jag fortfarande är kvar. Lugnad av min närvaro somnar du om, och jag vänder mig utåt mot morgonljuset. En ny dag tar sin början, och det ska bli den sista dagen av drömmen jag levt i de senaste tre åren. Drömmen, som jag inte förrän på senare tid förstod bara var just det: en dröm. Vad hände egentligen med oss?

2009-08-03
Jag står framför spegeln för hundrade gången och rättar till saker i mitt utseende jag aldrig tyckt var fel förrän nu. Fjärilarna fladdrar omkring så snabbt, så virvlande, så kittligt att jag snart blir galen. Jag har aldrig varit så här nervös inför en vanlig hemmakväll-med-film-och-godis som jag är just idag. Men jag gillar det. För just idag är det du som ska komma hem till mig. Du, under bara du, med de mörka lockarna och isigt blå ögonen. Med de smultronröda läpparna jag aldrig vågat smaka på, med de hårda, smala armarna jag aldrig haft omkring mig. Du ska komma hem till mig, och jag ska vara här, redo, fin, perfekt, rolig, glad och pratsam. Men jag är bara så himla nervös.
Dörrklockan plingar, och fast jag har fixat i två timmar känner jag mig långt ifrån färdig. Det är nu det gäller. Kvällen jag väntat på i flera månader är här. Även fast vi har varit med varandra fler än femtio gånger minst, har det aldrig varit bara du och jag. Det har alltid varit flera vänner med, och jag vet att de medvetet har låtit oss vara lite på sidan om, men ändå har de ju liksom alltid varit där ändå. Men inte ikväll. Då ska du och jag ska för första gången någonsin vara helt ensamma.
~~

Efter vad som verkar vara en evighet vaknar du äntligen, på riktigt den här gången. Hela natten, medan jag legat och räknat tårar, har du vänt och vridit på dig, samtidigt som du jämrandes har snyftat fram obegripliga ord. Som vanligt visar du alltid mer känslor när du sover än när du är vaken.
Den första blicken du ger mig denna sista dag säger mer än jag vill veta: Ångestångestångest, jag vill inget illa, om jag kunde skulle jag ända på allt, förlåtförlåtförlåt, jag älskar dig ändå.
”Måste vi prata om det, eller räcker det att jag går?” frågar jag istället för att säga god morgon.
Du ser livrädd ut, som att du inte redan visste vart vi är på väg.
”Kan vi inte… Jag menar… Du vet redan vad jag vill säga till dig.” suckar du, och vänder dig mot taket.
”Det finns inget mer att säga. Du kan inte säga någonting. Allt du säger kommer ändra på ingenting. Vi är ingenting. Inte nu.” Jag talar snabbare, snubblandes på orden försöker pressa ur mig allt jag kan innan den där otroligt irriterande klumpen i min hals förstör. Igen.
”Jag vet” viskar du, och jag känner dig så väl och jag vet allt om dig och våra kroppar talar ett språk som vi inte hör. Ändå vet jag inte vem du är längre.
~~

”Hej!” Strålar du mot mig, och så fort jag ser dig släpper all nervositet. Hela min kropp går från att ha varit spänd och stel, till mjuk och dallrig på två sekunder. Som spagetti, fast inte lika blek.
”Hej”, hälsar jag tillbaka, lite blyg men det gör ingenting för du är så himla bra på att prata med mig ändå.
Vi häller upp godiset i en fin skål, och sedan sätter vi oss i soffan och slår på filmen. Vi sitter så nära varandra att jag inte tror att vi någonsin kan komma närmare, men jag har fel för efter ett tag sitter vi faktiskt närmare ändå. Våra lår tar vid varandra och våra axlar snuddar. Överallt där våra kroppar är sammansatta pirrar och kittlar det i mig. Det känns som du medvetet skickar elektriska signaler till mig, men när jag snabbt (så snabbt så du inte ska märka det) tittar på ditt ansikte, ser du helt likgiltig ut. Och fin. Så himla jättefin som man bara någonsin kan bli. Det bästa är att när jag tittar bort märker jag att du tittar på mig. Och jag vet att om jag bara skulle vända mig mot dig när du ser på mig, skulle vi vara så nära att våra näsor skulle snudda. Och då skulle jag kanske kunna kyssa dig. Men jag vågar inte. Jag är så himla feg.
~~

Mina kläder hänger prydligt över en stol. Inte likt mig, men efter gårdagens prat ville jag distrahera mig med något. Jag ville så gärna gå, precis innan kläderna hamnade på stolen, men den sena timmen och saknaden av busstrafik på landsbygden hindrade mig. Istället blev jag tvungen att uthärda en natt till i din värme. Mitt hjärta gick sönder gång på gång på gång, tills det var så pulveriserat att jag hade kunnat sockra min mat med det. Strax innan fåglarna började kvittra, insåg jag att den där sista kyssen jag gav dig var så otroligt halvhjärtad att jag ville dö. Men då var det redan för sent. Jag kommer aldrig mer få pressa mina kalla läppar mot dina varma. Aldrig någonsin mer.
~~

Jag vet inte hur det går till, men plötsligt ligger vi ner i soffan. Jag ligger framför dig, och du ligger bakom med dina knän i mina knäveck. Du har din ena hand på min mage, och innan jag hinner tänka klart och ångra mig, tar jag ett försiktigt tag om den handen. När du flätar ihop dina fingrar med mina får jag svårt att andas, och fjärilarna i magen har kommit tillbaka med besked. Och nu vet jag, eller jag är i alla fall nästan säker på det, att du känner samma sak för mig som jag känner för dig. Ändå vågar jag inte kyssa dig.
Filmen rullar på teven, och när den är slut har jag absolut ingen aning om vad den handlar om. Jag tror det var en komedi, men inte ens det är jag säker på. Jag vänder mig om. Vi ligger så tätt nu, jag känner din lugg mot min panna.
”Bra film… tror jag.” viskar jag. Du skrattar lite, och luften som kommer ur dina lungor andas jag snabbt in i mina.
”Du är…” börjar du, men tystnar och rodnar.
”Vadå?” frågar jag, med en egendomlig känsla av att stå på toppen av en klippa och liksom vara nära att falla över kanten.
”Fin. Jättefin” viskar du. Sedan lutar du dig fram och kysser mina förvånade läppar. Och jag fallerfallerfaller ner för klippan.
~~

”Snälla, lämna mig inte så här. Vi har ju inte ens pratat om det!” ber du, när jag redan snörat mina kängor. Jag ser ner i golvet medan jag knäpper varje knapp i min kappa. Jag hänger väskan över axeln och vänder mig om. Innan jag stänger dörren bakom mig ser jag in i dina ögon för sista gången, och säger:
”Det är inte jag som lämnar dig, och det vet du. Det är du som lämnar mig. Det är du som redan har lämnat mig. Och det är jag som står ensam kvar.”
Jag är stark hela vägen hem. Jag lyssnar på musik i mina hörlurar som är så onödigt glad, och jag kan inte förstå hur en människa någonsin har varit så pass glad att hen har kunnat skriva en sådan låt. Jag äcklas av tanken på musikens glada popstjärnor. Ändå lyssnar jag på så hög volym att mina tankar drunknar i basen.
~~

Hela natten ligger vi i min säng och bara kysser varandra. I början är vi nybörjare, men efter ett tag får vi till tekniken riktigt bra. För varje kyss du ger mig vill jag ha minst hundra till. Vi ligger på mina täcken, med kläderna på och låter kropparna tala sitt språk flera timmar i sträck. När våra läppar börjar bli såriga pratar vi, om allt som finns i vår underbara, vackra värld. Sedan kysser vi igen. Det börjar ljusna ute, en ny underbart fantastisk dag som är som en stor början på något himla fint. Den första dagen för oss tillsammans. Du somnar när världen vaknar, men jag ligger vaken länge till och lever i det finaste ögonblicket jag någonsin haft. Vad kommer hända med oss nu?
~~
Väl hemma tar jag sakta av mig ytterkläderna. Jag går långsamt in på mitt rum och släcker alla lampor, utom solens strålar. Jag försvinner ner i sängen med huvudet begravt i kudden och upptäcker att långt där nere finns fragment av din doft kvar. Jag andas in skinnkängor, schampo och kanel med djupa andetag, tills det tar alldeles slut. Då fyller jag kudden med tårar och ångest tills hela jag är tom på luft. För två veckor sedan låg du på exakt samma plats, med huvudet på exakt samma kudde. Vi pratade och skrattade hela natten, och när vi fick slut på ord kysstes vi. På morgonen somnade du, och jag låg kvar och räknade dina hjärtslag, som ljudligt slog bakom skinn, kött och blod. Jag trodde det vi hade skulle vara förevigt, men jag hade fel. Jag hade så fel.
Och bakom skinn, kött och blod slår nu dina hjärtslag för någon annan.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (16 röster)
Och det är jag som står ensam kvar, 3.9 out of 5 based on 16 ratings

2 kommentarer

  1. Dess Skriver:

    Hemsk och underbar novell!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Amanda Brinkenius Skriver:

    Åh så bra!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.